Eta Carinae
| Eta Carinae | |
 Bild tagen av Rymdteleskopet Hubble som visar Eta Carinae och den bipolära Homunculusnebulosan som omger stjärnan. Nebulosan är resterna efter det utbrott Eta Car gjorde vars ljus nådde jorden 1843. Eta Car är den vita fläcken nära mitten av bilden, där nebulosans två lober råkas. | |
| Observationsdata Epok: J2000 | |
|---|---|
| Stjärnbild | Kölen |
| Rektascension | 10t 45m 03,6s |
| Deklination | -59° 41′ 04″ |
| Skenbar magnitud () | +4,7 (-0.8–+7.9) |
| Stjärntyp | |
| Spektraltyp | Peculiar |
| U–B | -0.45 |
| B–V | 0.61 |
| Variabeltyp | LBV |
| Detaljer | |
| Massa | 100–120 M☉ |
| Radie | 80–180 R☉ |
| Luminositet | 5 × 106[1] L☉ |
| Temperatur | 22-50 000 K |
| Ålder | 3 × 106 år |
| Andra beteckningar | |
| SAO 238429[2], HR 4210[2], IRAS 10431-5925[2], 2MASS J10450360-5941040[2], HD 93308[2], AAVSO 1041-59[2], η Car[3], 1ES 1043-59.4[2], ALS 1868[2], CD-59 3306[2], CEL 3689[2], CPC 20 3145[2], CPD-59 2620[2], CSI-59 2620 41[2], CSI-59-10431[2], GC 14799[2], GCRV 6692[2], GCRV 6693[2], HD 93308B[2], JP11 1994[2], PPM 339408[2], RAFGL 4114[2], TYC 8626-2809-1[2], eta Car[2], WDS J10451-5941A[2], UCAC4 152-053215[2], 3FHL J1045.1-5941[2], 3A 1042-595[2], 4U 1053-58[2], 4U 1037-60[2], GPS 1043-595[2], PBC J1044.8-5942[2], 2FGL J1045.0-5941[2], 3FGL J1045.1-5941[2], 2FHL J1045.2-5942[2] och WEB 9578[2] | |
Eta Carinae (η Carinae / η Car) är en mycket stor och ljusstark stjärna i stjärnbilden Kölen. Uppskattningar på massan ligger runt 100–150 solmassor, och dess luminositet är ungefär fem miljoner gånger solens.[1][4] Så stora stjärnor är utomordentligt sällsynta och det är sannolikt att Eta Carinae ligger nära den teoretiska övre gränsen för stjärnmassor. Den uppskattas ligga 7 500 ljusår från solsystemet.[1]
Stjärnan omgärdas av en stor, ljusstark nebulosa, känd som Eta Carinae-nebulosan eller NGC 3372. Den är den femte mest luminösa kända stjärnan och tros tillsammans med Pistolstjärnan vara den mest massiva.
Ljusvariationer
En märklig aspekt hos Eta Carinae är dess växlande ljusstyrka. Den är klassificerad som en luminös blå variabel stjärna (LBV).
När Eta Carinae först katalogiserades 1677 av Edmund Halley[4] hade den magnitud 4, men 1730 märkte observatörer att den hade tilltagit i ljusstyrka, och ett tag var den ljusstarkaste stjärnan i Kölen. Sedan avtog den i ljusstyrka, men 1820 började den lysa starkare igen. April 1843 nådde den apparent magnitud -0,8, vilket gjorde den till den näst starkaste stjärnan på natthimlen (efter Sirius) trots det enorma avståndet. Sedan mörknade Eta Carinae igen och mellan 1900 och 1940 gick den inte att se med blotta ögat. Plötsligt dubblerades ljusstyrkan 1998, och 2006 hade den magnitud +4,7.
Eta Carinae har ibland stora utbrott, det senaste runt maximat 1841. Orsaken till utbrotten är okänd, men den troligaste orsaken är uppbyggnaden av strålningstryck p.g.a. den enorma luminositeten.
Framtidsutsikter
Extremt stora stjärnor som Eta Carinae förbrukar sitt kärnbränsle mycket fort, eftersom de är oproportionerligt luminösa. Eta Carinae förväntas bli en supernova eller hypernova när den når omkring 1 miljon års ålder, men eftersom dess nuvarande ålder är okänd kan den "explodera när som helst". Solen har i jämförelse en förväntad livstid på 10–12 miljarder år, av vilka bara knappt hälften förbrukats. Det finns andra stjärnor synliga från jorden som anses stå nära ett supernovautbrott, exempelvis Antares.
Den möjliga hypernovan från Eta Carinae skulle kunna påverka den 7 500 ljusår avlägsna jorden, men skulle antagligen inte påverka människor direkt eftersom de skyddas från gammastrålning av atmosfären.
Källor
- ^ [a b c] Henrik Hartman och Sveneric Johansson (2008). ”En gåtfull jätte”. Forskning och Framsteg (1). http://www.fof.se/tidning/2008/1/en-gatfull-jatte. Läst 24 november 2013.
- ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae af ag ah ai] SIMBAD Astronomical Database.[källa från Wikidata]
- ^ hämtat från: engelskspråkiga Wikipedia.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Sveneric Johansson och Henrik Hartman (2007). ”Eta Carinae och dess nebulosa”. Populär astronomi (2): sid. 12-17. http://www.popast.nu/wp-content/uploads/2012/06/2007_2_eta.pdf. Läst 24 november 2013.
Externa länkar
- Eta Carinae
- ESO: Skarpaste bilden hittills på superstjärnan Eta Carinae incl. Fotos & Animation
Media som används på denna webbplats
A huge, billowing pair of gas and dust clouds are captured in this stunning NASA Hubble Space Telescope image of the supermassive star Eta Carinae. Eta Carinae was observed by Hubble in September 1995 with the Wide Field and Planetary Camera 2 (WFPC2). Images taken through red and near-ultraviolet filters were subsequently combined to produce the color image shown. A sequence of eight exposures was necessary to cover the object's huge dynamic range: the outer ejecta blobs are 100,000 times fainter than the brilliant central star. Eta Carinae suffered a giant outburst about 160 years ago, when it became one of the brightest stars in the southern sky. Though the star released as much visible light as a supernova explosion, it survived the outburst. The explosion produced two lobes and a large, thin equatorial disk, all moving outward at about 1 million kilometers per hour.