Areografi
_with_poles_HiRes.jpg)
Areografi (från grekiska guden Ares (romarnas Mars) och grafein, beskriva) eller Mars geografi, är en geografisk beskrivning av planeten Mars. Ämnet fokuserar främst på geologiska företeelser över Mars yta och dess kartografiska representationer. Motsvarande ämne på jorden brukar kallas fysisk geografi.
Historia
De första observationerna av Mars yta gjordes med landbaserade teleskop. Man var i allmänhet tvungen att anpassa studierna till de tillfällen då Mars befann sig på samma sida om solen och därför relativt nära jorden (den tekniska termen är att planeterna är i opposition). De absolut bästa förhållandena uppnåddes då Mars samtidigt befann sig i perihelium och var som närmast solen, dessa två händelser sammanfaller ungefär en gång vart 16:e år.
September 1877 skedde en sådan perihelisk opposition vilket utnyttjades av den italienske astronomen Giovanni Schiaparelli som publicerade den första detaljerade kartan över Mars. Dessa kartor innehöll några anmärkningsvärda företeelser han kallade canali ("kanaler") som senare skulle visa sig vara en optisk illusion. Dessa kanaler skulle ha varit långa raka linjer på Mars yta som han gav namn från kända floder på jorden. Hans term canali översattes felaktigt till engelskans canals vilket antyder att de är konstruerade istället för den korrekta översättningen channels som är naturliga företeelser. På så sätt startades en kontrovers gällande om dessa kanaler var bevis på en utomjordisk civilisation.
På grund av dessa observationer ansågs det länge som ett faktum att Mars hade vidsträckta oceaner och växtlighet. Det var inte förrän långt in på 1900-talet när rymdsonder besökte planeten som dessa missuppfattningar kunde avfärdas. De första farkosterna som framgångsrikt anlände, NASA:s Marinersonder, ledde till att nya kartor kunder ritas över Mars. Men kvalitén på de bilder man fick tillbaka var mycket dålig. Det var inte förrän den mycket framgångsrika och viktiga rymdsonden Mars Global Surveyor anlände till Mars kring sekelskiftet 2000 som man kunde upprätta en komplett detaljerad karta över Mars. Dessa kartor kan nu ses online. [1]
Interaktiv karta över Mars
Den följande kartan har länkar inbyggda, klicka på de formationer du är intresserad av och du kan läsa artikeln om denna (i de fall den finns).
Topografi
Tudelningen av Mars topografi är slående. De flacka slätterna i de norra lågländerna står i stark kontrast mot de södra högländerna som påminner om ett månlandskap med starkt ärrad terräng från oräkneliga kollisioner med asteroider och kometer under solsystemets tidigaste period. Mars yta sedd från jorden är följaktligen också delad i två typer av områden med olika albedo. De blekare slätterna är täckta med stoft och sand med ett rikligt innehåll av rödaktiga järnoxider och troddes en gång vara Mars kontinenter och gavs namn som Arabia Terra (Arabiens land) och Amazonis Planitia (Amazoniska slätten). De mörkare delarna troddes vara hav, därav deras namn som Mare Erythraeum, Mare Sirenum och Aurorae Sinus. Det största och mest markanta svarta området sett från jorden är Syrtis Major.
Den enorma sköldvulkanen Olympus Mons (Olympens berg) är med sin höjd på 26 km det högsta kända berget i solsystemet, betydligt högre och åtskilliga gånger mer massivt än de största bergen på jorden. Vulkanen finns i en forntida geologiskt mycket aktiv höglandsregion kallad Tharsis som innehåller flera mycket stora vulkaner. Se lista över berg på Mars. Tharsisregionen på Mars har också solsystemets största kanjon, Valles Marineris (Mariners dal), som fick sitt namn från rymdprogrammet Marinerprogrammet och är 4 000 km lång och 7 km djup (som jämförelse kan nämnas att Grand Canyon i USA "endast" är drygt 400 km lång och som mest 1,6 km djup). Stora delar av Mars är täckt av nedslagskratrar, den största av dessa är Hellas Planitia som är täckt av en ljusröd sand. Se vidare lista över kratrar på Mars.
Mars har två permanenta istäcken vid vardera polen. Den norra finns i regionen Planum Boreum och den södra vid Planum Australe.
Höjdskillnaden mellan Mars högsta och lägsta punkt är nästan 31 km (från botten av Hellas Planitia 4 km under Mars nollnivå (se nedan) till toppen av Olympus Mons på 26 km höjd). Som jämförelse är skillnaden mellan jordens lägsta och högsta punkter, Mount Everest och Marianergraven, bara 19,7 km. Om man tar hänsyn till planeternas olika radier har Mars en nästan tre gånger ojämnare yta.
