Saturnus naturliga satelliter

Karta över Saturnus-systemet

Saturnus har 146 bekräftade månar.[1]

Den största månen heter Titan och är 5 151 kilometer i diameter.

Tekniskt sett är de myriader av små is- och stenpartiklar som skapar Saturnus system av ringar också månar, och det finns inte någon skarp gräns mellan en liten måne och en stor ringpartikel.[2]

Upptäckt

Innan rymdresornas tidsålder kände man till nio månar som kretsade kring Saturnus, där matematikern och fysikern Christiaan Huygens upptäckte Titan som den första, och de fyra följande – Dione, Japetus, Rhea och Tethys – upptäcktes av den italiensk-franske astronomen och ingenjören Giovanni Domenico Cassini. 1789 kunde William Herschel lägga till Enceladus och Mimas till listan.

Herschels son, John Herschel, lade 1847 fram ett förslag i sin publikation Astronomical Observations made at the Cape of Good Hope att namnge dessa sju månar efter namn i den grekiska mytologin.

1848 upptäcktes Hyperion av William Lassell samt William Cranch Bond och George Phillips Bond oberoende av varandra.

Då de två rymdsonderna i Voyagerprogrammet 1980 passerade Saturnus sände de bilder tillbaka till jorden som visade inte mindre än nio nya månar. Innan Cassinisonden nådde Saturnussystemet sommaren 2004 och efter att man senare hittat åtta månar inleddes en systematisk eftersökning av Saturnusmånar från observatorier på jorden. Vid denna undersökning fann man tolv dittills okända månar i avstånd långt från Saturnus. Från Mauna Kea-observatoriet har en annan grupp astronomer funnit tolv nya månar.

Titan

Titan i naturliga färger

Titan är Saturnus största måne och den näst största månen i solsystemet, efter Jupiters måne Ganymedes. Titan upptäcktes den 25 mars 1655 av den nederländske astronomen Christiaan Huygens och var den första satelliten i solsystemet som upptäcktes efter Jupiters galileiska månar. Titan är den enda måne i solsystemet som har en tät atmosfär.[3] Den täta atmosfären har förhindrat närmare studier av månens yta, men för närvarande undersöks Titan av rymdsonden Cassini-Huygens och ny kunskap läggs till hela tiden.

Den 27 juli 2006 meddelade NASA att man funnit sjöar av kolväten vid Titans norra polarregioner.[4]

I mars 2007 meddelades det att rymdsonden Cassini-Huygens tagit bilder på sjöliknande vätske- och kolvätefyllda områden på Titans nordpol.

Fysiska egenskaper

Den relativa massan av Saturnus månar

Atmosfär på månen Enceladus

2005 gjorde rymdsonden Cassini-Huygens de två första förbiflygningarna den 17 februari samt den 9 mars av månen Enceladus och upptäckte genom en magnetometer att Enceladus hade en atmosfär. Det var första gången Cassini upptäckte en atmosfär sedan den på månen Titan upptäcktes. Forskare tror att det kan vara vulkaner, gejsrar eller gas från månens yta eller inre som har bildat atmosfären, eftersom Enceladus gravitation är för svag för att hålla kvar en atmosfär. Kring Enceladus upptäckte man också att plasma från Saturnus drivs bort av joniserad vattenånga kring månen.[5]

Ringsystem runt månen Rhea

Rheas ringsystem

Ett möjligt ringsystem runt Rhea annonserades den 6 mars 2008 av NASA.[6] Detta skulle i så fall vara den första upptäckten av ringar runt en måne. I november 2005 upptäckte sonden Cassini att Saturnus magnetosfär tycktes förlora energirika elektroner i närheten av Rhea. Ringarna skulle enligt den framlagda hypotesen kunna utgöra en förklaring till dessa observerade förändringar.

En region innehållande damm och större fragment, t.ex. sten eller is, skulle kunna sträcka sig ända ut till Rheas Hillsfär, men tänktes enligt hypotesen snarare vara förtätad till ett område närmare månen, i form av tre smala ringar av hög densitet. Materialet till ringarna skulle i så fall härstamma från Saturnus ringar, och ha fångats in av Rheas gravitation. Ytterligare indicier som stöder ringhypotesen var upptäckten av små fläckar som lyser i blåaktigt ljus, utspridda längs Rheas ekvator (och som då troddes vara nerslagsplatser för material som lämnat sin bana i ringarna).

