Visigotiska riket

Spaniens historia
Denna artikel är en del av en serie
Förhistoria
Förhistoriska Iberia
Antik historia
Tidig historia
Keltiberer
Romerska Hispania
Medeltida Spanien
Svebiska riket
Visigotiska riket
Slaget vid Guadalete‎
Arabiska erövringen av Iberiska halvön
al-Andalus
Kungariket Asturien
Reconquistan
Kungariket Spanien
Imperiet
Kolonisering av Amerika
Expansionstiden
Upplysningstiden
Reaktion och revolution
Första spanska republiken
Bourbonska restaurationen
Andra spanska republiken
Under Franco
Spanska inbördeskriget
Francospanien
Moderna Spanien
Återgången till demokrati
Moderna Spanien
Katalansk kris (2017–18)

Visigotiska riket var ett historiskt kungarike i södra Frankrike och på den iberiska halvön som grundades av visigoterna efter invasionen av det Västromerska riket 418.^[1] Det visigotiska riket uppstod ur en federation av krigare. Dess historia utgör i många avseenden en bro mellan antiken och medeltiden. Senantika strukturer fanns kvar i riket längre i tiden än i många andra regioner i det romerska västerlandet samtidigt som medeltida livsformer och juridiska lagar utvecklades i vissa typer och grunder i vissa områden i riket.

Visigoternas rike grundades de facto när de i egenskap av foederati fick tillstånd av den romerska kejsaren att slå sig ned kring Toulouse 418. När romarriket försvagades av invasioner började visigoterna expandera sitt tilldelade område. Efter romerska rikets slutgiltiga kollaps 476 expanderade visigoterna på allvar och etablerade formellt sitt eget rike på båda sidor om Pyrenéerna.

För perioden från 418 till 507 kallades riket Goternas kungarike eller kungariket Toulouse, med huvudstaden Tolosa (dagens Toulouse). Efter förlusten mot frankernas i slaget vid Vouillé (507),då de galliska territorierna, inklusive huvudstaden Tolosa förlorades flyttades tyngdpunkten i det visigotiska riket till den iberiska halvön. Den andra fasen kallades kungariket Toledan efter den nya huvudstaden Toledo. Visigoterna konverterade till ariansk kristendomen redan innan de kom till romerska riket 418. Det övergick formellt till katolicismen år 589, men konflikten mellan katoliker och arianer kom att bestå länge.

Riket erövrades av araberna 711-724. Visigoterna besegrades under Roderik av en muslimsk invasionsarmé under Tariq ibn Ziyad år 711 . Enskilda regioner gjorde motstånd under en tid (i nordöstra Tarraconensis fram till 719, i den södra galliska delen av riket Septimania fram till 725.

Efter att goterna inte lyckats med att korsa Gibraltarsundet till Afrika var den gotiska hären på den iberiska halvön, tvungen att sluta en allians med västrom våren 416. Visigoterna tvingades att kämpa som federati mot de germanska grupper som hade hade tagit sig över Rhen. Dessa strider varade till sommaren 418, då visigoterna återvände till Gallien. De tilldelades ett territorium i Akvitanien av romarna för sin försörjning. Åtgärden skedde mestadels i samarbete med den gallo-romerska överklassen. Västrom hoppades att åtgärden skulle bromsa vandalerna och andra germanska grupper som hade invaderat Gallien över Rhen 406/407. Den västromerska statsledningen i Ravenna ansåg att den visigotiska bosättningen var det minst onda alternativet i situationen. Visigoterna gick också i strid tillsammans med de kejserliga trupperna mot vandalerna år 422. Vilken roll visigotrna spelade är omstritt i forskningen. Deras eget intresse var förmodligen främst att ta sig till Medelhavet inte att bekämpa vandalerna. Visigoternas egen strävan att säkra egna inkomster och skaffa ett manöverutrymme gentemot det västromerska riket skulle bestämma deras handlande i årtionden.

De olika romerska härskarna försökte utnyttja goterna för sina egna syften, för att försvara sin egen hotade instabila kejserliga regering. Visigoterna utövade å sin sida upprepade militära påtryckningar för att tvinga fram mer gynnsamma villkor. Den romerske generalen Aëtius, som hade tagit makten i Västrom efter ett inbördeskrig 434, lyckades avvärja två visigotiska attacker mot Arles. Ett visigotiskt anfall mot Narbonne år 436 ledde till ett flerårigt krig med romarna, som led ett svårt nederlag. Striderna förorsakade stora förluster och slutade år 439 med ett nytt fördrag. Detta gav goterna betydligt fler rättigheter. Under den följande perioden försökte den visigotiska kungen Theoderik I bilda en allians med vandalerna mot Aëtius, men den vandaliske ledaren Genseric bytte sida år 442.

