Neptunus
- Denna artikel handlar om planeten Neptunus. För andra betydelser, se Neptunus (olika betydelser).
Neptunus  | |
 Neptunus sedd från Voyager 2 | |
| Upptäckt | |
|---|---|
| Upptäckare | Urbain Jean Joseph Leverrier John Couch Adams Johann Galle |
| Upptäcktsdatum | 23 september 1846[1] |
| Uppkallad efter | Neptunus |
| Omloppsbana[2][3] | |
| Epok: J2000 | |
| Aphelium | 4 553 946 490 km 30,44125206 AU |
| Perihelium | 4 452 940 833 km 29,76607095 AU |
| Halv storaxel | 4 503 443 661 km 30,10366151 AU |
| Excentricitet | 0,011214269 |
| Siderisk omloppstid | 60 190[4] dygn 164,79 år |
| Synodisk omloppstid | 367,49 dygn[5] |
| Medelomloppshastighet | 5,43 km/s[5] |
| Medelanomali | 267,767281° |
| Inklination | 1,767975° 6,43° mot solens ekvator |
| Longitud för uppstigande nod | 131,794310° |
| Periheliumargument | 265,646853° |
| Månar | 14 |
| Fysikaliska data | |
| Avplattning | 0,0171 ± 0,0013 |
| Ekvatorradie | 24 764 ± 15 km[6][7] 3,883 gånger jordens |
| Polradie | 24 341 ± 30 km[6][7] 3,829 gånger jordens |
| Area | 7,6408 × 109 km²[4][7] 14,98 gånger jordens |
| Volym | 6,254 × 1013 km³[5][7] 57,74 gånger jordens |
| Massa | 1,0243×1026 kg[5] 17,147 gånger jordens |
| Medeldensitet | 1,638 g/cm³[5][7] |
| Ytgravitation (ekvatorn) | 11,15 m/s²[5][7] 1,14 g |
| Flykthastighet | 23,5 km/s[5][7] |
| Siderisk rotationsperiod | 0,6713 dygn[5] 16 h 6 min 36 s |
| Vinkelhastighet (ekvatorn) | 2,68 km/s 9 660 km/h |
| Axellutning | 28,32°[5] |
| Rektascension (nordpolen) | 19t 57m 20s[6] |
| Deklination (nordpolen) | 42,950°[6] |
| Albedo | 0,290 (bond) 0,41 (geom.)[5] |
| Yttemperatur | Medel: 72 K[5] (55 K[5]) |
| Skenbar magnitud | 8,0 till 7,78[5][8] |
| Atmosfär[5] | |
| Skalhöjd | 19,7 ± 0,6 km |
| Sammansättning | Gaser: 80±3,2% väte (H2) |
Neptunus (symbol: ♆) är den åttonde planeten från solen. Neptunus är en så kallad gasjätte, och har fått sitt namn efter havsguden Neptunus i romersk mytologi. Den 24 augusti 2006, då Internationella astronomiska unionen beslutade att Pluto inte längre var en planet, blev Neptunus den yttersta planeten i solsystemet. Neptunus var dock den yttersta planeten i solsystemet även mellan åren 1979 och 1999, eftersom Pluto då låg närmare solen än Neptunus.
Neptunus är mycket lik Uranus, både i fråga om atmosfär och i fråga om kemisk sammansättning – båda består huvudsakligen av väte, helium och metan. Neptunus tar emot mindre än hälften så mycket solljus som Uranus, men den värme som härstammar från dess inre gör Neptunus något varmare än Uranus.[9]
Trots att Neptunus ligger längre bort från solen än vad Uranus gör har den en mycket livligare atmosfär. Den mest bekanta egenskapen hos Neptunus torde ha varit den stora mörka fläcken. Den hade en diameter på cirka 16 000 kilometer och är numera borta.[10] Den påminde till form och läge om Jupiters stora röda fläck.[11] Neptunus rotationsaxel lutar 28 grader, något mer än jordens (23 grader).[5]
Avståndet mellan jorden och Neptunus är cirka 4,4 miljarder kilometer. För Voyager 2 tog resan 12 år.
