Vladimir Kirillovitj av Ryssland
| Vladimir Kirillovitj av Ryssland | |
 | |
| Född | 30 augusti 1917[1][2] Borgå, Finland |
|---|---|
| Död | 21 april 1992[3][1][2] (74 år) Miami, USA |
| Begravd | Det Storfyrstelige Mausoleum |
| Medborgare i | Storfurstendömet Finland |
| Utbildad vid | University of London |
| Sysselsättning | Konstsamlare[4] |
| Befattning | |
| Head of the House of Romanov (1938–1992) | |
| Maka | Leonida Bagration af Mukhrani (g. 1948–)[5] |
| Barn | Maria Vladimirovna av Ryssland (f. 1953)[6] |
| Föräldrar | Kirill Vladimirovitj av Ryssland Victoria Melita av Sachsen-Coburg-Gotha |
| Utmärkelser | |
| Den Hellige Johannes' Orden Storkorsriddare av Sankt Mauritius och Sankt Lazarusorden Riddare av Annunziataorden Storkorsriddare av Italienska kronorden | |
| Heraldiskt vapen | |
 | |
| Redigera Wikidata | |
Vladimir Kirillovitj, Storhertig av Ryssland (Vladimir Kirillovitj Romanov, ryska: Влад́имир Кир́иллович Ром́анов), född 30 augusti 1917 i Borgå, död 21 april 1992, var huvudman för ätten Romanov och pretendent till titeln som rysk tsar från 1938 och till sin död.
Uppväxt
Vladimir Kirillovitj föddes i storfurstendömet Finland, som son till storfurst Kirill Vladimirovitj av Ryssland och Victoria Melita av Sachsen-Coburg-Gotha, och flydde till Haiko gård med sin familj i samband med den ryska revolutionen. År 1920 lämnade de Finland[7] och bosatte sig i Koburg i Tyskland. Den 31 augusti 1924 gjorde Vladimirs far anspråk på tsartiteln[8] och Vladmir antog titeln Tsarevitj (tronföljare). År 1930 lämnade familjen Tyskland och bosatte sig i Frankrike där hans far satte upp sitt exilhov.[9]
På 30-talet levde Vladimir en period i England, där han studerade[9] och arbetade vid en fabrik. Vid återkomsten till Frankrike bosatte han sig i Bretagne, där han blev godsägare.[10]
Tronarvinge och andra världskriget
Vid sin fars död 1938 blev Vladimir huset Romanovs överhuvud.[8] Samma år kom förslag om att han skulle bli regent av Ukraina, men han nekade med motiveringen att han inte ville hjälpa till med att splittra Ryssland.[10]
Efter kriget
Efter kriget levde Vladimir i huvudsak i Madrid, men återvände ofta till sina ägor i Bretagne och besökte ofta Paris. Han kom efter kriget att vidta åtgärder för att se till att hans dotter skulle kunna ärva hans anspråk på tsartiteln, vilket skapade viss uppståndelse och splittring i släkten Romanov. Vladimir besökte Ryssland för första gången i november 1991 när han bjöds in till S:t Petersburg av borgmästaren Anatolij Sobtjak.[10]
Källor
- Massie, Robert K.. The Romanovs The Final Chapter. Jonathan Cape. ISBN 0224041924
- ^ [a b] Find a Grave, 15993577, Vladimir Kirillovitch Romanov, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Darryl Roger Lundy, The Peerage, Vladimir Kirillovich Romanov, Grand Duke of Russia, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ SNAC, Grand Duke Vladimir Kirillovich of Russia, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 30 mars 2015, licens: CC0.[källa från Wikidata]
- ^ läst: 7 augusti 2020.[källa från Wikidata]
- ^ Darryl Roger Lundy, The Peerage.[källa från Wikidata]
- ^ ”Soviet Turmoil; Dust Off the Throne? Shine Up the Crown? A Romanov Muses”. New York Times. 30 augusti 1991. http://query.nytimes.com/gst/fullpage.html?res=9D0CEED61E3CF933A0575BC0A967958260. Läst 1 augusti 2008.
- ^ [a b] Almanach de Gotha (182nd). Almanach de Gotha. 1998. sid. 214
- ^ [a b] ”Grand Duke Cyril Dies In Paris Exile”. New York Times. 13 oktober 1938. s. 23.
- ^ [a b c] Hevesi, Dennis (22 april 1992). ”Grand Duke Vladimir Dies at 74; Pretender to the Throne of Russia”. New York Times. http://query.nytimes.com/gst/fullpage.html?res=9E0CEED8113AF931A15757C0A964958260. Läst 1 augusti 2008.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Vladimir Kirillovitj av Ryssland.
|
Media som används på denna webbplats
Icon of simple gray pencil. An icon for Russian Wikipedia RFAR page.
Storfurst Vladimir pretendent.
Paris, 18 december (TT). Storfurst Vladimir har vid en högtidlig ceremoni här blivit erkänd som högste ledare av de i Paris boende ryska emigranterna. Vid ceremonin assisterade flera ortodoxa präster med metropoliten Eulogios i spetsen. Bland de närvarande märktes åtskilliga storfurstar och många andra av det gamla Rysslands framstående personer. Vid sitt inträde mottogs storfurst Vladimir av metropoliten och prästerna. Sedan några böner lästs, avgav ryska adelns talman Mendelejev å samtliga närvarandes vägnar en lojalitetsförklaring till pretendenten.