Kölen (stjärnbild)
- För andra betydelser, se Kölen.
| Kölen | |
 | |
| Lista över stjärnor i Kölen | |
| Latinskt namn | Carina |
|---|---|
| Förkortning | Car |
| Rektascension | 9 h |
| Deklination | -60° |
| Area | 494 grad² (34) |
| Huvudstjärnor | 9 |
| Bayer/Flamsteedstjärnor | 52 |
| Stjärnor med exoplaneter | 10 |
| Stjärnor med skenbar magnitud < 3 | 6 |
| Stjärnor närmare än 50 ljusår | 1 |
| Ljusaste stjärnan | Canopus , Alfa Carinae (-0,72m) |
| Närmaste stjärnan | LHS 288 (14,64 lå) |
| Messierobjekt | 0 |
| Meteorregn | Alfa-Cariniderna, Eta-Cariniderna |
| Närliggande stjärnbilder | Seglet Akterskeppet Målaren Flygfisken Kameleonten Flugan Kentauren |
| Synlig vid latituder mellan +20° och −90° Bäst synlig klockan 21:00 under mars. | |
Kölen (Carina på latin) är en stjärnbild på södra stjärnhimlen.[1][2] Stjärnbilden är en av de 88 moderna stjärnbilderna som erkänns av den internationella astronomiska unionen.[3]
I Kölen finns stjärnan Canopus som näst solen och Sirius är den ljusstarkaste stjärna vi kan se från jorden. I stjärnbilden ligger Eta Carinae som troligen är en av vintergatans största stjärnor.[4]
Historik
Den var tidigare en del av den stora stjärnbilden Skeppet Argo, som delades upp i tre delar på 1700-talet.
Stjärnor
Kölen innehåller en av stjärnhimlens ljusstarkaste stjärnor och är även i övrigt en stjärnbild som syns. Den har sin östra ände nerbäddad i Vintergatans stjärnprakt.[3][5]
- α - Canopus (Alfa Carinae) är den näst starkaste stjärnan på natthimlen med magnitud -0,72. Den kan inte ses från Sveriges horisont. Den är också känd under namnen Suhail, Soheil, Süheyl, Suhel och Suhayl. I Kina har Canopus kallats “Den gamle mannen”.
- η - Eta Carinae är ett stjärnsystem som består av minst två stjärnor, belägna mellan 7500 och 8500 ljusår från Jorden. Stjärnan har spektralklass WR pe och betecknas som en luminiös blå variabel och har varierat rejält i ljusstyrka över århundradena. Den förväntas explodera som supernova eller hypernova någon gång inom de närmaste tiotals miljonerna år. Eta Carinae är förmodligen det mest massiva stjärnsystem som astronomerna hittat, med en total massa på åtminstone 100 solmassor
- β - Beta Carinae (Miaplacidus) är den näst starkaste stjärnan i Kölen och den 29:e totalt på natthimlen, med magnitud 1,67. Miaplacidus betyder ”lugnt vatten” vilket är en kombination av det arabiska ordet för vatten, ”miyāh” och det latinska ordet för lugn, ”placidus”.
- ε - Epsilon Carinae (Avior) är en dubbelstjärna med magnitud 1,86.
- ι - Jota Carinae (Aspidiske) har magnitud 2,21. Den kallas också Turais och Scutulum. Alla tre egennamnen är diminutiver av ordet “sköld”, på grekiska, arabiska respektive latin.
- θ - Theta Carinae är en blåvit dvärgstjärna i huvudserien med magnitud 2,74. Den är huvudstjärnan i en öppen stjärnhop som heter IC 2602.
- υ - Ypsilon Carinae är en dubbelstjärna där komponenterna har magnitud 3,01 och 6,62.
- ω - Omega Carinae är en blåvit jätte med magnitud 3,29.
Stjärnor i Henry Draperkatalogen
Djuprymdsobjekt
Vintergatan löper genom stjärnbilden varför det finns gott om öppna stjärnhopar, men också andra objekt[3][5]
Stjärnhopar
- NGC 2516 (Caldwell 96) är en öppen stjärnhop.
- IC 2602 (Theta Carinae-hopen, Caldwell 102) har fått sitt namn av huvudstjärnan med magnitud 2,74. Den öppna stjärnhopen kallas också Södra Plejaderna för att den liknar Plejaderna i Oxens stjärnbild.
- NGC 2808 är en klotformig stjärnhop.
- NGC 3114 är en öppen stjärnhop av magnitud 4,2.
- NGC 3532 (Caldwell 91) är en öppen stjärnhop med ungefär 150 stjärnor.
- NGC 3603 är en öppen stjärnhop.
- Westerlund 2 är en stjärnhop av magnitud 15.
Nebulosor
- NGC 2867 (Caldwell 90) är en planetarisk nebulosa.
- Eta Carinae-nebulosan (NGC 3372, Caldwell 92) är en planetarisk nebulosa. Den tillhör de största nebulosor som astronomerna känner till. Den är fyra gånger så stor som Orionnebulosan och har magnitud 1,0.
Referenser
- ^ Ian Ridpath och Wil Tirion (2007). Stars and Planets Guide. Princeton University Press, Princeton. ISBN 978-0-00-725120-9
- ^ ”De nutida stjärnbilderna”. Naturhistoriska Riksmuseet. http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/rymden/denutidastjarnbilderna.2277.html. Läst 30 januari 2014.