Neptunus uppkomst
Neptunus och de övriga gasjättarna har sannolikt bildats på ett annat sätt än det inre solsystemet och det finns olika teorier om uppkomsten. I likhet med alla de andra planeterna bildades Neptunus av rester från det gasmoln och det rymdstoft som gav upphov till solen.
Det finns sedan två olika huvudteorier om hur gasjättarna bildades. Den ena är att partiklar av is och stoft kolliderade och slogs ihop till de yttre planeternas fasta kärnor, som sedan drog till sig gaser genom sin tyngdkraft. Den andra är att den skiva av rymdgrus som omgav den unga solen sprack upp i mindre klot av gas och stoft som sedan drogs samman till planeter. Under miljontals år kolliderade fasta partiklar med varandra och byggde därigenom upp de stora ansamlingar av sten och metall som kallas planetesimaler. De blev efterhand tillräckligt stora för att deras egen tyngdkraft skulle dra till sig mer materia. Ibland kolliderade de och slogs ihop med varandra. Orsaken till att Neptunus är mindre än de inre gasjättarna kan vara att det fanns mindre materia i de yttre delarna av det nybildade solsystemet.[12]
Omloppsbana
Neptunus omloppstid är mycket lång eftersom planeten befinner sig så långt bort från solen, cirka trettio astronomiska enheter. Det tar planeten 165 år att fullfölja ett varv runt solen. Neptunus återvände den 11 juli 2011[13] till det ställe i sin omloppsbana den var då den upptäcktes 1846, och kommer att återvända dit nästa gång år 2176.[10]
Forskare har iakttagit att Neptunus omloppsbana avviker från den förväntade, och antagit att det beror på att banan påverkas av gravitationskraften från ett föremål utanför Neptunus bana. När man hittade Pluto antog man att det var den som störde Neptunus bana, men Pluto har för liten massa för att ha någon större inverkan på Neptunus. Man antog då att det var en stor planet utanför Plutos bana som påverkade banan. Nu tror man dock snarare att det är flera föremål som påverkar Neptunus bana, såsom Sedna.
Fysiska egenskaper
Neptunus är precis som Jupiter, Saturnus och Uranus en gasjätte. Den är något mindre än Uranus men väger mer, vilket gör den till den kompaktaste av gasplaneterna. Man tror att Neptunus har en kärna som består av kisel, järn och andra tunga grundämnen. Runt kärnan finns det en mantel av flytande metan, ammoniak och vatten. Beräkningar visar att kärnan har en temperatur på cirka 7 000 grader Celsius, det vill säga varmare än solens yta.
Inre struktur
Neptunus ser ut att nästan enbart bestå av ett ytligt lager bestående av väte, helium och ammoniak; djupare under molnen, ungefär 8 000 kilometer från planetens synliga yta, ligger manteln, bestående av is, ammoniak och metan.[14]
I detta lager ligger temperaturen fast på omkring åttio kelvin, trycket här ligger på ungefär en atmosfär. Det ser också ut som att manteln är Neptunus magnetfälts centrum. Under manteln finns ett tunt lager väte och helium, temperaturen i denna region är ungefär 250 kelvin, och det atmosfäriska trycket ligger på höga 200 000 atmosfärer.[14]
Planetens kärna har en diameter på ungefär 7 500 kilometer som är rik på järn och andra mineral. Kärnans temperatur ligger på omkring samma som solens fotosfär, alltså omkring 6 500–7 000 kelvin. Det finns teorier om att värmen kan komma ifrån radioaktiv nedbrytning i kärnan, andra tror att de är de olika metallerna som interagerar med varandra, likt det som händer i Saturnus. Trycket i kärnan ligger på omkring 6 miljoner atmosfärer.[14]
Atmosfär
