Gammablixtföregångare

Eta Carinae i stjärnbilden Kölen är en av de närmaste kandidaterna till en hypernova

Gammablixtföregångare är olika typer av celesta objekt som kan emittera gammablixtar (GRB:s). GRB:s uppvisar en utomordentlig grad av diversifiering. De kan vara under allt från en bråkdel av en sekund till flera minuter. Blixtar kan ha en viss profil eller oscillera vilt upp och ned i intensitet. Deras spektra är högst variabla och olika andra objekt i rymden. Den nästan fullständiga bristen på observationella begränsningar ledde till en uppsjö av hypoteser, innefattande bland andra evaporerande svarta hål, magnetiska flares på vita dvärgar, accretion av materia på neutronstjärnor, antimateria-accretion, supernovor, hypernovor och snabb extraktion av rotationsenergi från supermassiva svarta hål.[1][2]

Det finns åtminstone två skilda typer av föregångskällor till GRB:s: den ena står för de långvariga utbrotten med mjukt spektrum och den andra (och eventuellt ytterligare någon) är skyldig till de kortvariga, hård-spektrumutbrotten. Föregångarna till långa GRB:s förmodas vara massiva stjärnor med låg metallicitet som exploderar på grund av kärnkollaps. De korta GRB:s föregångare är fortfarande okända, men sammanslagning av binära neutronstjärnor eller komponent med svart hål är de mest fruktbara modellerna per 2009.

Vid högsta observerbara rödförskjutningar, z = 9, finns det växande teoretiska belägg för att de första ljusstarka objekten som bildades var mycket massiva stjärnor med massa större än 100 solmassor. Beroende på om dessa stjärnor behåller sin höga massa till sin död, och om en snabbroterande kärna är en förutsättning för GRB-fenomenen, så förefaller dessa Pop III stjärnor utgöra föregångarna till de ljusstarkaste och mest avlägsna GRB:s.[3] Rekordet håller för närvarande GRB 090423 med z = 8,2.

Noter och referenser

  1. ^ Ruderman, M. (19 augusti 1975). ”Theories of gamma-ray bursts”. Texas Symposium on Relativistic Astrophysics "262": ss. 164–180. doi:10.1111/j.1749-6632.1975.tb31430.x. http://adsabs.harvard.edu/cgi-bin/nph-bib_query?bibcode=1975NYASA.262..164R&db_key=AST&data_type=HTML&format=&high=4322390bbe24143. 
  2. ^ ”Gamma-ray burst supports hypernova hypothesis”. cerncourier.com. 4 september 2003. http://cerncourier.com/cws/article/cern/28913. Läst 5 maj 2010. 
  3. ^ Heger A, Fryer CL,Woosley SE, Langer N, Hartmann DH; (2003), Ap. J. 591:288

Media som används på denna webbplats

EtaCarinae.jpg
A huge, billowing pair of gas and dust clouds are captured in this stunning NASA Hubble Space Telescope image of the supermassive star Eta Carinae. Eta Carinae was observed by Hubble in September 1995 with the Wide Field and Planetary Camera 2 (WFPC2). Images taken through red and near-ultraviolet filters were subsequently combined to produce the color image shown. A sequence of eight exposures was necessary to cover the object's huge dynamic range: the outer ejecta blobs are 100,000 times fainter than the brilliant central star. Eta Carinae suffered a giant outburst about 160 years ago, when it became one of the brightest stars in the southern sky. Though the star released as much visible light as a supernova explosion, it survived the outburst. The explosion produced two lobes and a large, thin equatorial disk, all moving outward at about 1 million kilometers per hour.