Ypsilon Andromedae

Upsilon Andromedae (υ)
Andromeda IAU.svg
Observationsdata
Epok: J2000.0
StjärnbildAndromeda
Rektascension01t 36m 47,84216s[1]
Deklination41° 24′ 19,6443″[1]
Skenbar magnitud ()4,09 [2] 4,63[2] (B)
Stjärntyp
SpektraltypF8V[2] + M4,5V [3]
U–B0,06
B–V0,54
Astrometri
Radialhastighet ()-28,9 ± 0,9[2] km/s
Egenrörelse (µ)RA: -173,33 ± 0.20[1] mas/år
Dek.: -381,80 ± 0.13[1] mas/år
Parallax ()73,71 ± 0,10[4] mas
Avstånd44,25 ± 0,06 lå (13,57 ± 0,02 pc)
Absolut magnitud ()3,44 ± 0,02 [5]
Detaljer
Massa1,27 ± 0,06[5] M☉
Radie1,480 ± 0,087[6] R☉
Luminositet3,57[7] L☉
Temperatur6 213 ± 44 [8] K
Metallicitet0,09 ± 0,06[5]
Vinkelhastighet9,5 ± 0,8[5]
Ålder3,12 ± 0,2[4] miljarder år
Andra beteckningar
Titawin, 50 Andromedae, BD +40 332, CCDM 01367 + 4125, FK5 1045, GC 1948, GCTP 331,00, Gl 61, HD 9826, HIP 7513, HR 458, LTT 10561, SAO 37362, WDS 01368 + 4124A.

Titawin[9] eller Ypsilon Andromedae (Ypsilon And, υ Andromedae, υ And), som är stjärnans Bayerbeteckning, är en dubbelstjärna belägen i östra delen av stjärnbilden Andromeda. Den har en skenbar magnitud på ungefär +4,09[2] och kan den ses med blotta ögat från mörka platser utan ljusföroreningar. Den befinner den sig på ett avstånd av ca 44 ljusår (13,5 parsek) från solen.

En uppfattning om Ypsilon Andromedae A, här visas 2 av 4 kända planeter.

Från observationer 2010 tros fyra extrasolära planeter (betecknade Ypsilon Andromedae b , c , d och e, de tre första med namnen Saffar, Samh och Majriti) cirkulera kring υ Andromedae A. Alla fyra är sannolikt joviska planeter, som i storlek är jämförbara med Jupiter. Detta var både det första multipelplanetssystemet som upptäcktes runt en huvudseriestjärna och det första multipelplanetsystemet känt för en multipelstjärna.

Nomenklatur

Enligt reglerna för namngivning av dubbelstjärnor betecknas de två komponenterna A och B.[10] Under samma regler skulle den första planet som upptäcktes vid υ Andromedae A betecknas υ Andromedae Ab. Även om denna mer formella form används ibland för att undvika förvirring med sekundärstjärna υ Andromedae B, kallas den vanligen υ Andromedae b. De andra planeterna som upptäcktes betecknas υ Andromedae c, d och e, i enlighet med tidsordningen för deras upptäckt.

I juli 2014 startade Internationella astronomiska unionen (IAU) ett arbete med att ge riktiga namn till vissa exoplaneter och deras värdstjärnor.[11] Processen innebar offentlig nominering av och omröstning om de nya namnen.[12] I december 2015 meddelade IAU att de vinnande namnen var Titawin för υ Andromedae A och Saffar, Samh och Majriti för tre planeter (b, c och d).[13]

År 2016 anordnade IAU en arbetsgrupp för stjärnnamn (WGSN)[14] för att fastställa och katalogisera riktiga namn för stjärnor. I sin första bulletin av juli 2016[15] angav WGSN namnen på exoplaneter och deras värdstjärnor som godkändes av arbetsgruppen, inklusive namnen på stjärnor som antogs under kampanjen NameExoWorlds 2015. Titawin är nu så inskriven i IAU:s Catalog of Star Names.[9]

