Mars naturliga satelliter
Planeten Mars har två kända månar, Phobos och Deimos. Båda månarna upptäcktes av matematikern Angeline Stickney Hall och astronomen Asaph Hall 1877[1]. De är namngivna efter krigsguden Mars/Ares två demoniska söner och följeslagare Phobos (skräck) och Deimos (fruktan) i den antika mytologin. Månarna har dock tilldelats de grekiska namnen på sönerna, till skillnad från planeten, som är uppkallad efter den romerske guden.
Sedan upptäckten 1877 har man sökt efter flera månar runt Mars. En undersökning gjordes så sent som 2004 av Scott S. Sheppard med flera[2]. De använde ett teleskop som hade kunnat upptäcka en måne med en diameter på endast 90 meter, förutsatt ett albedo på 0,07 eller högre. Undersökningen täckte hela Hillsfären förutom dess allra innersta delar (på grund av ljusstörningar från Mars), men trots detta fann inte heller de någon ny Marsmåne, och tillsammans med andra undersökningar kan man dra slutsatsen att det med största sannolikhet inte finns fler månar runt Mars.
Upptäckt
Månarna upptäcktes med bara några dagars mellanrum av den amerikanska astronomen Asaph Hall år 1877 vid US Naval Observatory i Washington D.C.. Deimos upptäcktes först, den 12 augusti, medan Phobos sågs ett par dagar senare, den 18 augusti, när Hall egentligen försökte observera Deimos.[3][4]
I anteckningsboken från upptäckten av månarna av Asaph Hall kan man läsa:[5]
- "Jag upprepade undersökningen under den tidigare delen av natten den 11 augusti, och igen fann jag ingenting, men när jag försökte ett par timmar senare fann jag ett svagt objekt på den följande sidan och något norr om planeten. Jag hade knappt tid att säkra en position innan dimma från floden stoppade arbetet. Det här var klockan halv tre på natten den 11:e. Molnigt väder skymde sedan sikten i flera dagar.
- Eftersom vädret den 15 augusti såg mer lovande ut, sov jag över på observatoriet. Himlen klarnade upp efter ett åskväder klockan 11 och sökningen fortsatte. Dock var atmosfären i väldigt dåligt skick och Mars var så flimrande och ostadig att ingenting kunde ses av objektet, vilket vi nu vet vid den tiden var så nära planeten att det skulle ha varit osynligt.
- Den 16 augusti hittades objektet igen på den följande sidan av planeten, och observationerna den natten visade att den rörde sig med planeten, och om det var en satellit, var nära en av dess elongationer. Fram till nu hade jag inte sagt någonting till någon vid observatoriet om mitt sökande efter en satellit runt Mars, men när jag lämnade observatoriet efter dessa observationer den 16:e, ungefär klockan tre på morgonen, berättade jag för min assistent, George Anderson, som jag hade visat objektet för, att jag trodde att jag hade upptäckt en satellit runt Mars. Jag sa till honom att vara tyst eftersom jag inte ville säga någonting innan saken var bortom tvivel. Han sa ingenting, men saken var för bra för att behålla och jag berättade det själv. Den 17 augusti mellan klockan ett och två, medan jag reducerade mina observationer, klev professor Newcomb in på mitt rum för att äta sin lunch och jag visade honom mina mätningar av det svaga objektet nära Mars vilka visade att det rörde sig med planeten.
- Den 17 augusti medan jag väntade och sökte efter den yttre månen, upptäckte jag den inre. Observationerna den 17:e och den 18:e säkerställde bortom tvivel arten av dessa objekt och upptäckten tillkännagjordes offentligt av amiral Rodgers."
Namnen föreslogs sedan av Henry Madan, vid Eton College, från bok XV i Iliaden, där Ares åkallar Fruktan och Skräck (Deimos och Phobos)[6].
Phobos
Phobos är den större och inre av Mars två månar och har fått sitt namn från den grekiska mytologin efter Phobos, son till krigsguden Ares (Mars i romersk mytologi). Phobos kretsar närmare en planet än någon annan måne i solsystemet, mindre än 6 000 km ovanför Mars yta, och är också en av de mindre månarna man känner till. Dess officiella beteckning är Mars I.