Internationella Astronomiska Unionen ansvarar för namngivningen av platser och företeelser på mars.
Nollnivå
Eftersom Mars inte har hav och därmed ingen 'havsnivå' har man bestämt en godtycklig nollnivå för att kartlägga ytan. Denna nivå är definierad som den altitud där luften har ett tryck som motsvarar trycket vid vattnets trippelpunkt, 610,5 Pa vid en temperatur av 273,16 grader (ungefär 0,6% av jordens lufttryck vid havsnivå).
Nollmeridianen
Mars ekvator definieras av dess rotation, men platsen för dess Nollmeridian har godtyckligt specificerats, precis som jordens. De tyska astronomerna Wilhelm Beer och Johann Heinrich Mädler valde en lite cirkulär företeelse som en referenspunkt när de skapade den första systematiska kartan över Mars 1830-1832. År 1877 valdes deras punkt som nollmeridian av den italienske astronomen Giovanni Schiaparelli för dennes berömda kartläggning av planeten. När rymdsonden Mariner 9 sände tillbaka bilder från Mars under 1972 valdes en liten krater (senare kallad Airy-0) i Sinus Meridiani (Meridianbukten) längs med linjen Beer och Mädler valt ut för att mer precist specificera 0,0° longitud.
Nomenklatur
Tidig nomenklatur
Även om de är mer kända för sin kartläggning av månen med start 1830 var Johann Heinrich Mädler och Wilhelm Beer de första "areograferna". De började med att fastställa att de flesta företeelserna på ytan var permanenta och bestämde Mars rotationsperiod. År 1840 kombinerade Mädler 10 års observationer och ritade den första kartan över Mars. Istället för att ge platser på Mars namn använde de bokstäver; Sinus Meridiani till exempel betecknades med "a".
Under de kommande decennierna förbättrades instrumenten och antalet observatörer ökade. Många platser på Mars fick en rad mer eller mindre märkliga namn. Ett par exempel är Solis Lacus som var känt som "Oculus" (ögat) och Syrtis Major som var känt som "timglashavet" eller "skorpionen". År 1858 fick Syrtis Major också namnet "Atlantic Canale" av astronomen Angelo Secchi. Secchi kommenterade att företeelsen tycktes spela samma roll som Atlanten gör på jorden genom att dela den gamla kontinenten från den nya.
År 1867 ritade Richard Anthony Proctor en karta av Mars, grovt baserat på William Rutter Dawes tidigare sketcher från 1865, de då bästa tillgängliga. Proctors system förklarades genom att han namngav platser efter namnen på de observatörer som har studerat just de företeelserna. Här följer ett par av de namnen, tillsammans med de som senare föreslogs av Schiaparelli:
- Kaiser Sea = Syrtis Major
- Lockyer Land = Hellas Planitia
- Main Sea = Lacus Moeris
- Herschel II Strait = Sinus Sabaeus
- Dawes Continent = Aeria and Arabia
- De La Rue Ocean = Mare Erythraeum
- Lockyer Sea = Solis Lacus
- Dawes Sea = Tithonius Lacus
- Madler Continent = Chryse Planitia, Ophir, Tharsis
- Maraldi Sea = Maria Sirenum och Cimmerium
- Secchi Continent = Memnonia
- Hooke Sea = Mare Tyrrhenum
- Cassini Land = Ausonia
- Herschel I Continent = Zephyria, Aeolis, Aethiopis
- Hind Land = Libya
Proctors nomenklatur kritiserades, främst eftersom hans namn ärade så många engelska astronomer, men också eftersom han använde samma namn mer än en gång. Till exempel förekommer Dawes inte mindre än 6 gånger (Dawes Ocean, Dawes Continent, Dawes Sea, Dawes Strait, Dawes Isle, och Dawes Forked Bay).
Modern nomenklatur
Idag har namnen på platser och företeelser på Mars hämtats från en rad källor. Stora albedoföreteelser har ofta kvar många av de gamla namnen, men vissa har uppdaterats för att reflektera de nya kunskaper vetenskapen har uppnått om vad de består av. Till exempel har Nix Olympica (Olympus snö) fått det nya namnet Olympus Mons (Olympus berg). Stora kratrar är namngivna efter viktiga vetenskapsmän och science fiction-författare medan mindre har fått sina namn från städer och byar på jorden.