Egenskaper

Avstånd och magnitud

Ypsilon Andromedae ligger ganska nära solsystemet. Parallaxen för Ypsilon Andromedae A mättes av Hipparcossatelliten till 74,12 millibågsekunder, vilket motsvarade ett avstånd på 13,49 parsek (44 ljusår).[1] Ypsilon Andromedae A har en skenbar magnitud på +4,09, vilket gör den synlig för blotta ögat även under måttligt lätt förorenad himmel, cirka 10 grader öster om Andromedagalaxen. Den svagare Ypsilon Andromedae B är endast synlig med teleskop.

Ypsilon Andromedae A

Ypsilon Andromedae A är en gulvit dvärgstjärna av spektraltyp F8V, som liknar solen, men yngre, mer massiv och med större utstrålning. Enligt uppgiften i Genève-Köpenhamnundersökning är stjärnan cirka 3,1 miljarder år gammal och har en liknande andel av järn i förhållande till väte som solen.[16] Med ungefär 1,3 solmassor kommer den att ha en kortare livstid än solen. Mängden ultraviolett strålning som mottas av planeter i stjärnens beboeliga zon skulle motsvara det ultravioletta flödet som jorden mottar från solen.[17]

Ypsilon Andromedae A rankades som 21:a i listan över topp 100 målstjärnor för NASA:s inställda uppdrag Terrestrial Planet Finder.[18]

Ypsilon Andromedae B

Ypsilon Andromedae B är en röd dvärgstjärna av spektraltyp M4,5V separerad med 750 AE från primärstjärnan. Den verkliga separationen mellan de två stjärnorna är okänd, eftersom förskjutningen längs siktlinjen mellan jorden och stjärnsystemet är okänd. Det här angivna värdet är en minimal separation. Den upptäcktes 2002 i data som samlats in som en del av Two Micron All Sky Survey.[4] Stjärnan är mindre massiv och mycket mindre ljus än solen.

Washington Double Star Catalog anger ytterligare två optiska komponenter, som emellertid inte delar systemets rörelse och endast syns nära Ypsilon Andromedae eftersom de råkar ligga nära samma siktlinje.[19]

Planetsystemet

Den innersta planeten för Ypsilon Andromedae upptäcktes 1996 och offentliggjordes i januari 1997, tillsammans med planeten Tau Bootis och den innersta planeten av 55 Cancri.[20] Upptäckten gjordes av Geoffrey Marcy och R. Paul Butler, båda astronomer vid San Francisco State University. Planeten, betecknad Ypsilon Andromedae b, upptäcktes genom mätning av förändringar i stjärnans radiella hastighet som orsakades av planetens gravitation. På grund av dess närhet till moderstjäran medförde den en stor svängning som relativt enkelt kunde detekteras. Planeten verkar också orsaka ökad aktivitet i stjärnans kromosfär.[21]

Även när denna planet togs i beaktande, kvarstod fortfarande betydande avvikelser i radialhastighetsmätningarna, och det föreslogs att det kan finnas en andra planet i omloppsbana. År 1999 drog astronomer vid både San Francisco State University och Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics självständigt slutsatsen att en treplansmodell bäst passade insamlad data.[22] De två yttre planeterna betecknades Ypsilon Andromedae c och Ypsilon Andromedae d i ordning efter ökat avståndet från stjärnan. Båda dessa planeter går i mer excentriska banor än någon av planeterna i solsystemet (inklusive Pluto).[23] Ypsilon Andromedae d befinner sig i systemets beboeliga zon.[17]