Emellertid har sedermera inga bevis för några ringar kunnat hittas bland alla de bilder som Cassini har tagit från olika avstånd och ur olika vinklar.[7] I augusti 2010 annonserades att Rhea troligen inte har ringar. Fakta tyder för närvarande på att en annan förklaring till de ursprungliga observationerna i så fall behöver hittas.[8]

Ålder

Baserat på datorsimulationer verkar många av Saturnus inre månar vara yngre än 100 miljoner år.[9]

Grupperingar

Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2016-04)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Även om gränserna inte är helt klara kan man indela Saturnus månar i olika kategorier.

Planetariska ringar

En planetarisk ring är en måne som kretsar strax innanför eller strax utanför en av Saturnus ringar, och med deras svaga tyngdkraft påverkar omloppsbanan för de partiklar i ringarna som de kommer i närheten av. Bland annat skapar dessa månars inflytelse zoner i ringsystemet där partiklarna inte kan hålla sig stabilt över en längre tid, och dessa zoner ser vi som smala mellanrum, eller gap i ringsystemet. Dessa månar är Atlas, Pan, Pandora, Prometheus, Daphnis och S/2004 S 3.

Co-orbitala månar

Två av Saturnus månar, Janus och Epimetheus, har nästan en omloppsbana – den ena fullföljer ett omlopp snabbare än den andra, och borde således med jämna mellanrum inhämta den andra, men när de möts nuddar de varandra tätt på kanten vilket gör att de byter omloppsbanor en gång vart fjärde år. Det är det hittills enda kända tillfället då två himmelsgemener byter bana med varandra.

Inre stora månarna

Dione, Enceladus, Mimas och Tethys färdas alla innanför den ganska tunna E-ringen omkring Saturnus och räknas till en grupp för sig. Trots namnet har det visat sig att ett par små månar, Methone och Pallene, ligger i samma intervall som de stora medlemmarna av denna grupp. I samma område finns också nästa grupp, de trojanska månarna.

Trojanska månarna

Liksom de så kallade trojanska asteroiderna, som samlas i två klungor omkring Lagrangepunkterna L4 och L5 i förhållande till Jupiters omlopp om solen, hittar man i Saturnus system två exempel på små planeter i samma två lagrangepunkter i förhållande till en större månes omlopp runt Saturnus. I Tethys lagrangepunkter hittar man Telesto (L4) och Calypso (L5) och motsvarande finner man i samma omloppsbana som Dione, de två små månarna Helene (L4) och Polydeuces (L5).

Yttre stora månarna

Denna grupp håller till utanför E-ringen och omfattar fyra av Saturnus största månar; Hyperion, Japetus, Rhea och Titan. Hyperion, den minsta medlemmen i gruppen, är tämligen irreguljärt formad.

Inuitgruppen

Inuitgruppen består av fem månar med någorlunda samma avstånd och vinklar till Saturnus. Gruppen består av Kiviuq, Ijiraq, Paaliaq och Siarnaq och Tarqeq. Månarna i denna gruppen har fått namn efter den inuitiska mytologin.

Nordiska gruppen

En grupp månar som knyts samman av någorlunda samma avstånd och vinklar i förhållande till Saturnus. Den nordiska gruppen omfattar 18 månar, nämligen Mundilfari, Narvi, Phoebe, Skathi, Suttungr, Thrymr, Ymir, Aegir (måne) och Bestla samt månarna med beteckningen S/2004 S 7, och S/2004 S 12. Alla dessa månar har retrograd rörelse vilket betyder att deras omlopp går i motsatt riktning mot Saturnus rotation runt sin egen axel. Namnen inom denna grupp kommer från den nordiska mytologin.

Den galliska gruppen

Denna grupp omfattar de fyra månarna Albiorix, Erriapo, Tarvos och Bebhionn.