Den neptuniska atmosfären är till färgen blå, men annars är det lite som skiljer den ifrån Uranus atmosfär. I höjd med ekvatorn är det möjligt att observera band och parallella band som korsar dem. Neptunus är mycket aktivare än Uranus. Bland annat upptäckte Voyager 2 under sin förbifärd den mörka fläcken, som hade en diameter på över 10 000 kilometer. Senare observationer gjorda av Rymdteleskopet Hubble visade att denna fläck hade försvunnit, så av detta fenomen drar man slutsatsen att Neptunus atmosfär är mycket dynamisk och förändringsbenägen.[15]
Sammansättning
Atmosfären består huvudsakligen av cirka åttio procent väte, arton procent helium och två procent metan. I likhet med Uranus är det metanet som ger planeten dess färg, genom att absorbera rött ljus. Den värme som Neptunus mottar från solen är inte tillräckligt för att driva dess vädersystem, så man tror att värmen kan komma från någon inre värmekälla, och detta skulle då utlösa storskaliga atmosfärsförändringar.[16]
Eftersom Voyager 2 fotograferade moln som kastade skuggor på en lägre molnnivå, lyckades forskare att visuellt mäta höjdskillnaderna mellan de övre och de undre molnnivåerna.[11] Neptunus atmosfär är en av de kallaste platserna i solsystemet och temperaturen i molntopparna kan vara så låg som sjuttio kelvin (-200 °C).
Vindarna
Neptunus atmosfär har solsystemets starkaste vindar, med styrkor på minst 2 100 kilometer i timmen.[17] Vindarna på Neptunus har även andra egenskaper jämfört med andra planeter. Forskarna har mycket svårt att bestämma vart vindarna blåser i närheten av de mörka fläckarna. Att det blåser kraftigt på hela planeten är visserligen inte så märkligt, men att vindarna blåser åt väster är desto egendomligare. På Jupiter, Saturnus och Uranus blåser det åt öster, men på Neptunus rör sig vindarna mot planetens rotation. Vid närmare observationer av planeten drogs slutsatsen att vindarnas höga hastigheter kunde bero på avsaknaden av värme. I en varm atmosfär bildas mycket turbulens som kan hjälpa till att bromsa vindarna. Detta faktum anser forskarna kan förklara Neptunus höga vindhastigheter.[18]
Stora mörka fläcken
Den 27 augusti 1989 anlände rymdsonden Voyager 2 till Neptunus, den enda sond som varit där. Voyager 2 upptäckte en mörk fläck på planetens södra hemisfär tillsammans med en mindre mörk fläck och ett oregelbundet vitt moln, kallat scooter. Den stora fläcken är ungefär hälften så stor som Jupiters röda fläck. Den består, som på Jupiter, av enorma orkaner. Man har konstaterat att det blåser 600 meter i sekunden vid den mörka fläcken. År 1994 riktades Rymdteleskopet Hubble mot Neptunus, och man upptäckte att den mörka fläcken man observerat fem år tidigare hade försvunnit. Man hittade dock en ny mörk fläck på planetens norra hemisfär. Det betyder att Neptunus atmosfär förändras snabbt.[11]
Årstidsväxlingar
Om man jämför de observationer som genomfördes mellan 1996 och 2002 har man kunnat hitta en liten diskret ökning av planetens totala albedo, kring fem–tio procent. Detta fenomen kan förklaras av en stor ökningen av reflektivitet i några av de tunna banden, där albedo har fördubblats. Detta kan troligtvis vara kopplade med årstidsväxlingarna.[15]
Årtidsväxlingarna på Neptunus tar ungefär 165 gånger så långt tid som de på jorden, och den maximala variationen av solljus är mer än 900 gånger så stor som jordens. En enkel modell baserad på årstidsålderna visar att ökningen och minskningen hänger ihop med att albedon ökar. Neptunus når sin maximala ljushet ungefär femton år efter varje sommarsolstånd, vilket betyder att nästa maximala värde kommer att inträffa någon gång runt 2025.[15]
Magnetfält
Neptunus har ett magnetfält som liknar Uranus i dess magnetosfär. Liksom för Uranus lutar magnetfältet starkt mot rotationsaxeln (41°). Man antar därför numera att den extrema riktningen av dessa magnetfält beror på flöden i planeternas inre och inte på Uranus stora axellutning, vilket man tidigare antog.
