Vestatemplet

	Vestatemplet
	Tempel
Land	Italien
Region	Lazio
Kommun	Roms kommun
Ort	Rom
Adress	Forum Romanum; Regio VIII Forum Romanum
GeoNames	10278740

Vestatemplet (latin: Aedes Vestae, italienska: Tempio di Vesta) var ett rundtempel på Forum Romanum i Rom, uppfört till gudinnan Vestas ära av Numa Pompilius. Där vaktade vestalerna den eviga elden.^[1]

Historik

Templet var helgat åt Vesta, hemmets och härdens gudinna. Det första Vestatemplet uppfördes under kungaperioden (753 till 509 f.Kr.). Enligt legenden uppfördes Vestatemplet av Numa Pompilius, Roms andra kung. Han ska även ha grundat Vestasorden samt låtit uppföra Vestalernas hus. Byggnaden var en av de tidigaste uppförda på Forum Romanum (Forum Magnum).^[1]

I templet brann den eviga elden vilket var en symbol för Roms välgång och fortlevnad. Det centrala fokuset i templet kretsade inte kring en kultstaty av gudinnan Vesta utan snarare kring den eviga elden som hon levde inom. Den eviga elden var placerad i cellan, det vill säga i templets mitt. En öppning i taket möjliggjorde det för rökutgång. Bredvid templet fanns ett bostadskomplex Atrium Vestae, åt de sex vestalerna och deras slavar. I byggnaden fanns det yttre förrådet Penus exteriur^[2] (till skillnad från Penus Vestae som låg inne i templet). Under senrepubliken, troligtvis under Julius Caesars tid som Pontifex maximus (62–44 f.Kr.), utökades antalet rum tillhörande bostadsdelen. Templet förstördes många gånger genom historien; bland annat av galler år 390 f.Kr. Templet har även drabbats av ett antal förödande eldsvådor.

Vestatemplet på Forum Romanum hade en diameter på 14,8 meter vilket var lika stort som Herculestemplet på Forum Boarium. Vestatemplet förstördes i den stora branden 64 e.Kr. Kejsar Septimius Severus hustru Julia Domna restaurerade templet efter ytterligare en brand 191 e.Kr. De lämningar av templet vi ser idag är från Julia Domnas restaurering.^[3]

År 391 e.Kr. lät Theodosius I släcka elden och stänga templet. Templet plundrades 1549 på sin yttre marmorstruktur och kvar fanns en rund betongmur och några kalkstensblock. Idag står en liten del av templets utsida som rekonstruerades under 1930-talet med tidigare utgrävt material.^[4]

Arkitektur

Till skillnad från roms flesta andra byggnader under republiken var Vestatemplet en rundbyggnad. Under republikens gång kom betydligt större byggnader att uppföras runt omkringVestatemplet, exempelvis Castortemplet beläget väster om Vestatemplet. En orsak till attromarna behöll templets form och relativt lilla storlek genom historien kan ha varit att visa påkultens anrika arv och beständighet. Genom det visade man även på själva Roms anrika arv ochbeständighet då kulten var starkt kopplad till Roms välgång.^[2]^[5]

Vestatemplets arkitektur inkorporear delar grekisk arkitektur såsom korintisk kolonnordning. Runt om perimetern av templet stod 20 stycken kolonner som höll upp taket.

Enligt ett mynt präglat av Lucius Cassius Longinus 55 f.Kr. ska Vestatemplet ha varit runt med sex längsgående kolonner, en skulptur hållande en spira ovanför pedimentet samt griphövdade antefixer som täckte takfötterna.^[6] Antefixer var under antiken (ofta) bemålade terrakotta skulpturer som fungerade som ett ornament för takfoten. De hade också en praktisk funktion då de skydda ändplattorna på taket från väderelementen.^[7]

Penus Vestae

En av vestalernas huvudsakliga uppgift var att framställa renande substanser som sedan användes i publika offerritualer i Rom. Substanser ska ha symboliserat stadens föda. En sådan reningssubstans som tillverkades var mola salsa (ordagrant "saltat mjöl"), vilket var en blandning av speltvete och salt.^[6]

Längst in i templet fanns ett förrådsrum, Penus Vestae, där reningssubstanserna samt de heliga objekten förvarades. Det ålades vestalerna att vakta detta rum. De heliga objekten, sacra, renades med vatten dagligen. Detta inre rum skall ha varit avskärmat då det endast var vestalerna som både fick och kunde se de heliga objekten. Detta gjorde att det fanns en stor mystik runt innehållet i rummet. Vad man vet ska det åtminstone ha funnits en liten staty av Pallas Athena vid namn Palladium som sägs ha följt med Aeneas från Troja.^[6]^[5]