Gruppens gemensamma banelement tyder på ett gemensamt ursprung från en större himlakropp, som brutits sönder.[10]

Observationer efter upptäckten har emellertid avslöjat att den största medlemmen i gruppen, Albiorix, uppvisar två olika färger: en röd nyans som överensstämmer med Erriapo och Tarvos, och en nyans med mindre rött. Det har därför föreslagits att Erriapo och Tarvos kan vara fragment från Albiorix, som lämnat en stor, mindre röd krater efter sig, när de brutits loss.[11]

Tabell över Saturnus kända månar

Saturnus har 146 bekräftade månar.[1] De månar vars massa är tillräckligt stor för att ha blivit sfäroida är markerade i ljusblått. Titan, som är av planetstorlek har mörkare markering. De oregelbundna (infångade) månarna är markerade i grått: ljusgrått för de med direkt rörelse och mörkare grått för de med retrograd rörelse.

Den här artikeln eller det här avsnittet innehåller inaktuella uppgifter och behöver uppdateras. (2012-07)
Motivering: Jmf.m. en:Moons_of_Saturn#List
Hjälp gärna Wikipedia att åtgärda problemet genom att redigera artikeln eller diskutera saken på diskussionssidan.
NummerNamn (sfäroida månar i fetstil)Diameter (km)Omloppsbanans halva storaxel (km)Omloppstid (dag)Lutning (°)
(till Saturnus ekvator)		PositionUpptäcktsårBild
1XVIIIPan30 (35 × 35 × 23) [12]133 584 [13]+0,57505 [13]0,001°i Enckes delning1990
2XXXVDaphnis6 − 8136 505 [13]+0,59408 [13]≈ 0°i Keeler Gap2005
3XVAtlas31 (46 × 38 × 19) [12]137 670 [13]+0,60169 [13]0,003°yttre herde i A-ringen1980
4XVIPrometheus86 (119 × 87 × 61) [12]139 380 [13]+0,61299 [13]0,008°inre herde i F-ringen1980
5XVIIPandora81 (103 × 80 × 64) [12]141 720 [13]+0,62850 [13]0,050°yttre herde i F-ringen1980
6XIEpimetheus113 (135 × 108 × 105) [12]151 422 [13]+0,69433 [13]0,335°coorbital1980
7XJanus179 (193 × 173 × 137) [12]151 472 [13]+0,69466 [13]0,165°1966
8IMimas397 (415 × 394 × 381) [14]185,404 [15]+0,942422 [16]1,566° 1789
9XXXIIMethone3194 440 [13]+1,00957 [13]0,007° 2004
10XXXIIIPallene4212 280 [13]+1,15375 [13]0,181° 2004
11IIEnceladus504 (513 × 503 × 497) [14]237 950 [15]+1,370218 [16]0,010°i E-ringen1789
12IIITethys1066 (1081 × 1062 × 1055) [14]294 619 [15]+1,887802 [16]0,168° 1684
12aXIIITelesto24 (29 × 22 × 20) [12]1,158°trojan före Tethys1980
12bXIVCalypso21 (30 × 23 × 14) [12]1,473°trojan efter Tethys1980
15IVDione1123 (1128 × 1122 × 1121) [14]377 396 [15]+2,736915 [16]0,002° 1684
15aXIIHelene33 (36 × 32 × 30)0,212°trojan före Dione1980
15bXXXIVPolydeuces3,5 [17]0,177°trojan efter Dione2004
18VRhea1529 (1535 × 1525 × 1526) [14]527 108 [18]+4,518212 [18]0,327° 1672
19VITitan51511 221 930 [15]+15,945421,634° 1655
