Versaillesfreden
| Treaty of Peace between the Allied and Associated Powers and Germany[1] | |
|---|---|
 | |
| Framsidan på den engelska versionen | |
| Typ | Fredsavtal |
| Undertecknat | 28 juni 1919 |
| Plats |  Spegelsalen i slottet i Versailles, Paris, Frankrike |
| I kraft | 10 januari 1920 |
| Villkor | Ratificeringen av Tyskland och deras tre främsta allierade[2] |
| Undertecknare |  Weimarrepubliken[1] |
| Depositarie | Franska regeringen[2] |
| Språk | Franska, engelska[2] |
 Treaty of Versailles på Wikisource | |
Versaillesfreden eller Traité de Versailles (franska: [tʀete dø vɛʁ.saj]) var det viktigaste fredsavtalet som fick slut på första världskriget. Avtalet avslutade kriget mellan Tyskland och västmakterna. Det undertecknades 28 juni 1919 i Versailles, exakt fem år efter mordet på ärkehertigen Franz Ferdinand, som var en ledande faktor till krigets utbrott. Krigshandlingarna mellan Tyskland och Ententen hade egentligen redan upphört den 11 november 1918, i samband med vapenstilleståndet i Compiègneskogen och under sex månader efter detta skedde förhandlingar mellan de segrande makterna, och därefter inbjöds Tyskland, som tvingades underteckna det färdigskrivna fredsavtalet utan vidare förhandlingar.
Fredsavtalet ålade bland annat Tyskland att betala mycket stora skadestånd i pengar och materiel till segermakterna. Tysklands krigsmakt reducerades kraftigt och landet fick avträda stora och viktiga landområden. Därtill tvingades Tyskland att ta på sig hela skulden för kriget.
Versaillesfredens villkor och det sätt som fredsavtalet kom till på har av en del kommentatorer och historiker setts som en orsak till den tyska revanschismen på 1920- och 1930-talen och det nationalsocialistiska maktövertagandet, skeenden som i sin tur ledde till andra världskriget. Segrarmakterna hade, efter påtryckningar från den franske konseljpresidenten Georges Clemenceau, valt Versailles som den plats där förhandlingarna skulle äga rum. Detta skulle vara en symbolisk revansch för att tyskarna efter den tyska segern i fransk-tyska kriget 1871 utropat bildandet av kejsardömet Tyskland i Versailles, huvudsätet för den gamla franska monarkin.
Fredsavtalets tillkomst
Förhandlingarna inleddes den 18 januari 1919 i spegelsalen i Versailles, och 26 stater deltog. Tyskland inbjöds inte. Inte heller Ryssland deltog (landet hade besegrats av Centralmakterna under kriget och undertecknat en separatfred). Innan förhandlingarna slutfördes lämnade flera länder förhandlingarna, varav de mest betydande var Japan och Italien.
Ledare för delegationerna var från de viktigaste länderna den brittiske premiärministern David Lloyd George, den franske konseljpresidenten Georges Clemenceau, USA:s president Woodrow Wilson och den italienske premiärministern Vittorio Emanuele Orlando. På grund av sitt inflytande kom dessa tillsammans att kallas "de fyra stora". Sedan den sistnämnde i mars 1919 lämnat konferensen på grund av en meningsskiljaktighet mellan honom och Wilson, kom fredsvillkoren till stor del att bestämmas av Frankrike, Storbritannien och USA. Vid deras enskilda överläggningar fattades de viktiga principbesluten och de reella avgörandena. Ett flertal meningsskiljaktigheter framträdde mellan statsmännen och enighet uppnåddes endast med stor svårighet.
Alldeles särskilt företrädde Wilson och Clemenceau skilda meningar. För Frankrike var det särskilt angeläget att erhålla garantier mot ett nytt tyskt angrepp, och Clemenceau krävde av hänsyn till Frankrikes säkerhet att den tyska riksgränsen skulle flyttas tillbaka till Rhen. Han begärde att Elsass-Lothringen skulle återlämnas till Frankrike och Rhenlandet skiljas från Tyska riket som en autonom buffertstat. Elsass-Lothringens anslutning till Frankrike mötte inte motstånd, men Wilson, som så långt som möjligt önskade dra gränserna enligt nationalitetsprincipen, motsatte sig bestämt Rhen-gränsen. Enligt hans mening gav en internationell rättsordning Frankrike en betryggande säkerhetsgaranti. Frågan löstes genom en rad kompromisser, vilka dock för Frankrikes del innebar stora eftergifter.