Phobos låga bana betyder att den så småningom kommer att förstöras. Samma krafter som styr tidvattnet på jorden sänker dess bana, för tillfället med en hastighet av 1,8 cm per år. Om 30-80 miljoner år kommer den antingen att kollidera med Mars eller brytas upp i en planetär ring, vilket är mer troligt.
Ett av Phobos mest utmärkande drag är nedslagskratern Stickney. Kraften från nedslaget bör ha varit nära att krossa den lilla månen, och man anser att det är detta nedslag som har gett upphov till de ränder och fåror som finns på ytan.
Deimos
Deimos är den mindre och yttre av Mars två månar och är bland de minsta månar man känner till i solsystemet. Deimos har precis som Phobos en mycket oregelbunden form. Deimos densitet är precis som hos många asteroider väldigt låg, endast 1,7 g/cm3. Den påminner även när det gäller ytmaterial mycket om en speciell sorts kolrika asteroider.
Ursprung
Ursprunget till de båda månarna är fortfarande inte helt klarlagt. Deras låga albedo och sammansättning av kolhaltiga kondriter liknar asteroider, och den vanligaste uppfattningen är att de är asteroider som har fångats in av Mars gravitation. Phobos instabila bana tycks peka på ett relativt nyligt infångande. Båda har cirkulära banor mycket nära ekvatorn, vilket är ovanligt för infångade objekt och svårt att förklara. Ackretion tidigt i Mars historia är en annan möjlighet, men förklarar inte att månarnas sammansättning mer påminner om asteroider än om Mars. En tredje modell är att material vid en kollision mellan Mars och ett annat okänt objekt kastats upp från Mars yta och samlats i omloppsbana, men denna teori brottas även den med sammansättningsproblem. Det är givetvis fullt möjligt att de båda månarna inte har samma typ av ursprung.[7]
Jonathan Swifts förutsägelse
I del 3 kapitel 2 ("Resan till Laputa") i Jonathan Swifts kända satir Gullivers resor, skriven 1726 (151 år före månarnas upptäckt) finns en förutsägelse. Enligt sagan hade Laputas astronomer upptäckt två satelliter hos Mars som gick banor på ett avstånd av 3 och 5 marsdiametrar, och med perioder på 10 respektive 21,5 timmar. I verkligheten är siffrorna 1,4 och 3,5 diametrar samt 7,6 och 30,3 timmar. Detta är ett märkligt sammanträffande, inget teleskop på Swifts tid skulle ha varit i närheten kraftigt nog för att upptäcka månarna.[8]
En liknande "upptäckt" gjordes av Voltaire i hans interplanetära äventyrsberättelse Micromegas vilken tros vara influerad av Jonathan Swifts Gullivers resor. För att hedra dessa förutsägelser har man döpt två kratrar på Deimos till Swift och Voltaire.
Se även
- Jupiters naturliga satelliter
- Saturnus naturliga satelliter
- Uranus naturliga satelliter
- Neptunus naturliga satelliter
Källor
- ^ Hotakainen, Markus. Phobos långsamma väg mot undergången, Populär astronomi nr. 2020:2, s. 20-24
- ^ Sheppard, Scott S.; Jewitt, David; Kleyna, Jan (2004). ”A Survey for Outer Satellites of Mars: Limits to Completeness”. The Astronomical Journal 128: sid. 2542-2546. http://dx.doi.org/10.1086/424541.
- ^ Hall, Asaph (1877). ”The Satellites of Mars”. The Observatory 1: sid. 181. http://adsabs.harvard.edu//full/seri/Obs../0001//0000181.000.html.
- ^ Hall, Asaph (1877). ”Inner Satellite of Mars”. Astronomische Nachrichten 19: sid. 13. http://adsabs.harvard.edu//full/seri/AN.../0091//0000014.000.html.
- ^ Hall, Asaph (1878). ”The Discovery of the Satellites of Mars”. Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 38: sid. 205-209. http://adsabs.harvard.edu//full/seri/MNRAS/0038//0000205.000.html.