Neptunus ringar
Neptunus har, som de andra gasjättarna, ringar. Jordbaserade observationer visade endast ringarna som bågar, medan Voyager 2 visade hela och slutna ringar. Ringarna är mycket mörka och består troligen av stendamm. En av de totalt sex ringarna visade sig ha en egendomlig vriden struktur.
Bevis för att ringarna var inkompletta kom först i mitten av 1980-talet, då stjärnockultationer emellanåt visade en extra blinkning just innan eller efter det att planeten ockulerade stjärnan. Bilder tagna 1989 av Voyager 2 bevisade detta, i och med att man fann ett ringsystem med flera svaga ringar. Den yttersta ringen, Adamringen, innehåller tre permanenta ekrar, som sedermera har fått namnen Liberté, Egalité, och Fraternité (Frihet, Jämlikhet och Broderskap). Existensen av ekrarna har varit svår att förklara eftersom de enligt mekanikens lagar ganska snabbt borde upplösas till en homogen ring. Man antar att det är gravitationskraften från Galatea, en måne som ligger precis vid ringarna, som upprätthåller ekerstrukturen.
Flera andra ringar upptäcktes av Voyagers kamera. Till den tunna Adamringen som ligger 63 000 kilometer från Neptunus centrum, kommer Leverrierringen och den tunnare Galleringen som ligger 53 000 kilometer respektive 42 000 kilometer från planetens centrum. En ljussvagare utbuktning utåt från Leverrierringen har fått namnet Lassellringen. Den ligger i de yttre delarna av Aragoringen vid 57 000 kilometer.[19]
Jordbaserade observationer som genomfördes 2002 och 2003 visar att Neptunus ringar inte alls är så stabila som man tidigare trott. I synnerhet gäller detta Libertéringen som kanske kommer att försvinna inom en så kort tidsrymd som ett decennium. De nya observationerna ifrågasätter mycket av tidigare slutsatser av ringarnas strukturmekanismer och livscykler. De mekanismer som upplöser ringarna är just nu uppenbarligen mycket starkare än de som skapar dem.[20]
Neptunus månar
Neptunus har 14 bekräftade månar. Den största är Triton.
Inre månarna
Neptunus har sex inre månar, Naiad, Thalassa, Despina, Galatea, Larissa och Proteus.[11] Alla dessa månar är små i jämförelse med Triton. Det är troligast att dessa inre månar inte formades tillsammans med Neptunus. De blev istället skapade från det utkastade material från en stor kollision mellan Triton och någon annan stor himlakropp. Den bana som Triton infångades i skulle ha varit mycket excentrisk. Detta orsakade stora störningar i de inre månarnas omloppsbanorna, vilket gjorde att månarna började kollidera med varandra och bli buckliga. Först när Tritons bana blev cirkulär kunde de månar vi idag kan se från jorden skapas.[21]
Triton
.jpg)
Triton är den enda stora måne som kretsar kring Neptunus samt är den sjunde av Neptunus satelliter. Den upptäcktes 1846 av William Lassell bara några veckor efter det att Neptunus upptäcktes.[10] Man kan bara se ett fåtal kratrar, vilket bevisar att ytan är relativt ung. Nästan hela den södra hemisfären är täckt av fruset kväve och metan. Det finns vidsträckta bergskammar och dalar i komplexa mönster över hela Tritons yta. Dessa är troligen ett resultat av nedfrysnings- och upptiningscykler. De intressantaste och totalt oväntade formationerna i denna ovanligt intressanta värld är isvulkanerna. Det eruptiva materialet är antagligen flytande kväve, rymdstoft, eller metanföreningar underifrån ytan.[22]
Triton går i en spiralbana runt Neptunus och kommer allt närmare för varje rotation. Man tror att den i framtiden kommer att slitas sönder av gravitationstrycket från Neptunus och bilda nya, mindre månar eller ringar liknande de runt Saturnus.