20VIIHyperion292 (360 × 280 × 225)1 481010 [15]+21,276610,568° 1848
21VIIIIapetus1472 (1494 × 1498 × 1425) [14]3 560 820+79,3215 [19]7,570° 1671
22XXIVKiviuq~1611 294 800 [18]+448,16 [18]49,087°Inuitgruppen2000
23XXIIIjiraq~1211 355 316 [18]+451,77 [18]50,212°2000
24IXPhoebe220 (230 × 220 × 210)12 869 700-545,09[19][20]173,047°Nordiska gruppen1899
25XXPaaliaq~2215 103 400 [18]+692,98 [18]46,151°Inuitgruppen2000
26XXVIISkathi~815 672 500 [18]-732,52 [16][20]149,084°Nordiska gruppen2000
27XXVIAlbiorix~3216 266 700 [18]+774,58 [18]38,042°Galliska gruppen2000
28XXXVIIBebhionn~617 153 520 [18]+838,77 [18]40,484°2004
29XXVIIIErriapo~1017 236 900 [18]+844,89 [18]38,109°2000
30XLVIISkoll~617 473 800 [15]-862,37 [18]155,624°Nordiska gruppen2006
31XXIXSiarnaq~4017 776 600 [18]+884,88 [18]45,798°Inuitgruppen2000
32 S/2004 S 13~618 056 300 [18]-905,85 [16][20]167,379°Nordiska gruppen2004
33 Greip~618 065 700 [15]-906,56 [18]172,666°Nordiska gruppen2006
34XLIVHyrrokkin~818 168 300 [15]-914,29 [18]153,272°Nordiska gruppen2006
35 Jarnsaxa~618 556 900 [15]-943,78 [18]162,861°Nordiska gruppen2006
36XXITarvos~1518 562 800 [18]+944,23 [18]34,679°Galliska gruppen2000
37XXVMundilfari~718 725 800 [18]-956,70 [16][20]169,378°Nordiska gruppen2000
38 S/2006 S 1~618 930 200 [15]-972,41 [18]154,232°Nordiska gruppen2006
39 S/2004 S 17~419 099 200 [18]-985,45 [16][20]166,881°Nordiska gruppen2004
40XXXVIIIBergelmir~619 104 000 [18]-985,83 [16][20]157,384°Nordiska gruppen2004
41XXXINarvi~719 395 200 [18]-1008,45 [16][20]137,292°Nordiska gruppen2003
42XXIIISuttungr~719 579 000 [18]-1022,82 [16][20]174,321°Nordiska gruppen2000
43XLIIIHati~619 709 300 [18]-1033,05 [16][20]163,131°Nordiska gruppen2004
44 S/2004 S 12~519 905 900 [18]-1048,54 [16][20]164,042°Nordiska gruppen2004
45XLFarbauti~519 984 800 [18]-1054,78 [16][20]158,361°Nordiska gruppen2004
46XXXThrymr~720 278 100 [18]-1078,09 [16][20]174,524°Nordiska gruppen2000
47XXXVIAegir~620 482 900 [18]-1094,46 [16][20]167,425°Nordiska gruppen2004
48XXXIXBestla~720 570 000 [18]-1101,45 [16][20]147,395°Nordiska gruppen2004
49 S/2004 S 7~620 576 700 [18]-1101,99 [16][20]165,596°Nordiska gruppen2004
50 S/2006 S 3~621 076 300 [15]-1142,37 [18]150,817°Nordiska gruppen2006
51XLIFenrir~421 930 644 [18]-1212,53 [16][20]162,832°Nordiska gruppen2004
52XLVIIISurtur~622 288 916 [15]-1242,36 [18]166,918°Nordiska gruppen2006
53XLVKari~722 321 200 [15]-1245,06 [18]148,384°Nordiska gruppen2006
54XIXYmir~1822 429 673 [18]-1254,15 [16][20]172,143°Nordiska gruppen2000
55XLVILoge~622 984 322 [15]-1300,95 [18]166,539°Nordiska gruppen2006
56XLIIFornjot~624 504 879 [18]-1432,16 [16][20]167,886°Nordiska gruppen2004

