Vindsnurregalaxen

Vindsnurregalaxen
(c) ESA/Hubble, CC BY 4.0
M101 fotograferad av Hubbleteleskopet
Observationsdata
StjärnbildStora björnen
Rektascension14t 03m 12,6s
Deklination+54° 20′ 57″
Rödförskjutning0,000804 km/s
Avstånd20,9 ± 1,8 (6.4 ± 0,5 Mpc)[1] miljoner ljusår
TypSAB(rs)cd[2]
Skenbar storlek28,8 x 16,9 bågsekunder
Skenbar magnitud7,86
Fysiska egenskaper
Radieca 85000 ljusår[3]
Upptäckt
Upptäcktsår15 mars 1781
UpptäckarePierre Méchain
Andra beteckningar
M 101, NGC 5457, UGC 8981, PGC 50063, Arp 26 [2][1][4][5][6][7]
Se även: Galaxer, Lista över galaxer

Vindsnurregalaxen eller Messier 101 (M101), även känd som NGC 5457, är en frontalvänd spiralgalax belägen i stjärnbilden Stora björnen på ett avstånd av omkring 21 miljoner ljusår från jorden.[1] Den upptäcktes av Pierre Méchain 1781 och informerade Charles Messier, som inför den som nummer 101 i sin katalog.

Den 28 februari 2006 släppte NASA och Europeiska rymdorganisationen en mycket detaljerad bild av Vindsnurregalaxen, som var den största och mest detaljerade bilden av en galax av Hubbleteleskopet vid den tiden.[8] Bilden bestod av 51 individuella exponeringar, plus några extra markbaserade bilder.

Egenskaper

M101 – kombinerade infraröda, synliga och röntgenbilder.

Messier 101 är en relativt stor galax jämfört med Vintergatan. Med en diameter på 170 000 ljusår är den nästan dubbelt så stor som vår galax. Den har omkring en biljon stjärnor, dubbelt så många som Vintergatan.[9] Den har en sammanlagd stjärnmassa motsvarande 100 miljard solmassor, tillsammans med en liten central bulb av omkring 3 miljard solmassor.[10] Något som utmärker M101 är att den har ett mycket stort antal H II-regioner, omkring 3 000 stycken är synliga på fotografier. HII-regioner är områden i galaxer som består av enorma moln av tät vätgas, i vilka nya stjärnor föds. H II-regioner joniseras av ett stort antal extremt ljusa och heta unga stjärnor där de i M101 kan skapa heta superbubblor.[11] I en studie 1990 katalogiserades 1 264 H II-regioner i galaxen.[12] Tre är tillräckligt framstående nog för att ha erhållit nytt allmänt katalog som NGC 5461, NGC 5462, och NGC 5471.[13]

Messier 101 är asymmetrisk på en sida, vilket antas bero på att galaxen nätt och jämnt undgick en kollision med en annan galax men deformerades av de gravitationella krafterna. Dessa gravitationsinteraktioner komprimerar interstellär vätgas, vilket sedan utlöser stark stjärnbildningsaktivitet i M101:s spiralarmar som kan observeras i ultravioletta bilder. [14]

År 2001 identifierades röntgenkällan P98, som ligger i Messier 101, som en ultraluminös röntgenkälla – en källa som är kraftfullare än någon enskild stjärna men mindre kraftfull än en hel galax – med hjälp av Chandra X-ray Observatory. Den fick beteckningen M101 ULX-1. År 2005 visade Hubble- och XMM-Newton-observationer på närvaro av en optisk motsvarighet, som starkt anger att M101 ULX-1 är en röntgenbinär.[15] Ytterligare observationer visade att systemet avvek från förväntade modeller - det svarta hålet är bara 20 till 30 solmassor, och förbrukar material (inklusive infångad stjärnvind) i en högre takt än teorin anger.[16]

Det uppskattas att M101 har ca 150 klotformiga stjärnhopar, [17] eller samma som antalet i Vintergatan.