Yttre månarna
Under åren 2002 och 2003 upptäcktes fem nya små månar, med en uppskattad diameter på 30–60 kilometer, med hjälp av jordbaserade teleskop. Dessa månar är oregelbundet formade och har en mycket excentrisk bana som lutar mycket mot Neptunus ekvator; dessa månar kretsar också i retrograd riktning. Deras medelavstånd från Neptunus ligger mellan 15 miljoner och 48 miljoner kilometer, alltså utanför Nereids omloppsbana.[23]
Simuleringsförsök visar att det vid en av dessa månar, Hippocamp, finns en överhängande risk för kollision med Nereid under dess livslängd i detta system.[24] Alla dessa månar ser ut att vara gråfärgade.[25]
Upptäckt och utforskande
Den förste att observera Neptunus var Galileo Galilei, som såg planeten vid två olika tillfällen i sin hemmagjorda kikare. Dock misstog han båda gångerna planeten för en stjärna. Redan innan man hade hittat Neptunus visste man att den fanns där, eftersom planeten Uranus omloppsbana runt solen inte följde de keplerska lagarna. Många vetenskapsmän ansåg därför att det fanns ytterligare en planet som påverkar Uranus med sin gravitation. På det viset beräknade två matematiker (John Couch Adams och Urbain Leverrier) positionen för den okända planeten. Under några månader studerade de kända planeternas banor för att få fram den nya planetens position. Med beräkningen som hjälp hittade Johann Gottfried Galle vid Berlins observatorium 1846 planeten Neptunus.
Triton, Neptunus största måne, upptäcktes av William Lassell med hjälp av en 600 millimeters reflektor, endast 17 dagar efter att Neptunus upptäckts.[10]
Innan Voyager
Jordbaserade observationer av Neptunus innan Voyager 2:s färd var svåra på grund av det stora avståndet till jorden och solen. Planetens atmosfär och dess månar har endast en ljusstyrka på 0,1 procent av jorden även under bra förhållanden. Man kunde dock se detaljer i Neptunus atmosfär som var större än en tiondel av Neptunus diameter. Astronomerna koncentrerade sig istället på att fastställa Neptunus diameter, massa, densitet och banparametrar samt att söka efter månar.[26]
Spektroskopiska observationer från jorden avslöjade närvaron av väte och metan i planetens atmosfär. I likhet med de andra gasjättarna, fann man även helium. Infraröda och visuella observationer avslöjade att Neptunus hade en inre värmekälla.[26]
Voyager 2
Den enda rymdsond som passerat Neptunus är Voyager 2. Den passerade förbi planeten den 27 augusti 1989. Eftersom detta var den sista stora planeten Voyager skulle passera så valde man att göra en förbiflygning av Triton, likt den förbiflygning Voyager 1 gjorde vid Saturnus och dess måne Titan. Under förbifarten upptäcktes sex nya månar och ett ringsystem. Den ena av dessa månar, Proteus, är den näst tyngsta av Neptunus månar. Trots det är dess vikt bara en procent av Tritons.[27]
Eftersom detta var den sista planeten som Voyager 2 skulle passera, så tog man risken att flyga närmare än någon av de andra tre planeterna den passerat, på 5 000 kilometers avstånd ovanför planetens nordpol. Några timmar senare passerade den Triton på 40 000 kilometers avstånd, vilket gjorde att man kunde ta högupplösta bilder av månens varierande yta och göra precisa mätningar av dess radie och yttemperatur.[27]
Efter Voyager
I mitten av 1990-talet kunde rymdteleskopet Hubble ta bilder och annan data av Neptunus. Det infraröda rymdteleskopet Spitzer Space Telescope lyckades också fotografera Neptunus med mycket högre upplösning än det varit möjligt från jorden. [26]
Framtid
Neptune Orbiter var en föreslagen rymdsond från NASA, vars uppdrag var att utforska Neptunus. Den skulle skjutits upp 2016 och resan till Neptunus skulle ta mellan åtta och tolv år. Dess huvuduppdrag skulle varit att studera Neptunus atmosfär och väder, dess ringsystem och dess månar, speciellt Triton.[28]
Se även
- Planeterna i Zodiaken
- Vulkan (hypotetisk planet)
Referenser
- ^ Hamilton, Calvin J. (4 augusti 2001). ”Neptune”. Views of the Solar System. http://www.solarviews.com/eng/neptune.htm. Läst 13 augusti 2007.
