Ydalir

Skidande bågskytt, kanske Ull, på Bökstastenen i Uppland.

Ydalir eller Ydalarna (fornvästnordiska: Ýdalir, Ýdalar; ”idegransdalarna”, ”bågdalarna[1]) är i nordisk mytologi guden Ulls boning.[2]

Ydalir omtalas endast på ett ställe i den poetiska Eddan och nämns inte alls i Snorres Edda. Det är i Grímnismáls uppräkning av gudarnas tolv bostäder som namnet förekommer, men endast i en halvstrof. Den återstående strofhalvan ägnas åt Frejs Alvheim:

Ydala heter det
där Ull en gång
byggde sig sina salar;
Alvheim fick Frej
av de andra gudarna
i tandgåva arla i tiden.
Översättning Björn Collinder [3]
I Ydalarna
Ull har
satt upp salar åt sig;
Alvheim åt Frej
i urtidsdagar
som tandskänk av gudar gavs.
Översättning Åke Ohlmarks [4]
Ýdalir hęita,
þars Ullr of hęfr
sér of gǫrva sali;
Alfhęim Fręy
gǫ́fu í árdaga
tívar at tannféi.
Grímnismál 5 [5]

Att Ull har varit bågskytt framgår av bostadens namn. Ýr var det fornnordiska ordet för ”idegran” men även ordet för ”pilbåge[6] eftersom de bästa bågarna gjordes av idegran.[7] Ulls skicklighet som jägare bekräftas också av Snorre Sturlasson i Gylfaginning 31:

Ull heter en [av asarna], han är son till Siv och Tors styvson. Han är en så god bågskytt och skidlöpare att ingen kan tävla med honom. Han är också vacker att se och har krigarens färdigheter. Honom är det bra att åkalla i envig.[8]
Ullr heitir einn, sonr Sifjar, stjúpsonr Þórs. Hann er bogmaðr svá góðr ok skíðfœrr svá at engi má við hann keppask. Hann er ok fagr álitum ok hefir hermanns atgervi. Á hann er ok gott at heita í einvígi.

Det som i dag är känt om Ull sammanfattas på följande vis av Anne Holtsmark: ”Ull har varit en vintergud och ortnamn tyder på att kulten avgränsades till de platser där vinterns snö och kyla skapade förutsättningar för jakt i fjäll och vildmark med skidan som transportmedel och pilbåge som jaktvapen.”[9]

Ull tycks alltså ha varit skiddisen Skades manlige motsvarighet. En gång var han säkert en populär gud, men då eddorna skrevs var han nästan bortglömd. Namnet förekommer dock som heite i ganska många manskenningar från 900-talet.[10]

Stjärnbilderna Ýdalir och Alfheimr

Liksom man i Norden övertog de latinska veckodagarna (men med romerska gudanamn utbytta mot inhemska motsvarigheter), övertog man också den antika djurkretsen – dock även den anpassad efter inhemsk mytologi. Detta hävdade mytforskaren Finnur Magnússon, som i de tolv gudaboningarna i Grímnismál 4–16 såg en nordisk zodiak. Hypotesen vidareutvecklades senare av Sigurd Agrell. Ýdalir skulle enligt dem båda motsvara Skyttens stjärnbild (Bogmaðr, Finngálkn), medan Alfheimr skulle vara Stenbocken.[11][12]

Källor

  1. ^ Björn Collinder, Den poetiska Eddan, Forum 1957, Namnlista s.261.
  2. ^ Ydalarna i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1922)
  3. ^ Björn Collinder, Den poetiska Eddan, Forum 1957, s.62.
  4. ^ Åke Ohlmarks, Eddasångerna, Zindermans förlag 1965, s.49.
  5. ^ Finnur Jónsson, De gamle Eddadigte, København 1932, s.64.
  6. ^ Richard Cleasby och Guðbrandur Vigfússon, An Icelandic-English Dictionary, 1874. Uppslagsord: Ýr, 1 och 3.
  7. ^ Hallvard Mageröy, ”Barlind ” i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, band 1, spalt 345f.
  8. ^ Karl G. Johansson och Mats Malm, Snorres Edda, Klassikerförlaget 1999, s.56. ISBN 91-7102-449-2
  9. ^ Anne Holtsmark, Fornnordisk mytologi, Studentlitteratur 2001, s.121f. ISBN 91-44-34621-2
  10. ^ Finnur Jónsson och Sveinbjörn Egilsson, Lexicon Poeticum. Ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog, København 1931. Uppslagsord: Ull
  11. ^ Finnur Magnússon, Den ældre Edda, inledning
  12. ^ Sigurd Agrell, Senantik mysteriereligion och nordisk runmagi: en inledning i den nutida runologiens grundproblem, kapitel 3, Stockholm 1931.

Media som används på denna webbplats

Thor's hammer, Skåne.svg
An amulet, "silver strongly gilt", representing the hammer of Thor. Found in 1877 in Skåne, Sweden.
Ullr.jpg
(c) I, Berig, CC BY 2.5
a detail of a runestone