I slaget vid de katalanska fälten (451) stred visigoterna på Aëtius sida mot hunnerna och andra folk som leddes av Attila. Visigoterna utgjorde den största och slagkraftigaste delen av alliansen mot hunnerna. Theoderik I fruktade att hunnerna också hotade hans styre. Attila var också allierad med vandalen Genseric som var en av visigoternas fiender och efter tvekan anslöt visigoterna till Aëtius sida. Visigoterna bidrog till segern på de katalanska fälten, men Theoderik I stupade i striden. Theoderik I:s son och efterträdare Thorismund fortsatte att vara fiende till Aëtius och lämnade de romerska trupperna efter slagert.

År 453 kom Theoderic II till makten bland visigoterna genom mordet på sin bror Thorismund. Han förnyade federationen med romarna och alliansen med Aëtius. Han hoppades få en maktposition inom det västromerska riket. Aëtius dödades år 454 och oroligheter bröt ut i Italien. Theoderic II försökte utnyttja situationen för att öka sitt inflytande. Utnämningen av den gallo-romerske senatorn Avitus till kejsare, skedde på Theoderic II:s begäran i Arles år 455.  Avitus, var en gammal anhängare till Aëtius. Han flyttade till Italien med visigotiska trupper, men kunde inte hålla stånd i Rom. De visigotiska krigarna lämnade Italien år 456 för ett krig mot svebernas rike i Spanien. Avitus eliminerades av sina romerska fiender. Avitus avsättande uppfattades som ett nederlag av den gallo-romerska överklassen och skapade ett sämre förhållande mellan gallo-romarna och den västromerska statsledningen i Ravenna, ett förhållande som sedan gynnade visigoterna. Theoderik II försökte utnyttja situationen för att erövra Arles, men misslyckades på grund av generalen . År 458 vann Aegidius, på uppdrag av den nye kejsaren Majorianus, ett slag mot visigoterna vid Arles. Efter slaget blev visigoterna åter i federation med västrom. En mäktig person bakom Majorianus var Ricimer, som var släkt med det visigotiska kungahuset. När Aegidius senare gjorde uppror mot Rom efter Majorianus fall, Denne hade avsatts och dödats av Ricimer 461. I detta läge allierade sig Theoderik II med Ricimer och den nye kejsaren Libius Severus mot Aegidius och ockuperade Narbonne. Visigoterna utnyttjade på detta sätt romarnas inbördeskrig för att stärka sin ställning. Några år senare 463 led visigoterna dock ett svårt nederlag vid Orléans.

Aegidius dog 464/465, och då fick visigoterna möjlighet att utöka sitt område i Loireregionen. År 466 eliminerades Theoderik II av sin yngre bror Eurik. Efter sitt övertagande av tronen inledde han diplomatiska förhandlingar inför en stor offensiv mot romarna. År 468 led romarna ett katastrofalt nederlag mot Genserik. Eurik utnyttjade den västromerska svaghet och upplöste slutligen det federativa förhållandet. Han utvidgade sin inflytelsesfär till Loire, Auvergne och i söder långt in i Spanien. Han misslyckades med en offensiv mot Rom, men år 475 slöt han en fred med Julius Nepos. Visigoterna behöll de territorier de erövrat till och Rom erkände deras självständighet. Efter Romulus Augustulus (Västroms siste kejsare) avsättning 476 ockuperade Euriks trupper området kring Arles, som hade förblivit romerskt ända till slutet för riket. Eurik valde att inte expandera till områden öster om Rhône och norr om Loire. Under senare delen av 400-talet ockuperade visigoterna också stora delar av den iberiska halvön. Visigoterna började sin tid i Spanien med begränsade baser som Mérida. Under åren på 490-talet bosatte de sig i flera vågor i större skala på den iberiska halvön. Orsaken till denna omflyttning var frankernas tryck vid Loiregränsen. Euriks regeringstid var det visigotiska rikets första höjdpunkt. När han dog 484 var det visigotiska riket den viktigaste av de stater som följde efter det västromerska riket. Både rikets storlek och befolkning var betydande. Befolkningen uppskattas till 10 miljoner, och landområdet var cirka 750 000 kvadratkilometer.^[2]