- ^ Yeomans, Donald K. (13 juli 2006). ”HORIZONS System”. NASA JPL. https://ssd.jpl.nasa.gov/?horizons. Läst 8 augusti 2007.
- ^ Avser neptunussystemets tyngdcentrum
- ^ [a b] Munsell, K.; Smith, H.; Harvey, S. (13 november 2007). ”Neptune: Facts & Figures”. NASA. Arkiverad från originalet den 25 november 2015. https://web.archive.org/web/20151125172926/http://solarsystem.nasa.gov/planets/profile.cfm?Object=Neptune&Display=Facts. Läst 14 augusti 2007.
- ^ [a b c d e f g h i j k l m n o] Williams, David R. (1 september 2004). ”Neptune Fact Sheet”. NASA. http://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/neptunefact.html. Läst 14 augusti 2007.
- ^ [a b c d] P. Kenneth, Seidelmann (25 januari 2007). ”Report of the IAU/IAGWorking Group on cartographic coordinates and rotational elements”. Celestial Mechanics and Dynamical Astronomy (Springer Netherlands) "90": ss. 155–180. doi:. ISSN (Print) 0923-2958 (Print). http://adsabs.harvard.edu/doi/10.1007/s10569-007-9072-y. Läst 7 mars 2008.
- ^ [a b c d e f g] Avser nivån vid 1 bar
- ^ Espenak, Fred (20 juli 2005). ”Twelve Year Planetary Ephemeris: 1995–2006”. NASA. Arkiverad från originalet den 5 december 2012. https://archive.is/20121205061717/http://eclipse.gsfc.nasa.gov/TYPE/TYPE.html. Läst 1 mars 2008.
- ^ ”Encyclopædia Britannica - Neptune”. Encyclopædia Britannica. http://www.britannica.com/eb/article-9110153/Neptune. Läst 8 december, 2006.
- ^ [a b c d] Peter Grego (2005). Solar System Observer's Guide. Philip's. sid. 156. ISBN 0-540-08827-7
- ^ [a b c d] ”Solar System Exploration – Neptune”. NASA. Arkiverad från originalet den 3 mars 2008. https://web.archive.org/web/20080303045911/http://solarsystem.nasa.gov/planets/profile.cfm?Object=Neptune&Display=OverviewLong. Läst 6 december, 2006.
- ^ Giles Sparrow, Uranus, Neptunus och Pluto , s.36, Hong Kong, Cassell Illustrated 2003, ISBN 91-27-61314-3
- ^ http://azureworld.blogspot.com/2011/07/neptune-completes-first-orbit-since.html
- ^ [a b c] ”Encyclopædia Britannica - Neptune:Interior structure and composition”. Encyclopædia Britannica. http://www.britannica.com/eb/article-54300/Neptune. Läst 11 december, 2006.
- ^ [a b c] ”Encyclopædia Britannica - Neptune:The atmosphere”. Encyclopædia Britannica. http://www.britannica.com/eb/article-54299/Neptune. Läst 14 december, 2006.