Kompletterande galaxer

Vindsnurregalaxen har fem framträdande satellitgalaxer, NGC 5204, NGC 5474, NGC 5477, NGC 5585 och Holmberg IV.[18] Som nämnts ovan kan gravitationsinteraktionen mellan M101 och dess satelliter ha gett upphov till dess stora designmönster. Galaxen har förmodligen förvrängt den andra listade följeslagaren.[18] Listan omfattar större delen av eller hela M101-koncernen. [19][20][21][22]

Supernovor och ljusstark röd nova

M101 – vid pilen supernova typ Ia SN 2011fe.

Fyra interna supernovor har registrerats:

  • SN 1909A, upptäcktes av Max Wolf i januari 1909 och nådde magnitud 12,1.
  • SN 1951H nådde magnitud 17,5 i september 1951.
  • SN 1970G nådde magnitud 11,5 i januari 1970.[23]
  • Den 24 augusti 2011 upptäcktes en typ Ia supernova, SN 2011fe, ursprungligen utsedd PTF 11kly, i M101. Den hade en magnitud på 17,2 vid upptäckten och nådde 9,9 som mest.[24][25][26]

Den 10 februari 2015 upptäcktes en ljusstark röd nova, känd som M101 OT2015-1 i M101.[27]

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 14 juni 2021.