Vid slutet av 400-talet blev frankerna allt starkare. Under den merovingiske kungen Klodvig I, förenade flera olika frankiska grupper och de besegrade 486/487 den romerske härskaren Syagrius, son till Aegidius, vars rike låg norr om Loire. Syagrius flydde till visigoterna, men de överlämnade honom efter frankiska påtryckningar till Klodvig. Loire blev nu gäns mellan franker och visigoter. . År 507 angrep Klodvig visigoterna och besegrade I slaget vid Vouillé Alarik II, Euriks son och efterträdare. Alarik stupade i striden. Frankerna erövrade sedan den visigotiska huvudstaden Tolosa, där de tillägnade sig en del av den kungliga skatten. Därmed gick den galliska delen av visigoternas rike förlorad med undantag av en kustremsa vid Medelhavet runt Narbonne. Det var ett ingripandet av Theoderik den store, som tog över styret av det visigotiska riket under några år från 511. Men 507 markerar slutet på kungariket i Toulouse.

Efter 507 hamnade det visigotiska riket i kris. Efter förlusten av de galliska territorierna flyttades dess tyngdpunkt till Spanien. Ostrogoternas militära stöd till den visigotiska sidan mot frankerna och burgunderna räddade Septimanien , en liten rest av det visigotiska territoriet norr om Pyrenéerna, men visigoterna förlorade i början sin självständighet. Ostrogoterna drev bort Gesalec, den utomäktenskaplige sonen och efterträdaren till kung Alarik I. Theoderik den store tog över styret av det visigotiska riket, där han regerade till sin död 526. Han överlät administrationen av riket till sina representanter. Theoderik den store var svärfar till Alarik II och morfar till hans son Amalarik. Theoderik regerade inte som förmyndare för den minderårige Amalarik, utan i sitt eget namn. Hans avsikt var att troligen att slå samman de två kungadömena. Efter hans död blev visigoterna under Amalarik självständiga igen. Amalariks trupper led ett nederlag vid slaget vid Narbonne år 531 mot den frankiske kungen Childebert I med nya förluster av territoriet som följd. Strax därefter mördades Amalarik Några månader efter Amalariks död upphöjde visigoterna ostrogoten Theudis till sin nye kung. Han fortsatte den militära konflikten med frankerna.

Kejsar Justinianus armé hade besegrat det nordafrikanska vandalriket och en östromersk attack hotade visigoterna i Spanien. I de första striderna mellan visigoterna och östromarna om staden Ceuta vid Gibraltars sund vann de kejserliga trupperna. År 548 mördades Theudis liksom sin föregångare. Många visigotiska kungar gick en våldsam död till mötes. Orsakerna till morden på kungarna var ibland politiska men också privata. Under den följande perioden var mord, uppror och statskupper så vanliga att den frankiske krönikören Pseudo-Fredegar myntade termen "gotisk sjuka" (morbus Gothicus) för tillståndet. Ett av dessa uppror gav Östrom en förevändning att ingripa; År 552 landsteg de på Spaniens södra kust, formellt som allierade med en visigotisk rebell. De ockuperade ett område vid kusten , som sträckte sig åtminstone från Carthago Nova till Málaga och omfattade de viktiga städerna Córdoba och Medina Sidonia (Cartagena) . Detta område omorganiserades av Justinianus till Spania, (i huvudsak motsvarade det den gamla provinsen Baetica). Området förblev östromerskt i nästan 80 år och styrdes av sin egen magister militum. Dessa 80 år stred östromarna och visigoterna mot varandra.

Under kung Leovigild (568/9–586) upplevde det visigotiska riket ett uppsving. Leovigilds mål var att behärska hela den iberiska halvön under sitt styre. Hans ambitioner riktades mot östroms område, mot svebernas rike i dagens Galicien och norra Portugal, mot kantabrierna och baskerna samt mot mindre maktcentra som var i händerna på lokala småkungar eller lokal adel. I framgångsrika fälttåg lyckades Leovigild pressa tillbaka östromarna, underkuva sveberna. Han införlivade stora territorier som tidigare styrts av regionala och lokala härskare. Ett frankiskt anfall mot Septimanien slogs tillbaka. Leovigilds son Hermenegilds gjorde uppror men det krossades. Leovigilds försökte försona arianer och katoliker men hans försök misslyckades. Leovigild efterliknade det östromerska riket genom sina kläder, hans hov och myntprägling: Leovigild var den förste visigotiske kung som framställde sig som en suverän härskare. Han slutade att prägla den bysantinska kejsaren på sina guldmynt, och erkände inte längre Konstantinopels formella överhöghet. Han var också den förste visigotiske kungen som bar krona och purpur. Han grundade en ny stad, som han döpte till Reccopolis efter sin son Rekkared.