- ^ Martin Rees (2005). Universum – Illustrerat Uppslagsverk. Dorling Kindersley Limited. sid. 201. ISBN 91-7166-035-6
- ^ Suomi, V. E.; Limaye, S. S.; Johnson, D. R. (1991). ”High Winds of Neptune: A possible mechanism”. Science 251 (4996): sid. 929–932. doi:. PMID 17847386. Bibcode: 1991Sci...251..929S.
- ^ ”Rymdportalen.com – Neptunus”. Arkiverad från originalet den 26 november 2011. https://web.archive.org/web/20111126045206/http://www.rymdportalen.com/?page=astronomi%2Fneptunus. Läst 6 december 2006.
- ^ Gazetteer of Planetary Nomenclature Ring and Ring Gap Nomenclature (8 december 2004). USGS - Astrogeology Research Program.
- ^ Neptune's rings are fading away (March 26, 2005). New Scientist.
- ^ D. Banfield och N. Murray. ”A dynamical history of the inner neptunian satellites”. Icarus 99: sid. 390. http://adsabs.harvard.edu/cgi-bin/nph-bib_query?bibcode=1992Icar...99..390B&db_key=AST&data_type=HTML&format=&high=444b66a47d03051.
- ^ J. S. Kargel (1994). ”Cryovolcanism on the icy satellites”. Earth, Moon, and Planet 67: sid. 101-113.
- ^ ”Encyclopædia Britannica - Neptune:Moons”. Encyclopædia Britannica. http://www.britannica.com/eb/article-54303/Neptune. Läst 10 december, 2006.
- ^ M.Holman, JJ Kavelaars, B.Gladman, T.Grav, W.Fraser, D.Milisavljevic, P.Nicholson, J.Burns, V.Carruba, J-M.Petit, P.Rousselot, O.Mousis, B.Marsden, R.Jacobson Discovery of five irregular moons of Neptune, Nature, 430 (2004), pp. 865-867. Final preprint(pdf)
- ^ T.Grav, M.Holman and W.Fraser Photometry of Irregular Satellites of Uranus and Neptune, The Astrophysical Journal, 613 (2004), pp.L77–L80. Preprint
- ^ [a b c] ”Encyclopædia Britannica - Neptune:Later observations from Earth”. Encyclopædia Britannica. http://www.britannica.com/eb/article-251785/Neptune. Läst 12 januari, 2007.
- ^ [a b] ”Encyclopædia Britannica - Neptune:Spacecraft exploration”. Encyclopædia Britannica. http://www.britannica.com/eb/article-251786/Neptune. Läst 13 januari, 2007.
- ^ ”Reaching Toward Neptune: Two Ways to Explore an Ice Giant”. Space.com. Arkiverad från originalet den 16 december 2004. https://web.archive.org/web/20041216022250/http://www.space.com/businesstechnology/technology/neptune_orbiter_techwed_041215.html. Läst 8 december, 2006. (2008)
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Neptunus.
Wiktionary har ett uppslag om Neptunus.- NASA - Neptune Fact Sheet
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| ||||||||
| |||||
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Media som används på denna webbplats
Major Solar System objects. Sizes of planets and Sun are roughly to scale, but distances are not. This is not a diagram of all known moons – small gas giants' moons and Pluto's S/2011 P 1 moon are not shown.
This 591-second exposure of the rings of Neptune were taken with the clear filter by the Voyager 2 wide-angle camera. The two main rings are clearly visible and appear complete over the region imaged.
Also visible in this image is the inner faint ring and the faint band which extends smoothly from the ring roughly halfway between the two bright rings. Both of these newly discovered rings are broad and much fainter than the two narrow rings.