Noter

  1. ^ [a b c] Shappee, Benjamin; Stanek, Kris (June 2011). ”A New Cepheid Distance to the Giant Spiral M101 Based on Image Subtraction of Hubble Space Telescope/Advanced Camera for Surveys Observations”. Astrophysical Journal 733 (2): sid. 124. doi:10.1088/0004-637X/733/2/124. Bibcode: 2011ApJ...733..124S. 
  2. ^ [a b] ”NED results for object MESSIER 101”. NASA/IPAC Extragalactic Database. http://nedwww.ipac.caltech.edu/cgi-bin/nph-objsearch?objname=Messier+101&img_stamp=yes&extend=no. 
  3. ^ ”The Pinwheel Galaxy”. The Pinwheel Galaxy. NASA. 31 May 2012. https://www.nasa.gov/multimedia/imagegallery/image_feature_2265.html. 
  4. ^ R. W. Sinnott, red (1988). The Complete New General Catalogue and Index Catalogue of Nebulae and Star Clusters by J. L. E. Dreyer. Sky Publishing Corporation / Cambridge University Press. ISBN 978-0-933346-51-2 
  5. ^ ”Distance Results for Messier 101”. NASA/IPAC Extragalactic Database. http://nedwww.ipac.caltech.edu/cgi-bin/nDistance?name=MESSIER+101. 
  6. ^ http://simbad.u-strasbg.fr/simbad/sim-id?Ident=Messier+101. Hämtad 2021-06-14.
  7. ^ Armando, Gil de Paz; Boissier; Madore; Seibert; Boselli (2007). ”The GALEX Ultraviolet Atlas of Nearby Galaxies”. Astrophysical Journal Supplement 173 (2): sid. 185–255. doi:10.1086/516636. Bibcode: 2007ApJS..173..185G. 
  8. ^ ”Hubble's Largest Galaxy Portrait Offers a New High-Definition View”. Hubble's Largest Galaxy Portrait Offers a New High-Definition View. NASA. 28 February 2006. https://www.nasa.gov/mission_pages/hubble/science/hst_spiral_m10_prt.htm.  Arkiverad 21 juni 2017 hämtat från the Wayback Machine.
  9. ^ Plait, Phil (28 februari 2006). ”Hubble delivers again: M101” (på amerikansk engelska). Slate. ISSN 1091-2339. http://www.slate.com/blogs/bad_astronomy/2006/02/28/hubble_delivers_again_m101.html. Läst 4 maj 2018. 
  10. ^ Comte, G.; Monnet, G.; Rosado, M. (1979). ”An optical study of the galaxy M 101 - Derivation of a mass model from the kinematic of the gas”. Astronomy and Astrophysics 72: sid. 73–81. Bibcode: 1979A&A....72...73C. 
  11. ^ Immler, Stefan; Wang, Q. Daniel (2001). ”ROSAT X-Ray Observations of the Spiral Galaxy M81”. The Astrophysical Journal 554 (1): sid. 202. doi:10.1086/321335. Bibcode: 2001ApJ...554..202I. 
  12. ^ Hodge, Paul W.; Gurwell, Mark; Goldader, Jeffrey D.; Kennicutt, Robert C., Jr. (August 1990). ”The H II regions of M101. I - an atlas of 1264 emission regions”. Astrophysical Journal Supplement Series 73: sid. 661–670. doi:10.1086/191483. Bibcode: 1990ApJS...73..661H. 
  13. ^ Giannakopoulou-Creighton, J.; Fich, M.; Wilson, C. D. (1999). ”Star formation in the giant HII regions of M101”. The Astrophysical Journal 522 (1): sid. 238–249. doi:10.1086/307619. Bibcode: 1999ApJ...522..238G. 
  14. ^ Waller, William H.; Bohlin, Ralph C.; Cornett, Robert H.; Fanelli, Michael N.; Freedman, Wendy L.; Hill, Jesse K.; Madore, Barry F.; Neff, Susan G.; et al. (20 May 1997). ”Ultraviolet Signatures of Tidal Interaction in the Giant Spiral Galaxy M101”. The Astrophysical Journal 481 (1): sid. 169. doi:10.1086/304057. Bibcode: 1997ApJ...481..169W. 
  15. ^ Kuntz, K.D. (10 February 2005). ”The Optical Counterpart of M101 ULX-1”. The Astrophysical Journal 620 (1): sid. L31–L34. doi:10.1086/428571. Bibcode: 2005ApJ...620L..31K. 
  16. ^ Liu, Jifeng; Bregman, Joel N.; Bai, Yu; Justham, Stephen; Crowther, Paul (2013). ”Puzzling accretion onto a black hole in the ultraluminous X-ray source M101 ULX-1”. Nature 503 (7477): sid. 500–3. doi:10.1038/nature12762. PMID 24284727. Bibcode: 2013Natur.503..500L. 
  17. ^ Chandar, Rupali; Whitmore, Bradley; Lee, Myung Gyoon (2004-08-10). ”The Globular Cluster Systems of Five Nearby Spiral Galaxies: New Insights fromHubble Space TelescopeImaging” (på engelska). The Astrophysical Journal 611 (1): sid. 220–244. doi:10.1086/421934. ISSN 0004-637X. Bibcode: 2004ApJ...611..220C. 
  18. ^ [a b] A. Sandage; J. Bedke (1994). Carnegie Atlas of Galaxies. Carnegie Institution of Washington. ISBN 978-0-87279-667-6 
  19. ^ R. B. Tully (1988). Nearby Galaxies Catalog. Cambridge University Press. ISBN 978-0-521-35299-4 
  20. ^ P. Fouque; E. Gourgoulhon; P. Chamaraux; G. Paturel (1992). ”Groups of galaxies within 80 Mpc. II – The catalogue of groups and group members”. Astronomy and Astrophysics Supplement 93: sid. 211–233. Bibcode: 1992A&AS...93..211F. 
  21. ^ A. Garcia (1993). ”General study of group membership. II – Determination of nearby groups”. Astronomy and Astrophysics Supplement 100: sid. 47–90. Bibcode: 1993A&AS..100...47G. 
  22. ^ Giuricin, G.; Marinoni, C.; Ceriani, L.; Pisani, A. (2000). ”Nearby Optical Galaxies: Selection of the Sample and Identification of Groups”. Astrophysical Journal 543 (1): sid. 178–194. doi:10.1086/317070. Bibcode: 2000ApJ...543..178G. 
  23. ^ Stoyan, Ronald Atlas of the Messier Objects, Cambridge University Press 2008 page 329
  24. ^ Nugent, Peter (24 August 2011). ”Young Type Ia Supernova PTF11kly in M101”. The Astronomer's Telegram 3581: sid. 1. Bibcode: 2011ATel.3581....1N. http://www.astronomerstelegram.org/?read=3581. Läst 25 augusti 2011. 
  25. ^ Nugent, Peter. ”Supernova Caught in the Act”. Supernova Caught in the Act. http://www.nersc.gov/news-publications/science-news/2011/supernova-caught-in-the-act/. 
  26. ^ Hartmut Frommert (15 Sep 2011). ”Supernova 2011fe in M101”. Supernova 2011fe in M101. http://messier.seds.org/more/m101_sn2011fe.html. 
  27. ^ ”Transient object followup reports”. Transient object followup reports. Central Bureau for Astronomical Telegrams. http://www.cbat.eps.harvard.edu/unconf/followups/J14021678+5426205.html. 