Se även

Referenser

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från danskspråkiga Wikipedia.

Noter

  1. ^ [a b] ”Saturn Moons”. NASA Science. https://science.nasa.gov/saturn/moons/. Läst 27 november 2023. ”As of June 8, 2023, Saturn has 146 moons in its orbit.” 
  2. ^ Matthew S. Tiscareno, Joseph A. Burns, Matthew M. Hedman, Carolyn C. Porco (2008). ”The population of propellers in Saturn's A Ring” (på engelska). Astronomical Journal (135): sid. 1083-1091. doi:10.1088/0004-6256/135/3/1083. https://arxiv.org/abs/0710.4547. Läst 18 december 2016. 
  3. ^ NASA page: News-Features-the Story of Saturn Arkiverad 2 december 2005 hämtat från the Wayback Machine. "it's the only moon with a dense atmosphere."
  4. ^ NASA page: Cassini Finds Lakes on Titan's Arctic Region Arkiverad 30 april 2008 hämtat från the Wayback Machine.
  5. ^ [1]
  6. ^ [2]
  7. ^ Matthew S. Tiscareno, Joseph A. Burns, Jeffrey N. Cuzzi, Matthew M. Hedman (2010). ”Cassini imaging search rules out rings around Rhea”. Geophysical Research Letters 37 (14): sid. L14205. doi:10.1029/2010GL043663. https://arxiv.org/abs/1008.1764. 
  8. ^ ”Cassini Catches Saturn Moons in Paintball Fight”. NASA/JPL. Arkiverad från originalet den 9 oktober 2010. https://web.archive.org/web/20101009233301/http://saturn.jpl.nasa.gov/news/newsreleases/newsrelease20101007/. Läst 7 oktober 2010. 
  9. ^ Saturnuksen kuut saattavat olla nuorempia kuin monet dinosaurukset, Ursa, 9 april 2016
  10. ^ Gladman, B. J.; Nicholson, P. D.; Burns, J. A.; Kavelaars, J. J.; Marsden, B. G.; Holman, M. J.; Grav, T.; Hergenrother, C. W.; Petit, J.-M.; Jacobson, R. A.; Gray, W. J. (12 juli 2001). ”Discovery of 12 satellites of Saturn exhibiting orbital clustering” (på engelska). Nature 412: sid. 163–166. http://www.nature.com/nature/journal/v412/n6843/abs/412163a0.html. Läst 11 juli 2019. 
  11. ^ Grav, T. och Bauer, J.. ”A deeper look at the colors of Saturnian irregular satellites” (på engelska). https://arxiv.org/abs/astro-ph/0611590. Läst 11 juli 2019. 
  12. ^ [a b c d e f g h] C.C. Porco et al. (1 februari 2006). ”Physical characteristics and possible accretionary origins for Saturn's small satellites”. Bulletin of the American Astronomical Society "37": ss. 768. http://www.lpi.usra.edu/meetings/lpsc2006/pdf/2289.pdf.  refererad i Saturn’s natural satellites i engelskspråkiga Wikipedia 12 april 2007
  13. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r] J.N. Spitale et al (1 februari 2006). ”The orbits of Saturn's small satellites derived from combined historic and Cassini imaging observations”. The Astronomical Journal "132": ss. 692. http://www.journals.uchicago.edu/AJ/journal/issues/v132n2/205235/205235.web.pdf.  refererad i Saturn’s natural satellites i engelskspråkiga Wikipedia 12 april 2007
  14. ^ [a b c d e f] Källa: Thomas et al. 2006 refererad i Saturn’s natural satellites i engelskspråkiga Wikipedia 12 april 2007
