Neptunus naturliga satelliter
Neptunus har 16 bekräftade månar (juli 2024). Den mest massiva är Triton, som upptäcktes av William Lassell 17 dagar efter att Neptunus hittats. Triton är den enda av Neptunus månar som är massiv nog för att gravitationen skall trycka ihop den till en sfärisk form.
Månar
Inre månar
Neptunus har sju inre månar: Naiad, Thalassa, Despina, Galatea, Larissa, Hippocamp och Proteus. Alla dessa månar är små i jämförelse med Triton. Det är mest troligt att dessa inre månar inte formades tillsammans med Neptunus. De blev istället skapade från det utkastade materialet från en stor kollision mellan Triton och någon annan stor himlakropp. Den bana som Triton infångades i skulle ha varit mycket excentrisk. Detta orsakade stora störningar i de inre månarnas omloppsbanor, vilket gjorde att månarna började kollidera med varandra och bli buckliga. Först när Tritons bana blev cirkulär kunde de månar vi idag kan se från jorden skapas.[1]
Triton
Triton är den enda stora måne som kretsar kring Neptunus samt är den åttonde av Neptunus satelliter. Den upptäcktes 1846 av William Lassell bara några veckor efter det att Neptunus upptäcktes. Man kan bara se ett fåtal nedslagskratrar, vilket bevisar att ytan är relativt ung. Nästan hela den södra hemisfären är täckt av fruset kväve och metan. Det finns vidsträckta bergskammar och dalar i komplexa mönster över hela Tritons yta. Dessa är troligen ett resultat av nedfrysnings- och upptiningscykler. De mest intressanta och totalt oväntade formationerna i denna ovanligt intressanta värld är isvulkanerna. Det eruptiva materialet är antagligen flytande kväve, rymdstoft, eller metanföreningar underifrån ytan.[2]
Triton går i en spiralbana runt Neptunus och kommer allt närmare för varje rotation. Man tror att den i framtiden kommer att slitas sönder av gravitationstrycket från Neptunus och bilda nya, mindre månar eller ringar liknande de runt Saturnus.
Yttre månar
Under åren 2002 och 2003 upptäcktes fem nya små månar, med en uppskattad diameter på 30–60 kilometer, med hjälp av jordbaserade teleskop. Dessa månar är oregelbundet formade och har en mycket excentrisk bana som lutar mycket mot Neptunus ekvator; dessa månar kretsar också i retrograd riktning. Deras medelavstånd från Neptunus ligger mellan 15 miljoner och 48 miljoner kilometer, alltså utanför Nereids omloppsbana.[3] 2024 tillkännagavs ytterligare två månar (S/2021 N 1 och S/2002 N 5) som upptäckts respektive återupptäckts 2021. Dessa har ännu inte fått något officiellt namn.
Tabell över Neptunus kända månar
Tabellen listar Neptunus alla bekräftade naturliga satelliter i stigande ordning efter banradien.