Externa länkar

Messierobjekt
M1 • M2 • M3 • M4 • M5 • M6 • M7 • M8 • M9 • M10 • M11 • M12 • M13 • M14 • M15 • M16 • M17 • M18 • M19 • M20 • M21 • M22 • M23 • M24 • M25 • M26 • M27 • M28 • M29 • M30 • M31 • M32 • M33 • M34 • M35 • M36 • M37 • M38 • M39 • M40 • M41 • M42 • M43 • M44 • M45 • M46 • M47 • M48 • M49 • M50 • M51 • M52 • M53 • M54 • M55 • M56 • M57 • M58 • M59 • M60 • M61 • M62 • M63 • M64 • M65 • M66 • M67 • M68 • M69 • M70 • M71 • M72 • M73 • M74 • M75 • M76 • M77 • M78 • M79 • M80 • M81 • M82 • M83 • M84 • M85 • M86 • M87 • M88 • M89 • M90 • M91 • M92 • M93 • M94 • M95 • M96 • M97 • M98 • M99 • M100 • M101 • M102 • M103 • M104 • M105 • M106 • M107 • M108 • M109 • M110
Se även: Klotformig stjärnhop · Stjärnbild · Galax · Nebulosa

Media som används på denna webbplats

M101 hires STScI-PRC2006-10a.jpg
(c) ESA/Hubble, CC BY 4.0
The galaxy Messier 101 (M101, also known as NGC 5457 and also nicknamed the Pinwheel Galaxy) lies in the northern circumpolar constellation, Ursa Major (The Great Bear), at a distance of about 21 million light-years from Earth. This is one of the largest and most detailed photos of a spiral galaxy that has been released from Hubble. The galaxy's portrait is actually composed of 51 individual Hubble exposures, in addition to elements from images from ground-based photos. A high-res version with 15852 x 12392 pixels in jpg and tiff format is also available, see below for url.
Supernova in M101 2011-08-25.jpg
Författare/Upphovsman: Thunderf00t, Licens: CC BY 3.0
Supernova SN 2011fe in the Pinwheel Galaxy. It’s about a total 3 hr exposure with a 11in CPC1100, using a canon 60d (iso 2500). 30s exposures, throwing away bad exposures (about 60 %) to yield this using deepskystacker (using about 50 dark frames). The arrow indicates the supernova.
NASA-SpiralGalaxyM101-20140505.jpg
Spiral Galaxy M101

http://www.nasa.gov/mission_pages/chandra/multimedia/spiral-galaxy-m101.html

M101 is a spiral galaxy like our Milky Way, but about 70 percent bigger. It is located about 21 million light years from Earth. X-rays from Chandra reveal the hottest and most energetic areas due to exploded stars, superheated gas, and material falling toward black holes. Infrared data from Spitzer shows dusty lanes in the galaxy where stars are forming, while optical data traces the light from stars.

This image is part of a "quartet of galaxies" collaboration of professional and amateur astronomers that combines optical data from amateur telescopes with data from the archives of NASA missions. NASA's Marshall Space Flight Center in Huntsville, Ala., manages the Chandra program for NASA's Science Mission Directorate in Washington. The Smithsonian Astrophysical Observatory in Cambridge, Mass., controls Chandra's science and flight operations.