- ^ [a b c] ”Carina Constellation”. http://www.constellation-guide.com/constellation-list/carina-constellation/. Läst 30 januari 2014.
- ^ Sveneric Johansson och Henrik Hartman (2007). ”Eta Carinae och dess nebulosa”. Populär astronomi (2): sid. 12-17. http://www.popularastronomi.se/wp-content/uploads/2012/06/2007_2_eta.pdf. Läst 24 november 2013.
- ^ [a b] Astronomica – Galaxer – planeter – stjärnor – stjärnbilder – rymdforskning. Tandem Verlag GmbH (svensk utgåva). 2007. sid. 336-339. ISBN 978-3-8331-4371-7
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Kölen.
| ||||||||
Media som används på denna webbplats
Carina IAU.svg
Författare/Upphovsman: IAU and Sky & Telescope magazine (Roger Sinnott & Rick Fienberg), Licens: CC BY 3.0
IAU Carina chart
Författare/Upphovsman: IAU and Sky & Telescope magazine (Roger Sinnott & Rick Fienberg), Licens: CC BY 3.0
IAU Carina chart
Constellation Carina.jpg
Författare/Upphovsman: Till Credner, Licens: CC BY-SA 3.0
Photo of the constellation Carina, the Keel
Författare/Upphovsman: Till Credner, Licens: CC BY-SA 3.0
Photo of the constellation Carina, the Keel
EtaCarinae.jpg
A huge, billowing pair of gas and dust clouds are captured in this stunning NASA Hubble Space Telescope image of the supermassive star Eta Carinae. Eta Carinae was observed by Hubble in September 1995 with the Wide Field and Planetary Camera 2 (WFPC2). Images taken through red and near-ultraviolet filters were subsequently combined to produce the color image shown. A sequence of eight exposures was necessary to cover the object's huge dynamic range: the outer ejecta blobs are 100,000 times fainter than the brilliant central star. Eta Carinae suffered a giant outburst about 160 years ago, when it became one of the brightest stars in the southern sky. Though the star released as much visible light as a supernova explosion, it survived the outburst. The explosion produced two lobes and a large, thin equatorial disk, all moving outward at about 1 million kilometers per hour.
A huge, billowing pair of gas and dust clouds are captured in this stunning NASA Hubble Space Telescope image of the supermassive star Eta Carinae. Eta Carinae was observed by Hubble in September 1995 with the Wide Field and Planetary Camera 2 (WFPC2). Images taken through red and near-ultraviolet filters were subsequently combined to produce the color image shown. A sequence of eight exposures was necessary to cover the object's huge dynamic range: the outer ejecta blobs are 100,000 times fainter than the brilliant central star. Eta Carinae suffered a giant outburst about 160 years ago, when it became one of the brightest stars in the southern sky. Though the star released as much visible light as a supernova explosion, it survived the outburst. The explosion produced two lobes and a large, thin equatorial disk, all moving outward at about 1 million kilometers per hour.
Carina Nebula.jpg
Författare/Upphovsman: ESO/T. Preibisch, Licens: CC BY 4.0
This broad panorama of the Carina Nebula, a region of massive star formation in the southern skies, was taken in infrared light using the HAWK-I camera on ESO’s Very Large Telescope. Many previously hidden features, scattered across a spectacular celestial landscape of gas, dust and young stars, have emerged. Some of these features have been annotated in Commons. Trumpler 16 (annotated) is an open cluster that contains the luminous, massive blue variable Eta Carinae, one of the brightest stars in the galaxy, possibly as much as 120 times the mass of the Sun, and emitting the light of 4,000,000 Suns. Eta Carinae is nearing the end of its life, and is surrounded by a huge nebula, cast off by numerous eruptions of the star over the last several centuries; it is expected to explode into a supernova at any time. Trumpler 14 (annotated) contains the huge double star HD 93129 A/B. The young O3 class star HD 93129 A is one of the brightest stars in the galaxy that is still on the main sequence, and with a luminosity equivalent to 3,000,000 Suns, is very nearly as bright as Eta Carinae, but this is not obvious in the photo due to obscuring nebulosities.
Författare/Upphovsman: ESO/T. Preibisch, Licens: CC BY 4.0
This broad panorama of the Carina Nebula, a region of massive star formation in the southern skies, was taken in infrared light using the HAWK-I camera on ESO’s Very Large Telescope. Many previously hidden features, scattered across a spectacular celestial landscape of gas, dust and young stars, have emerged. Some of these features have been annotated in Commons. Trumpler 16 (annotated) is an open cluster that contains the luminous, massive blue variable Eta Carinae, one of the brightest stars in the galaxy, possibly as much as 120 times the mass of the Sun, and emitting the light of 4,000,000 Suns. Eta Carinae is nearing the end of its life, and is surrounded by a huge nebula, cast off by numerous eruptions of the star over the last several centuries; it is expected to explode into a supernova at any time. Trumpler 14 (annotated) contains the huge double star HD 93129 A/B. The young O3 class star HD 93129 A is one of the brightest stars in the galaxy that is still on the main sequence, and with a luminosity equivalent to 3,000,000 Suns, is very nearly as bright as Eta Carinae, but this is not obvious in the photo due to obscuring nebulosities.