  15. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o] Beräknad från omloppstiden genom att använda IAU-MPC Natural Satellites Ephemeris Service µ-värde, not från Saturn’s natural satellites i engelskspråkiga Wikipedia 12 april 2007
  16. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u] Källa: NASA Arkiverad 9 mars 2005 hämtat från the Wayback Machine. , refererad i Saturn’s natural satellites i engelskspråkiga Wikipedia 12 april 2007
  17. ^ Källa: Porco et al. 2005 refererad i Saturn’s natural satellites i engelskspråkiga Wikipedia 12 april 2007
  18. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae af ag ah ai aj ak al am an ao ap aq ar] Källa: IAU-MPC Natural Satellites Ephemeris Service refererad i Saturn’s natural satellites i engelskspråkiga Wikipedia 12 april 2007
  19. ^ [a b] Beräknad från omloppsbanans halva storaxel genom att använda IAU-MPC Natural Satellites Ephemeris Service µ-värde, not från Saturn’s natural satellites i engelskspråkiga Wikipedia 12 april 2007
  20. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r] Negativa omloppstider indikerar en retrograd rörelse kring Saturnus (i motsatt riktning mot planetens rotation)
Saturnus månar
Pan · Daphnis · Atlas · Prometheus · S/2004 S 6 · S/2004 S 4 · S/2004 S 3 · Pandora · Epimetheus · Janus · Mimas · Methone · Anthe · Pallene · Enceladus · Telesto · Tethys · Calypso · Polydeuces · Dione · Helene · Rhea (ringar) · Titan · Hyperion · Japetus · Kiviuq · Ijiraq · Phoebe · Paaliaq · Skathi · S/2007 S 2 · Skoll · Greip · Hyrrokkin · Albiorix · Bebhionn · Erriapo · Siarnaq · Tarqeq · S/2004 S 13 · Tarvos · Mundilfari · Jarnsaxa · S/2006 S 1 · S/2004 S 17 · Narvi · Bergelmir · Aegir · Suttungr · S/2004 S 12 · Bestla · Farbauti · Hati · S/2004 S 7 · Thrymr · S/2007 S 3 · S/2006 S 3 · Surtur · Kari · Fenrir · Ymir · Loge · Fornjot · S/2009 S 1 · Aegaeon
Cassini-Huygens · Saturnus · Saturnus ringar
Solsystemet
SolenMerkuriusVenusMånenJordenMarsPhobos och DeimosCeresAsteroidbältetJupiterJupiters naturliga satelliterJupiters ringarSaturnusSaturnus naturliga satelliterSaturnus ringarUranusUranus naturliga satelliterUranus ringarNeptunusNeptunus naturliga satelliterNeptunus ringarPlutoPlutos naturliga satelliterHaumeaHaumeas naturliga satelliterMakemakeKuiperbältetErisDysnomiaScattered discHills molnOorts kometmoln
Solen
•
Heliosfären
Noterbara småplaneter
Ceres · Vesta · Gaspra · Ida · Apophis · Kalliope
Ceres · Pluto · Haumea · Makemake · Eris
Jordens · Mars · Jupiters · Saturnus · Uranus · Neptunus · Plutos · Haumeas  · Eris
Grupper och familjer
Trojansk asteroid · Jordens trojaner · Mars trojaner · Jupiters trojaner · Centaur · Uranus trojaner · Neptunus trojaner · Asteroidmåne · Meteoroid · Pallas · Juno · Vesta · Hygiea
Solsystemets upptäckt och utforskning