Planeterna i systemet är inte samordnade, med varandra eller med stjärnrotationen. Den ömsesidiga lutningen mellan c och d är 30 grader[4]. Under 2001 angav preliminära astrometriska mätningar att omloppsplanets lutar 155,5° mot himmelsplanet.[24] Efterföljande undersökning av de datareduktionstekniker som används antyder emellertid att Hipparcosmätningarna inte är tillräckligt exakta för att på ett adekvat sätt karaktärisera banan för substellära följeslagare.[25] Den inre planetens astrometri begränsade emellertid dess lutning till 30-90 grader. Full publikation förväntades under 2008.[26] Omloppet av Ypsilon Andromedae c svänger gradvis mellan cirkulära och excentriska former med en period på 6 700 år. Förekomsten av ytterligare planeter, för små eller avlägsna för att upptäckas, har inte uteslutits, men närvaron av planeter av Jupiters storlek så nära som 5 AE från Ypsilon Andromedae A skulle göra systemet instabilt.[27]

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Referenser

  1. ^ [a b c d e] van Leeuwen, F. (November 2007), "Validation of the new Hipparcos reduction", Astronomy and Astrophysics, 474 (2): 653–664, arXiv:0708.1752 Freely accessible, Bibcode:2007A&A...474..653V, doi:10.1051/0004-6361:20078357.
  2. ^ [a b c d e] "NLTT 5367 -- High proper-motion Star". SIMBAD Astronomical Object Database. Centre de Données astronomiques de Strasbourg. Hämtad 2009-05-20.
  3. ^ Lowrance, Patrick J.; Kirkpatrick, J. Davy; Beichman, Charles A. (2002). "A Distant Stellar Companion in the υ Andromedae System". The Astrophysical Journal Letters. 572 (1): L79–L81. arXiv:astro-ph/0205277 Freely accessible. Bibcode:2002ApJ...572L..79L. doi:10.1086/341554.
  4. ^ [a b c d] McArthur, Barbara E.; et al. (2010). "New Observational Constraints on the υ Andromedae System with Data from the Hubble Space Telescope and Hobby Eberly Telescope" (PDF). The Astrophysical Journal. 715 (2): 1203. Bibcode:2010ApJ...715.1203M. doi:10.1088/0004-637X/715/2/1203.
  5. ^ [a b c d] Fuhrmann, Klaus; Pfeiffer, Michael J.; Bernkopf, Jan (August 1998), "F- and G-type stars with planetary companions: upsilon Andromedae, rho (1) Cancri, tau Bootis, 16 Cygni and rho Coronae Borealis", Astronomy and Astrophysics, 336: 942–952, Bibcode:1998A&A...336..942F.
  6. ^ van Belle, Gerard T.; von Braun, Kaspar (2009). "Directly Determined Linear Radii and Effective Temperatures of Exoplanet Host Stars". The Astrophysical Journal. 694 (2): 1085–1098. arXiv:0901.1206 Freely accessible. Bibcode:2009ApJ...694.1085V. doi:10.1088/0004-637X/694/2/1085.
  7. ^ Takeda, Yoichi (April 2007), "Fundamental Parameters and Elemental Abundances of 160 F-G-K Stars Based on OAO Spectrum Database", Publications of the Astronomical Society of Japan, 59 (2): 335–356, Bibcode:2007PASJ...59..335T, doi:10.1093/pasj/59.2.335.
  8. ^ "Exoplanets Data Explorer". exoplanet.org. Hämtad 4 september 2016.
  9. ^ [a b] "IAU Catalog of Star Names". Hämtad 28 juli 2016.
  10. ^ Hartkopf, William I.; Mason, Brian D. "Addressing confusion in double star nomenclature: The Washington Multiplicity Catalog". U.S. Naval Observatory. Hämtad 2016-01-19.
  11. ^ NameExoWorlds: An IAU Worldwide Contest to Name Exoplanets and their Host Stars. IAU.org. 9 July 2014
  12. ^ NameExoWorlds The Process