Leovigilds son och efterträdare Reccared I (586–601) segrade i kriget mot frankerna. Han upplöste den religiösa oenigheten i riket genom att konvertera från arianismen till katolicismen år 589. Det resulterade i slutet för arianismen i det visigotiska riket. Reccared kämpade mot östromarna och baskerna, men utan större framgång. Fram till det visigotiska rikets slut genomförde kungarna fälttåg mot baskerna. Men bestående framgångar uppnåddes inte och de underkuvade baskerna befriade sig snart igen. En varaktig pacificering av de baskiska territorierna uppnåddes inte.

Reccareds unge son och efterträdare Liuva II avsattes år 603 efter en kort regeringstid på ett och ett halvt år. Det blev slutet på den dynasti som grundats av Leovigild. Efterträdaren Witteric fördes till makten av en sammansvärjning av adelsmän. Under den följande perioden rådde återigen åtminstone i princip valmonarki, även om det är oklart om ett val ägde rum eller om det var statskupper eller uppror som legitimerade de nya kungarna. Enskilda kungar som Sisebut, Suintila, Chintila försökte förgäves grunda en ärftlig dynasti genom att upphöja en son till medregent. Tronarvingar vid makten eliminerades efter en kort regeringstid. Adelns konspirationer och uppror som störtade den regerande kungen och ersatte honom med en usurpator avslöjar monarkins politiska instabilitet och svaghet. Kung Suintila lyckades omkring 625 erövra de sista bysantinska fästena i Spanien.

Kungamakten under Chindasuinth 642–653, som själv kommit till makten genom en statskupp, reagerade på adelns opålitlighet Chindasuinth gick hårt fram mot grupper inom adeln som han misstänkte saknade lojalitet. Hundratals adelsmän föll offer för hans skräckvälde. Hans mål var att ersätta den härskande klassen med pålitliga anhängare till kungen. Han lyckades säkra tronföljden för sin son Recceswinth, som han upphöjde till medregent.

Efter Recceswinths död 672 hölls ett riktigt kungligt val och den äldre adelsmannen Wamba upphöjdes till ny kung. Han var den förste tidigmedeltida härskare vi säkert vet att smörjelse är belagd i källorna och praktiserades som vigning av en härskare enligt Gamla testamentets modell. Wamba blev en duglig och energisk regent. Han slog ner ett uppror i Septimanien, men avsattes genom en hovintrig efter åtta års styre. Under åren 693/694 och de första åren av 700-talet bröt allvarliga epidemier ut, som försvagade riket. Vid samma tid drabbades befolkningen av hungersnöd. En betydande minskning av befolkningen blev resultatet. Maktkampen mellan kungamakt och aristokratin fortsatte.

Våren 711 korsade Gibraltarsundet av en relativt liten styrka araber och berber och så inledde invasionen av det visigotiska riket. Kung Roderik, som var ny regent var upptagen med att slåss mot upproriska basker. Han skyndade sig att möta den arabiska invasionen. I juli 711 vann muslimerna slaget vid Guadalete, och kung Roderik dödades.^[3] Under de följande åtta åren erövrade muslimerna den iberiska halvön och slutligen även Septimanien. Visigotiska trupper fortsatte att göra motstånd i den nordöstra delen fram till 719 och i Septimanien i södra Gallien fram till 725. Det finns indikationer på att enskilda gotiska motståndsfickor i östra Septimanien inte intogs av araberna, utan senare föll direkt till Frankerriket.^[4] Detta rapporteras för år 756 i krönikan om staden Uzès.  Andra visigoter verkar ha dragit sig tillbaka till Pyrenéerna, där de gjorde motstånd under ledning av Pelagius tillsammans med lokalbefolkningen. Umayyadkalifatet tog över styrelsen men slöt ofta avtal med de förre lokala ärskarna som fick behålla sin lokala maktställning. Den enda delen som aldrig erövrades var centrala norra delen av riket, där kungariket Asturien senare uppkom och delar av området baskerna behärskade.

• Dietrich Claude: Geschichte der Westgoten. Kohlhammer, Stuttgart 1970
• Gerd Kampers: Geschichte der Westgoten. Schöningh, Paderborn 2008