Media som används på denna webbplats

Solar System Template Final.png
Major Solar System objects. Sizes of planets and Sun are roughly to scale, but distances are not. This is not a diagram of all known moons – small gas giants' moons and Pluto's S/2011 P 1 moon are not shown.
Question book-4.svg
Författare/Upphovsman: Tkgd2007, Licens: CC BY-SA 3.0
A new incarnation of Image:Question_book-3.svg, which was uploaded by user AzaToth. This file is available on the English version of Wikipedia under the filename en:Image:Question book-new.svg
Ambox outdated serious.svg
An outdated clock with a serious icon
Saturn family.jpg
Montage of Saturn and several of its satellites, Dione, Tethys, Mimas, Enceladus, Rhea, and Titan. JPL image PIA01482: Saturn System Montage This montage of images of the Saturnian system was prepared from an assemblage of images taken by the Voyager 1 spacecraft during its Saturn encounter in November 1980. This artist's view shows Dione in the forefront, Saturn rising behind, Tethys and Mimas fading in the distance to the right, Enceladus and Rhea off Saturn's rings to the left, and Titan in its distant orbit at the top.
Two Halves of Titan.png
Seasonal changes in the atmosphere of Saturn's largest moon are captured in this natural-colour image which shows Titan with a slightly darker top half and a slightly lighter bottom half. Titan's atmosphere has a seasonal hemispheric dichotomy, and this image was taken shortly after Saturn's August 2009 equinox. Images taken using red, green and blue spectral filters were combined to create this natural-colour view. Scientists have found that the winter hemisphere typically appears to have more high-altitude haze, making it darker at shorter wavelengths (ultraviolet through blue) and brighter at infra-red wavelengths. The switch between dark and bright occurred over the course of a year or two around the last equinox. Scientists are studying the mechanism responsible for this change, and will monitor the dark-light difference as it flip-flops now that the 2009 equinox has signalled the coming of spring and then summer in the northern hemisphere. Although this hemispheric boundary appears to run directly east-west near the equator, its position is not level with latitude and is actually offset from the equator by about 10 degrees of latitude. This view looks toward the Saturn-facing side of Titan (5150 kilometres across). North on Titan is up. The images were obtained with the Cassini spacecraft wide-angle camera at a distance of approximately 174,000 kilometres from Titan. Image scale is 10 kilometres per pixel.
Masses of Saturnian moons.png
(c) Kwamikagami på engelska Wikipedia, CC BY-SA 3.0
Pie chart of the masses of Saturn's moons. Mimas and all the others put together are too slight to be visible.
Titan in natural color Cassini.jpg
This natural color composite was taken during the Cassini spacecraft's April 16, 2005, flyby of Titan. It is a combination of images taken through three filters that are sensitive to red, green and violet light. It shows approximately what Titan would look like to the human eye: a hazy orange globe surrounded by a tenuous, bluish haze. The orange color is due to the hydrocarbon particles which make up Titan's atmospheric haze. This obscuring haze was particularly frustrating for planetary scientists following the NASA Voyager mission encounters in 1980-81. Fortunately, Cassini is able to pierce Titan's veil at infrared wavelengths (see PIA06228). North on Titan is up and tilted 30 degrees to the right. The images to create this composite were taken with the Cassini spacecraft wide angle camera on April 16, 2005, at distances ranging from approximately 173,000 to 168,200 kilometers (107,500 to 104,500 miles) from Titan and from a Sun-Titan-spacecraft, or phase, angle of 56 degrees. Resolution in the images is approximately 10 kilometers per pixel. The Cassini-Huygens mission is a cooperative project of NASA, the European Space Agency and the Italian Space Agency. The Jet Propulsion Laboratory, a division of the California Institute of Technology in Pasadena, manages the mission for NASA's Science Mission Directorate, Washington, D.C. The Cassini orbiter and its two onboard cameras were designed, developed and assembled at JPL. The imaging team is based at the Space Science Institute, Boulder, Colo. For more information about the Cassini-Huygens mission, visit http://saturn.jpl.nasa.gov and the Cassini imaging team home page, http://ciclops.org.
Enceladus from Voyager.jpg
This color Voyager 2 image mosaic shows the water-ice-covered surface of Enceladus, one of Saturn's icy moons. Enceladus' diameter of just 500 km would fit across the state of Arizona, yet despite its small size Enceladus exhibits one of the most interesting surfaces of all the icy satellites. Enceladus reflects about 90% of the incident sunlight (about like fresh-fallen snow), placing it among the most reflective objects in the Solar System. Several geologic terrains have superposed crater densities that span a factor of at least 500, thereby indicating huge differences in the ages of these terrains. It is possible that the high reflectivity of Enceladus' surface results from continuous deposition of icy particles from Saturn's E-ring, which in fact may originate from icy volcanoes on Enceladus' surface. Some terrains are dominated by sinuous mountain ridges from 1 to 2 km high (3300 to 6600 feet), whereas other terrains are scarred by linear cracks, some of which show evidence for possible sideways fault motion such as that of California's infamous San Andreas fault. Some terrains appear to have formed by separation of icy plates along cracks, and other terrains are exceedingly smooth at the resolution of this image. The implication carried by Enceladus' surface is that this tiny ice ball has been geologically active and perhaps partially liquid in its interior for much of its history. The heat engine that powers geologic activity here is thought to be elastic deformation caused by tides induced by Enceladus' orbital motion around Saturn and the motion of another moon, Dione.