  13. ^ Final Results of NameExoWorlds Public Vote Released, International Astronomical Union, 15 December 2015.
  14. ^ "IAU Working Group on Star Names (WGSN)". Hämtad 22 maj 2016.
  15. ^ "Bulletin of the IAU Working Group on Star Names, No. 1" (PDF). Hämtad 28 juli 2016.
  16. ^ Holmberg; et al. (2007). "Record 970". Geneva-Copenhagen Survey of Solar neighbourhood. Retrieved 19 November 2008.
  17. ^ [a b] Buccino, Andrea P.; et al. (2006). "Ultraviolet Radiation Constraints around the Circumstellar Habitable Zones". Icarus. 183 (2): 491–503. arXiv:astro-ph/0512291 Freely accessible. Bibcode:2005astro.ph.12291B. doi:10.1016/j.icarus.2006.03.007.
  18. ^ Mullen, Leslie (2 June 2011). "Rage Against the Dying of the Light". Astrobiology Magazine. Hämtad 2011-06-07.
  19. ^ Mason, Brian D.; Wycoff, Gary L.; Hartkopf, William I. "Washington Double Star Catalog". United States Naval Observatory. Hämtad 2012-06-25.
  20. ^ Butler, R. Paul; et al. (1997). "Three New 51 Pegasi-Type Planets". The Astrophysical Journal Letters. 474 (2): L115–L118. Bibcode:1997ApJ...474L.115B. doi:10.1086/310444.
  21. ^ Shkolnik, E.; et al. (2005). "Hot Jupiters and Hot Spots: The Short- and Long-term Chromospheric Activity on Stars with Giant Planets". The Astrophysical Journal. 622 (2): 1075–1090. arXiv:astro-ph/0411655 Freely accessible. Bibcode:2005ApJ...622.1075S. doi:10.1086/428037.
  22. ^ Butler, R. Paul; et al. (1999). "Evidence for Multiple Companions to υ Andromedae". The Astrophysical Journal. 526 (2): 916–927. Bibcode:1999ApJ...526..916B. doi:10.1086/308035.
  23. ^ Butler, R. P.; et al. (2006). "Catalog of Nearby Exoplanets". The Astrophysical Journal. 646 (1): 505–522. arXiv:astro-ph/0607493 Freely accessible. Bibcode:2006ApJ...646..505B. doi:10.1086/504701. (web version)>
  24. ^ Han, Inwoo; Black, David C.; Gatewood, George (2001). "Preliminary Astrometric Masses for Proposed Extrasolar Planetary Companions". The Astrophysical Journal Letters. 548 (1): L57–L60. Bibcode:2001ApJ...548L..57H. doi:10.1086/318927.
  25. ^ Pourbaix, D.; Arenou, F. (2001). "Screening the Hipparcos-based astrometric orbits of sub-stellar objects". Astronomy and Astrophysics. 372 (3): 935–944. arXiv:astro-ph/0104412 Freely accessible. Bibcode:2001A&A...372..935P. doi:10.1051/0004-6361:20010597.
  26. ^ Benedict, George F.; McArthur, B. E.; Bean, J. L. (2007). "The υ Andromedae Planetary System - Hubble Space Telescope Astrometry and High-precision Radial Velocities". Bulletin of the American Astronomical Society. 38: 185. Bibcode:2007AAS...210.7802B. Announced American Astronomical Society Meeting 210, #78.02
  27. ^ Lissauer, J.; Rivera, E. (2001). "Stability analysis of the planetary system orbiting υ Andromedae. II. Simulations using new Lick observatory fits". The Astrophysical Journal. 554 (2): 1141–1150. Bibcode:2001ApJ...554.1141L. doi:10.1086/321426.

Externa länkar

Stjärnor i Andromeda
BayerGolden star.svg
Flamsteed
Variabler
HD
Övriga

Media som används på denna webbplats

Andromeda IAU.svg
Författare/Upphovsman: IAU and Sky & Telescope magazine (Roger Sinnott & Rick Fienberg), Licens: CC BY 3.0
IAU Andromeda chart
Golden star.svg
(c) I, Ssolbergj, CC BY 3.0
Gold-shaded star.
UAnd planets.png
Författare/Upphovsman: Drtony999, Licens: CC BY-SA 3.0
A rendition of Upsilon Andromedae A, with 2 planets from 4.