The bright glare is due to overexposure of the crescent on Neptune. Numerous bright stars are evident in the background. Both bright rings have material throughout their entire orbit, and are therefore continuous.Global Color Mosaic of Triton, taken by Voyager 2 in 1989
Författare/Upphovsman: NASA / Voyager 2 / PDS / OPUS / Ardenau4, Licens: CC0
Neptune on 1989-08-17, taken by NASA's Voyager 2 probe. This color image was composed of three frames, orange, green, and blue, taken by Voyager 2's imaging system. This color image has been calibrated to best represent Neptune's true color and appearance. Based on: Irwin, Patrick G J (2023-12-23). "Modelling the seasonal cycle of Uranus’s colour and magnitude, and comparison with Neptune". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 527 (4): 11521–11538. DOI:10.1093/mnras/stad3761. ISSN 0035-8711.
This Voyager 2 high resolution color image, taken 2 hours before closest approach, provides obvious evidence of vertical relief in Neptune's bright cloud streaks.
These clouds were observed at a latitude of 29 degrees north near Neptune's east terminator. The linear cloud forms are stretched approximately along lines of constant latitude and the Sun is toward the lower left. The bright sides of the clouds which face the Sun are brighter than the surrounding cloud deck because they are more directly exposed to the sun. Shadows can be seen on the side opposite the sun. These shadows are less distinct at short wavelengths (violet filter) and more distinct at long wavelengths (orange filter). This can be understood if the underlying cloud deck on which the shadow is cast is at a relatively great depth, in which case scattering by molecules in the overlying atmosphere will diffuse light into the shadow.
Because molecules scatter blue light much more efficiently than red light, the shadows will be darkest at the longest (reddest) wavelengths, and will appear blue under white light illumination.
The resolution of this image is 11 kilometers (6.8 miles per pixel) and the range is only 157,000 kilometers (98,000 miles). The width of the cloud streaks range from 50 to 200 kilometers (31 to 124 miles), and their shadow widths range from 30 to 50 kilometers (18 to 31 miles). Cloud heights appear to be of the order of 50 kilometers (31 miles).Neptunus inre struktur.
These Voyager 2 images of satellite Larissa at a resolution of 4.2 kilometers (2.6 miles) per pixel reveal it to be and irregularly shaped, dark object. The satellite appears to have several craters 30 to 50 kilometers (18.5 to 31 miles) across. The irregular outline suggests that this moon has remained cold and rigid throughout much of its history. It is about 210 by 190 kilometers (130 by 118 miles), about half the size of Proteus. It has a low albedo surface reflecting about 5 percent of the incident light. The Voyager Mission is conducted by JPL for NASA's Office of Space Science and Applications.
Neptune
Original Caption Released with Image: During August 16 and 17, 1989, the Voyager 2 narrow-angle camera was used to photograph Neptune almost continuously, recording approximately two and one-half rotations of the planet. These images represent the most complete set of full disk Neptune images that the spacecraft will acquire. This picture from the sequence shows two of the four cloud features which have been tracked by the Voyager cameras during the past two months. The large dark oval near the western limb (the left edge) is at a latitude of 22 degrees south and circuits Neptune every 18.3 hours. The bright clouds immediately to the south and east of this oval are seen to substantially change their appearances in periods as short as four hours. The second dark spot, at 54 degrees south latitude near the terminator (lower right edge), circuits Neptune every 16.1 hours. This image has been processed to enhance the visibility of small features, at some sacrifice of color fidelity. The Voyager Mission is conducted by JPL for NASA's Office of Space Science and Applications.
.svg)
Författare/Upphovsman: Kwamikagami, Licens: CC BY-SA 4.0
heavier line weight (1.333 px)
Författare/Upphovsman: Lookang many thanks to author of original simulation = Todd K. Timberlake author of Easy Java Simulation = Francisco Esquembre, Licens: CC BY-SA 3.0
The average distance between Neptune and the Sun is 4.50 billion km (about 30.1 AU), and it completes an orbit on average every 164.79 years, subject to a variability of around ±0.1 years.
صورة لكوكب نبتون وقمره ترايتون، التقطها المسبار الفضائي فوياجر 2. سيدخل مدار ترايتون في النهاية ضمن حدود روش الخاصة بنبتون، مما يؤدي إلى تفككه وربما تشكيل حلقات كوكبية جديدة.