Atlas - Voyager 1.jpg
This image of Atlas was acquired by the Voyager 1 spacecraft on November 12, 1980.
Methone (frame 15).jpg
Cropped frame number 15 from animation Image:Methone.gif, from which Methone, a moon of Saturn was discovered. See the GIF file for original caption.
Hyperion PIA07740.jpg
original description: This stunning false-color view of Saturn's moon Hyperion reveals crisp details across the strange, tumbling moon's surface. Differences in color could represent differences in the composition of surface materials. The view was obtained during Cassini's close flyby on Sept. 26, 2005. Hyperion has a notably reddish tint when viewed in natural color. The red color was toned down in this false-color view, and the other hues were enhanced, in order to make more subtle color variations across Hyperion's surface more apparent. Images taken using infrared, green and ultraviolet spectral filters were combined to create this view. The images were taken with the Cassini spacecraft's narrow-angle camera at a distance of approximately 62,000 kilometers (38,500 miles) from Hyperion and at a Sun-Hyperion-spacecraft, or phase, angle of 52 degrees. The image scale is 362 meters (1,200 feet) per pixel. The Cassini-Huygens mission is a cooperative project of NASA, the European Space Agency and the Italian Space Agency. The Jet Propulsion Laboratory, a division of the California Institute of Technology in Pasadena, manages the mission for NASA's Science Mission Directorate, Washington, D.C. The Cassini orbiter and its two onboard cameras were designed, developed and assembled at JPL. The imaging operations center is based at the Space Science Institute in Boulder, Colo.
Prometheus - Voyager 2.jpg
Saturn's satellite Prometheus, acquired by the Voyager 2 spacecraft on August 25, 1981.
Rhea (moon) thumb.jpg
This image of Rhea was acquired by the Voyager 1 spacecraft on November 11, 1980.
Helene - Voyager 2.jpg
This image of Helene was acquired by the Voyager 2 spacecraft on August 25, 1981.
PIA06237.jpg
Imagen del satélite S/2005 S 1 obtenida por la sonda Cassini mostrando las ondas inducidas en los bordes de la división Keeler.
Rhean rings PIA10246 Full res.jpg
Artist's conception of Rhean rings
Calypso - Voyager 2.jpg
Image taken by the Voyager 2 spacecraft
Pandora moon.jpg
Original caption: Detail of Voyager 2 image showing Saturn's moon Pandora, taken 6 hours before Voyager's closest approach to Saturn. Pandora is irregularly shaped, 110 x 90 x 60 km, and bright, with visible albedo of 0.9. The satellite orbits with a semi-major axis of 142,000 km and acts as the outer shepherding satellite (Prometheus is the inner) of Saturn's F-ring. North is approximately up and Pandora is about 70 km across in the image. (Voyager 2, FDS 43998.15)
Mimas moon.jpg
Image of Mimas, moon of Saturn taken by the Cassini probe on August 1, 2005 at approximately 189,410 kilometres away.
Phoebe cassini.jpg
Phoebe, as imaged by the Cassini probe.
Iapetus by Voyager 2 - enhanced.jpg
Iapetus by Voyager 2 spacecraft, August 22, 1981 Saturn's outermost large moon, Iapetus, has a bright, heavily cratered icy terrain and a dark terrain, as shown in this Voyager 2 image taken on August 22, 1981. Amazingly, the dark material covers precisely the side of Iapetus that leads in the direction of orbital motion around Saturn (except for the poles), whereas the bright material occurs on the trailing hemisphere and at the poles. The bright terrain is made of dirty ice, and the dark terrain is surfaced by carbonaceous molecules, according to measurements made with Earth-based telescopes. Iapetus' dark hemisphere has been likened to tar or asphalt and is so dark that no details within this terrain were visible to Voyager 2. The bright icy hemisphere, likened to dirty snow, shows many large impact craters. The closest approach by Voyager 2 to Iapetus was a relatively distant 600,000 miles, so that our best images, such as this, have a resolution of about 12 miles. The dark material is made of organic substances, probably including poisonous cyano compounds such as frozen hydrogen cyanide polymers. Though we know a little about the dark terrain's chemical nature, we do not understand its origin. Two theories have been developed, but neither is fully satisfactory--(1) the dark material may be organic dust knocked off the small neighboring satellite Phoebe and "painted" onto the leading side of Iapetus as the dust spirals toward Saturn and Iapetus hurtles through the tenuous dust cloud, or (2) the dark material may be made of icy-cold carbonaceous "cryovolcanic" lavas that were erupted from Iapetus' interior and then blackened by solar radiation, charged particles, and cosmic rays. A determination of the actual cause, as well as discovery of any other geologic features smaller than 12 miles across, awaits the Cassini Saturn orbiter to arrive in 2004
S2004s2 040601.jpg
Discovery image of Pallene (S/2004 S 2), a satellite of Saturn. Image taken by the en:Cassini-Huygens probe on June 1, 2004 from 16 Gm. This image has been cropped down from the original.
Dione.jpg
This picture of Dione was take by Voyager 1 from a range of 162,000 kilometers on November 12, 1980. Many impact craters -- the record of the collision of cosmic debris -- are shown, the largest crater is less than 100 kilometers (62 miles) in diameter and shows a well-developed central peak. Bright rays represent material ejected from other impact craters. Sinuous valleys probably formed by faults break the moon's icy crust.