- ^ Hall, Asaph (1878). ”Names of the Satellites of Mars”. Astronomische Nachrichten 92: sid. 47-48. http://adsabs.harvard.edu//full/seri/AN.../0092//0000031.000.html.
- ^ Ellis, Scott. ”Geological History: Moons of Mars”. CalSpace. Arkiverad från originalet den 17 maj 2007. https://web.archive.org/web/20070517181817/http://calspace.ucsd.edu/Mars99/docs/library/science/geological_history/moons1.html. Läst 2 augusti 2007.
- ^ ”Galileo's Anagrams and the Moons of Mars”. https://www.mathpages.com/home/kmath151/kmath151.htm. Läst 6 november 2006.
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Media som används på denna webbplats
Major Solar System objects. Sizes of planets and Sun are roughly to scale, but distances are not. This is not a diagram of all known moons – small gas giants' moons and Pluto's S/2011 P 1 moon are not shown.
The USNO 26-inch refracting telescope is located on the grounds of the US Naval Observatory at Washington, DC and is included as part of the Monday night tour when skies are cloudy.
This telescope has a rich history. Completed in 1873 at a cost of $50,000, it was the largest refracting telescope in the world for a decade. The lens and mounting were made by the renowned firm of Alvan Clark & Sons of Cambridgeport, MA, and the great telescope was duly erected on the grounds of the old Naval Observatory site in the Foggy Bottom section of Washington.
It was from this site, in August of 1877, that astronomer Asaph Hall discovered the two moons of Mars, Phobos and Deimos, with the "Great Equatorial Telescope", bringing the attention of the world to the USNO.
The move to the Observatory's present site in 1893 allowed the 26-inch lens to be re-mounted in a new dome with a new mounting designed by the Warner & Swasey Company of Cleveland, OH. This design incorporated a rising floor to facilitate access to the eyepiece. This floor is still the largest elevator in the city!
Today (2001), the telescope is used on every clear night to measure the parameters of double stars. Over the years, visual observations by astronomers using micrometers have been replaced by electronic imaging techniques. By taking very short exposures with a Charge-Coupled Device (CCD) camera, astronomers can actually use the blurring effect of Earth's atmosphere to their advantage to measure the separations and position angles of double star components. The technique, known as "speckle interferometry" is ideally suited to the 125 year-old optics of the great telescope, and relatively unaffected by the urban location of the Observatory. Several thousand stars are measured annually, and the database of such observations, added to the visual observations dating back over a century, provide for one of the most concise double star catalogs in the world.
The telescope is also used to measure the positions of the moons of the outer planets to help refine their orbital parameters. These data are vital in planning missions to such distant worlds.
- Caption taken from: https://web.archive.org/web/20011114201740/http://www.usno.navy.mil/USNO26in.shtml, where a low resolution copy of this image can be found.
- Some photoshopping was necessary to remove damage to the photograph near the top of the pillar.
This computer mosaic of Deimos was made with images acquired from Viking Orbiter during one of its close approaches to the moon. The 15-km (9-mi) diameter Deimos circles Mars every 30 hours. Scientists speculate that Deimos and its companion moon Phobos were once passing asteroids that were pulled in by the gravity of Mars.
NASA's Hubble Space Telescope took the picture of Mars on June 26, 2001, when Mars was approximately 68 million kilometers (43 million miles) from Earth — the closest Mars has ever been to Earth since 1988. Hubble can see details as small as 16 kilometers (10 miles) across. The colors have been carefully balanced to give a realistic view of Mars' hues as they might appear through a telescope. Especially striking is the large amount of seasonal dust storm activity seen in this image. One large storm system is churning high above the northern polar cap (top of image), and a smaller dust storm cloud can be seen nearby. Another large dust storm is spilling out of the giant Hellas impact basin in the Southern Hemisphere (lower right).
Författare/Upphovsman: JiFish på engelska Wikipedia, Licens: CC BY-SA 2.5
A simulated view of the orbits of Phobos and Deimos.
Comparison between Phobos and Deimos.
This image is a montage of three separate images taken by Viking 1 during one of its flybys of Phobos. The images were taken from ranges between 613 and 633 km on October 19, 1978. The large crater (mostly in darkness) on the upper left of the image is the crater Stickney.