von Ahn

Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2020-05) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

von Ahn (von Ahnen, van Anen, von Ane, de Ane) är en tysk uradlig släkt.

Enligt en urkund från 1004 framgår att framlidne konung Heinrichs I av Sachsen (Heinrich I Fågelfängaren) andra hustru, Matilda von Ringelheim (S:t Matilda av Sachsen) och hennes båda systrar Freduruna och Imma, år 968 grundade klostret Kemnade på riddarnas de Ane och andra riddares ägor i nuvarande Niedersachsen.^[1]

I en skrift 1257 av ärkebiskopen Gerhard II av Bremen omnämndes bröderna Otto och Heidenreich von Ane som riddare.^[2]

År 1258 kom Heinrich von Ane till Rügen och gifte sig där med Anna von Natzevitz, vars släktgods därefter innehades av familjen von Ahnen under ca 500 år. De gods och riddarsäten som, såvitt är känt, har tillhört medlemmar av familjen von Ahnen på Rügen är, förutom Natzevitz, bland annat Groß Datzow, Götemitz, Klein Carow, Neparmitz, Üselitz, Poseritz, Liddow, Muhlitz, Warkzow och Varbelvitz (se not 3, nedan).

I sitt vapen för släkten ett till höger vänt åsnehuvud. De äldsta kända vapenbilderna är de som vidhängts det förbundsavtal som den 16 januari 1316 tecknades mellan den samlade rügianska adeln och staden Stralsund med dess borgarskap, se nedan. Under 1300-talet skrev sig familjens medlemmar omväxlande von Ahnen och von Natzevitz (med olika stavningsvariationer).

År 1316 deltog Hinceke och Gothan von Natzevitz i det förbund som den Rügianska adeln ingick gentemot den siste Rügenfursten Wizlaw III, för att säkerställa hävdvunna privilegier för sig själva och för staden Stralsund. Enligt fördraget förband sig den rügianska adeln jämväl för sig och sina efterkommande att för evärdlig tid skydda staden Stralsund. Hincekes och Gothans sigill vidhängdes fördraget och finns avbildade vid denna artikel.

År 1392 omnämndes Pribslaf van Natelviße (Natzevitz) samt bröderna Steffen och Henningk med tillnamnet van Natelvisse (Natzevitz). Samtida (eller identiska) med dem var Hinrik och Steffen, vilka både omskrevs som von Natzevitz och van Ahnen. År 1396 omnämndes Ghoten v. Natzevytze vid detta namn för att kort därefter benämnas v. Ahnen.

Bevarat samtida skriftligt material är till sitt omfång mycket begränsat. Det är därför på sin plats med viss reservation rörande frågan huruvida här omnämnda samtida personer som bär samma dopnamn är identiska eller om det rör sig om olika personer. Å andra sidan finns det flera omständigheter som talar för att von Natzevitz och von Ahnen är samma släkt, men som benämnts olika med hänsyn till godsinnehav och ursprungsort. De förde samma vapen (ett högervänt åsnehuvud), de innehade samma jordagods och de uppvisade påfallande likhet i fråga om valet av dopnamn - också över tid[3]. Under högmedeltiden hade namnskicket ännu inte utvecklats så att man konsekvent benämnde personer vid för- och efternamn.

Claus von Ahnen den yngre ärvde 1598 Natzevitz efter sin far, Claus von Ahnen den äldre. Han innehade en rad ämbeten i hertigens av Pommern tjänst, bland annat var han hovrättsråd, från 1627–1628 Geheimrath och därefter till sin död 1631 kansler med ansvar för beskattningen och inkvarteringsväsendet och senare chef för regeringen i Wolgast. Han hade flera kommissionsuppdrag och kallades att medla i svårlösta konflikter, allt vartefter förhållandena under det trettioåriga kriget förvärrades. Han utsågs 23 april 1627 till Landvogt (landsfogde) på Rügen, ett ämbete han på grund av sitt regeringsuppdrag i praktiken aldrig kom att utöva. Enligt samtida utsagor visade han prov på stort engagemang och självuppoffring. Det uppges att han mer än en gång personligen betvingade den kejserliga befälhavarens stormiga temperament. Under de mycket svåra åren 1627–1630 gjorde han sitt fosterland stora tjänster och erhöll den 10 mars 1630 av hertig Bogislaf XIV som erkänsla för detta ett förläningsbrev på ”die Häuser und adlichen Rittersitze der Buggenhagen zum Breke, der Bonowen zu Inrow, Waldhof und Düvinger, der Jasmunde zum Spiker (Spyker), der Owstine zu Onilow und Lütken Bünsow, der Prene zu Wolde, der Bieregge zum Borwerk vor Lassan, der Lepel zu Neuendorf, der Winterfelde zu Cagenow under Sukowen zu Plesteline“. Eftersom han påföljande år dog ogift, kom dessa förläningar aldrig honom till godo.^[3]

På Rügen slöts släkten 1750 på svärdssidan med Wilken Johann von Ahnen. Han hade efter sin far övertagit Klein-Carow, ett urgammalt riddarsäte som varit i släktens ägo under lång tid. I bland annat Niedersachsen och Hamburg, Danmark och Sverige fortlever släkten alltjämt under namnformen von Ahnen och von Ahn.

I Norge, som under 1600- och 1700-talen stod under dansk överhöghet, kom släktmedlemmar under samma tid att träda i dansk tjänst. Claus von Ahnen erhöll den danske kungens uppdrag som länsmand (ung. landshövding eller konungens befallningshavande) över Eker län i Norge. Dennes brorson, Preben von Ahnen, var länsmand och - efter enväldets införande 1660 - amtmand i Nordlandens län (amt)^[4]. Preben von Ahnens son, Iver von Ahnen, var stiftsamtmand i Trondheims län^[5]

I svensk tjänst möter vi i källorna först Henrik von Ahnen, som var farbror till Preben von Ahnen ovan. Henrik von Ahnen var överste kvartermästare hos Hertig Carl (senare kung Carl IX) och deltog i slaget vid Stångebro 1598. Senare följde han Hertig Carl till Livland, där han deltog som överste över fyra fanor. Han var avliden 1609, då hans änka Elisabeth Hastfehr erhöll ett antal jordagods som erkänsla för makens insatser i kriget mot Polen.^[6]

Bilder

• 

  Hinrice de Natcevizes sigill 1316 under det förbundsavtal som den samlade rügianska adeln ingick gentemot den siste Rügenfursten, Wizlaw III för att säkerställa hävdvunna privilegier för sig och staden Stralsund. Sigillet är ett avtryck som förvaras på stadsmuseet i Bergen auf Rügen. Originalet förvaras hos Stadsarkivet i Stralsund

• 

  Ghoten de Natevys sigill 1316 under samma avtal. Sigillet är ett avtryck som förvaras på stadsmuseet i Bergen auf Rügen.

• 

  Sigill, Wilken van Anen, 1447.

• 

  Sigill, Stiftsamtmanden Iver von Ahnen.

Se även

• Preben von Ahnen

Referenser

Noter