Den eviga elden

I många kulter framställde man guden eller gudinnan med en kultstaty, vilket inte var fallet med Vestatemplet. Inuti Vestatemplet fanns det istället en stor härd med en brinnande eld som representerade Vestas närvaro. Denna härd kallades för “den eviga elden” eftersom den skulle brinna dag och natt och fungerade som ett fysiskt och symboliskt hjärta för staden. Enligt legenden skulle Rom falla om elden slocknade. Det var vestalerna, templets prästinnor, som ansvarade för att vakta elden. Vestalernas ansvar för elden var en viktig uppgift då elden ansågs vara en direkt länk till romarnas välmående och framgång. Eld var ett viktigt element för romarna eftersom det var avgörande för att ge ljus och värme åt sådant som matlagning, bränna offer och vid tillverkning av keramik. Vestas härd symboliserade alla romerska familjers härdar och försäkrade att de skulle vara i evighet. Om elden slocknade ansågs det vara ett resultat av vestalernas brutna kyskhetslöfte och de kunde bli bestraffade. Bestraffningen kunde ges i form av piskning av översteprästen, pontifex maximus, eller vid vissa tillfällen straffade med död i form av att begravas levande.^[8]^[9]

Vestalerna bar det yttersta ansvaret för att hålla elden vid liv och vaka över den. Dock finns det exempel på när samtliga vestaler varit närvarande vid olika tillställningar, vilket då inneburit att slavar eller liknande fick vaka över den. Elden användes också vid tillverkningen av de reningssubstanser som det förelåg vestalerna att framställa.^[10]

Läge på Forum Romanum

Vestatemplet var beläget i sydöstra delen av forum romanum i ett kvarter tillsammans med regia och domus publica, pontifex maximus officiella residens och högkvarter. Norr om dessa byggnader löpte via Sacra och till väst fanns Castortemplet.^[2]

Bildgalleri

Vestatemplet på Forum Romanum.
Foto av Vestatemplet på Forum Romanum.

Källor

DiLuzio, Meghan J. A place at the Altar. Priestesses in Republican Rome. (2016).

Noter

^ [a b] Warrior, Valerie M. (2006). Roman religion. ISBN 978-0-511-81474-7. OCLC 903391193. https://www.worldcat.org/oclc/903391193. Läst 18 maj 2022
^ [a b c] DiLuzio, Meghan (2016). A place at the altar. sid. 197. Läst 24/11-22
^ Tuck, Steven (2015). A history of Roman art. Läst 18/5-22
^ Claridge, Amanda (1998). Rome: an Oxford archaeological guide. Oxford: Oxford University Press. sid. 105. Läst 24/11-22
^ [a b] Wildfang, Robin Lorsch (2006). Rome's vestal virgins: a study of Rome's vestal priestesses in the late Republic and Early Empire. London: Routledge
^ [a b c] DiLuzio, Meghan J. (2016). A Place at the Altar. Priestesses in Republican Rome.. Princeton University Press. Läst 20 april 2021
^ Hughes-Johnson, S. (2018, August 6). The Etruscan Antefix: Art, Architecture and Apotropaism – Italian Art Society. Www.italianartsociety.org. https://www.italianartsociety.org/2018/08/the-etruscan-antefix-art-architecture-and-apotropaism/
^ DiLuzio, Meghan J., A place at the altar: priestesses in Republican Rome, Princeton University Press, Princeton, 2016, s. 189–190.
^ Jane M, Cody (januari 1973). New Evidence for the Republican Aedes Vestae. American Journal of Archaeology. sid. 43-50. Läst 1 april 2024
^ DiLuzio, 2016, s. 191.

[vmw-1] [a b] Warrior, Valerie M. (2006). Roman religion. ISBN 978-0-511-81474-7. OCLC 903391193. https://www.worldcat.org/oclc/903391193. Läst 18 maj 2022

[:1-2] [a b c] DiLuzio, Meghan (2016). A place at the altar. sid. 197. Läst 24/11-22

[3] Tuck, Steven (2015). A history of Roman art. Läst 18/5-22

[4] Claridge, Amanda (1998). Rome: an Oxford archaeological guide. Oxford: Oxford University Press. sid. 105. Läst 24/11-22

[:2-5] [a b] Wildfang, Robin Lorsch (2006). Rome's vestal virgins: a study of Rome's vestal priestesses in the late Republic and Early Empire. London: Routledge

[:0-6] [a b c] DiLuzio, Meghan J. (2016). A Place at the Altar. Priestesses in Republican Rome.. Princeton University Press. Läst 20 april 2021

[7] Hughes-Johnson, S. (2018, August 6). The Etruscan Antefix: Art, Architecture and Apotropaism – Italian Art Society. Www.italianartsociety.org. https://www.italianartsociety.org/2018/08/the-etruscan-antefix-art-architecture-and-apotropaism/

[8] DiLuzio, Meghan J., A place at the altar: priestesses in Republican Rome, Princeton University Press, Princeton, 2016, s. 189–190.

[9] Jane M, Cody (januari 1973). New Evidence for the Republican Aedes Vestae. American Journal of Archaeology. sid. 43-50. Läst 1 april 2024

[10] DiLuzio, 2016, s. 191.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

Navigation

Navigering

Temaportaler