Namn | Omloppsbanans halva storaxel (km)[4] | Diameter (km)[4] | Omloppstid (dag)[4] | Inklination(°)[4] | Upptäcktsår[5] | |
---|---|---|---|---|---|---|
1 | Naiad | 48 200 | 58 | 0,294 | 4,74 | 1989 |
2 | Thalassa | 50 100 | 80 | 0,311 | 0,205 | 1989 |
3 | Despina | 52 500 | 148 | 0,335 | 0,065 | 1989 |
4 | Galatea | 62 000 | 158 | 0,429 | 0,054 | 1989 |
5 | Larissa | 73 500 | 192 | 0,555 | 0,201 | 1989 |
6 | Hippocamp | 105 300 | 18 | 0,950 | 0,000 | 2013 |
7 | Proteus | 117 600 | 416 | 1,122 | 0,039 | 1989 |
8 | Triton | 354 800 | 2 706 | 5,88 | 156,8 | 1846 |
9 | Nereid | 5 513 400 | 340 | 360,1 | 7,23 | 1949 |
10 | Halimede | 15 728 000 | 61 | 1 879,7 | 134,1 | 2002 |
11 | Sao | 22 422 000 | 40 | 2 914,1 | 48,51 | 2002 |
12 | S/2002 N 5 | 23 400 000 | 23 | 3 141,1 | 42,13 | 2002 |
13 | Laomedeia | 23 571 000 | 40 | 3 167,9 | 34,74 | 2002 |
14 | Psamathe | 46 695 000 | 38 | 9 115,9 | 137,4 | 2003 |
15 | Neso | 48 387 000 | 60 | 9 374,0 | 132,6 | 2002 |
16 | S/2021 N 1 | 50 760 000 | 14 | 10 018,8 | 134,5 | 2021 |
Källor
- ^ D. Banfield och N. Murray. ”A dynamical history of the inner neptunian satellites”. Icarus 99: sid. 390. http://adsabs.harvard.edu/cgi-bin/nph-bib_query?bibcode=1992Icar...99..390B&db_key=AST&data_type=HTML&format=&high=444b66a47d03051.
- ^ J. S. Kargel (1994). ”Cryovolcanism on the icy satellites”. Earth, Moon, and Planet 67: sid. 101-113.
- ^ ”Encyclopædia Britannica - Neptune:Moons”. Encyclopædia Britannica. http://www.britannica.com/eb/article-54303/Neptune. Läst 10 december, 2006.
- ^ [a b c d] ”Neptune Moons”. Earth & Planets Laboratory. Carnegie Institution for Science. https://sites.google.com/carnegiescience.edu/sheppard/moons/neptunemoons?authuser=0. Läst 5 juli 2024.
- ^ ”Planetary Satellite Discovery Circumstances”. NASA. https://ssd.jpl.nasa.gov/sats/discovery.html. Läst 5 juli 2024.
Se även
- Mars naturliga satelliter
- Jupiters naturliga satelliter
- Saturnus naturliga satelliter
- Uranus naturliga satelliter
|
|
|
|
Media som används på denna webbplats
Global Color Mosaic of Triton, taken by Voyager 2 in 1989
Författare/Upphovsman: NASA / Voyager 2 / PDS / OPUS / Ardenau4, Licens: CC0
Neptune on 1989-08-17, taken by NASA's Voyager 2 probe. This color image was composed of three frames, orange, green, and blue, taken by Voyager 2's imaging system. This color image has been calibrated to best represent Neptune's true color and appearance. Based on: Irwin, Patrick G J (2023-12-23). "Modelling the seasonal cycle of Uranus’s colour and magnitude, and comparison with Neptune". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 527 (4): 11521–11538. DOI:10.1093/mnras/stad3761. ISSN 0035-8711.
Major Solar System objects. Sizes of planets and Sun are roughly to scale, but distances are not. This is not a diagram of all known moons – small gas giants' moons and Pluto's S/2011 P 1 moon are not shown.
Författare/Upphovsman: AG Caesar, Licens: CC0
Pie chart of the masses of the Neptunian moons
These Voyager 2 images of satellite Larissa at a resolution of 4.2 kilometers (2.6 miles) per pixel reveal it to be and irregularly shaped, dark object. The satellite appears to have several craters 30 to 50 kilometers (18.5 to 31 miles) across. The irregular outline suggests that this moon has remained cold and rigid throughout much of its history. It is about 210 by 190 kilometers (130 by 118 miles), about half the size of Proteus. It has a low albedo surface reflecting about 5 percent of the incident light. The Voyager Mission is conducted by JPL for NASA's Office of Space Science and Applications.
صورة لكوكب نبتون وقمره ترايتون، التقطها المسبار الفضائي فوياجر 2. سيدخل مدار ترايتون في النهاية ضمن حدود روش الخاصة بنبتون، مما يؤدي إلى تفككه وربما تشكيل حلقات كوكبية جديدة.