Olika landmärken som studeras av robotarna MER-A och MER-B ges tillfälliga namn för att identifiera dem, men vissa företeelser som Columbia Hills har fått sitt namn för att ära de sju astronauter som tragiskt dog i Columbiahaveriet. Det finns förhoppningar att dessa namn ska göras permanenta av Internationella Astronomiska Unionen.
Se även
- Mars geologi
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Geography of Mars, tidigare version.
- Sheehan, William, "The Planet Mars: A History of Observation and Discovery" (Full text online) The University of Arizona Press, Tucson. 1996.
Externa länkar
- Google Mars – Google Maps för Mars med vissa platser markerade.
- Internationella Astronomiska Unionen
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Media som används på denna webbplats
NASA's Hubble Space Telescope took the picture of Mars on June 26, 2001, when Mars was approximately 68 million kilometers (43 million miles) from Earth — the closest Mars has ever been to Earth since 1988. Hubble can see details as small as 16 kilometers (10 miles) across. The colors have been carefully balanced to give a realistic view of Mars' hues as they might appear through a telescope. Especially striking is the large amount of seasonal dust storm activity seen in this image. One large storm system is churning high above the northern polar cap (top of image), and a smaller dust storm cloud can be seen nearby. Another large dust storm is spilling out of the giant Hellas impact basin in the Southern Hemisphere (lower right).
PIA02031: Maps of Mars Global Topography - Maps of Mars' global topography. The projections are Mercator to 70° latitude and stereographic at the poles with the south pole at left and north pole at right. Note the elevation difference between the northern and southern hemispheres. The Tharsis volcano-tectonic province is centered near the equator in the longitude range 220° E to 300° E and contains the vast east-west trending Valles Marineris canyon system and several major volcanic shields including Olympus Mons (18° N, 225° E), Alba Patera (42° N, 252° E), Ascraeus Mons (12° N, 248° E), Pavonis Mons (0°, 247° E), and Arsia Mons (9° S, 239° E). Regions and structures discussed in the text include Solis Planum (25° S, 270° E), Lunae Planum (10° N, 290° E), and Claritas Fossae (30° S, 255° E). Major impact basins include Hellas (45° S, 70° E), Argyre (50° S, 320° E), Isidis (12° N, 88° E), and Utopia (45° N, 110° E). This analysis uses an areocentric coordinate convention with east longitude positive.
Color coding on this map of the planet Mars indicates relative elevations based on data from the Mars Orbiter Laser Altimeter on NASA's Mars Global Surveyor. Red is higher elevation (up to +8 km and higher); yellow is 0 km; blue is lower elevation (down to -8 km). In longitude, the map extends from 70 degrees (north) to minus 70 degrees (south). The east-west axis is labeled at the bottom in degrees of east longitude, with the zero meridian at the center.
Data was produced by the Mars Global Surveyor's MOLA instrument
- Producer ID: P50409 MRPS95009
Mars digital-image mosaic merged with color of the MC-1 quadrangle, Mare Boreum region of Mars. The central part is covered by a residual ice cap that is cut by spiral-patterned troughs exposing layered terrain. The cap is surrounded by broad flat plains and large dune fields. Latitude range 65 to 90, longitude range -180 to 180.
These maps are global false-color topographic views of Mars at different orientations from the Mars Orbiter Laser Altimeter (MOLA). The maps are orthographic projections that contain over 200,000,000 points and about 5,000,000 altimetric crossovers. The spatial resolution is about 15 kilometers at the equator and less at higher latitudes. The vertical accuracy is less than 5 meters. The right hand image view features the Hellas impact basin (in purple, with red annulus of high standing material). The left hand features the Tharsis topographic rise (in red and white). Note also the subtle textures associated with resurfacing of the northern hemisphere lowlands in the vicinity of the Utopia impact basin. This data was compiled by the Mars Orbiter Laser Altimeter (MOLA) Team, led by David Smith at the Goddard Space Flight Center in Greenbelt, MD.
Historical map of planet mars from Giovanni Schiaparelli
Very high resolution topographic shaded relief map of Mars, based on the Mars Orbiter Laser Altimeter (MOLA) data set from the Mars Global Surveyor spacecraft. The map has a resolution 0.125° (300 dots per inch) and is shown as a Mercator projection to latitude 70° north and south. The original NASA image has been modified by increasing the font size of the map grid and elevation key labels. Polar regions are added from enlarged crops of PIA02993; the areas from 60° to 75° latitude are in the transverse Mercator projection, and those from 75° to 90° latitude are in the Lambert azimuthal equal-area projection.
Some of the features in this image have been annotated in Wikimedia Commons.