Konferensen beslöt upprätta Nationernas förbund och satte in dess stadga som en första huvuddel i fredsfördraget. Tyskland ställdes utanför förbundet.
Bland annat stadgades i traktatet att Rhenlandet under 15 års tid skulle hållas under allierad militär ockupation. Emellertid led Wilsons utrikespolitiska program totalt nederlag i USA:s kongress. USA inträdde inte i NF och ingick ingen europeisk allians, varför ej heller någon allians kom till stånd mellan Frankrike och Storbritannien.
En tysk delegation anlände till Versailles den 29 april ledd av Tysklands utrikesminister greve Ulrich von Brockdorff-Rantzau. Den 7 maj överlämnades i Versailles de allierades i detalj utarbetade förslag till fredstraktat. Tyskarna riktade starka invändningar mot de allierades krav. Den 16 juni svarade de allierade på de tyska invändningarna. Endast en mindre modifiering hade gjorts i villkoren, och de allierade krävde i sitt svar till Tyskland, att denna makt skulle obetingat godtaga villkoren inom fem dagar. Den tyska nationalförsamlingens majoritet beslöt i detta läge att acceptera villkoren i fördraget, varvid von Brockdorff-Rantzau, som var emot ett undertecknande, avgick. I hans ställe undertecknades fördraget 28 juni 1919 av den nye tyske utrikesministern Hermann Müller. Därefter undertecknades traktaten av representanter för 27 allierade och associerade regeringar. Kina, missnöjt med lösningen av Kiautschou-frågan, vägrade sin underskrift.
Villkor
På Tyskland lades det fulla ansvaret för att ha startat kriget, och att betala ett enormt krigsskadestånd till en del länder i Ententen, framförallt till Frankrike och Belgien, de länder som härjats svårast under kriget (exklusive Ryssland som ej berördes direkt av Versaillesfreden). I januari 1921 blev summan av en av segrarmakternas kommissioner bestämd till 269 miljarder guldmark (över 96 400 ton guld, då 2790 guldmark motsvarade 1 kg guld). Det skulle ha krävt att Tyskland betalade av till 1984. Senare samma år reducerades summan till 132 miljarder guldmark, vilket fortfarande var ett stort belopp. Utbetalningen avbröts under andra världskriget och den allra sista utbetalningen ägde rum först år 2010 – 92 år efter krigsslutet.[3]
Tyskland fick avstå från samtliga sina kolonier - Togoland, Kamerun, Tyska Sydvästafrika, Tyska Östafrika (Tanganyika, Burundi och Rwanda) och Tyska Nya Guinea (inklusive flera ögrupper i Stilla havet) – som kolonier eller Nationernas förbund-mandat till segrarmakterna (inklusive Australien, Japan och Sydafrika).
I Europa fick tyskarna avstå från
- Elsass-Lothringen, som återgick till Frankrike (area 14 522 km², 1 815 000 invånare (1905))
- Nord-Slesvig inklusive de tysktalande städerna Tondern, Apenrade, Sonderburg, Hadersleben och Lügum i Schleswig-Holstein, till Danmark (area 3 984 km², 163 600 invånare (1920)), Slesvig hade erövrats från Danmark i dansk-tyska kriget 1864. I en folkomröstning 1920 röstade en majoritet i Nordslesvig för att åter tillhöra Danmark. Man ansåg att det var en följd av en "förtyskningspolitik" efter 1864 att det i de nämnda städerna fanns många tysktalande
- Posen och Västpreussen, som avstods till Polen. Territoriet var redan under polsk kontroll efter ett polskt uppror (1918–1919) (area 53 800 km², 4 224 000 invånare (1931)), inklusive 510 km² och 26 000 invånare från Övre Schlesien. En polsk korridor skapades till Östersjön med en tysk minoritetsbefolkning
- Hlučín-området i Övre Schlesien till Tjeckoslovakien (area 316 eller 333 km², 49 000 invånare)
- den östra delen av Övre Schlesien, till Polen (area 3 214 km², 965 000 invånare), trots att 60 % röstade för att tillhöra Tyskland i en folkomröstning
- Städerna Eupen och Malmedy till Belgien
- Soldau i Ostpreussen (area 492 km²) till Polen
- Norra delen av Ostpreussen Memelland ockuperades av Frankrike, och överfördes senare till Litauen
- Saarland hamnade under Nationernas förbunds kontroll i 15 år, varefter en folkomröstning skulle hållas om området skulle tillhöra Tyskland eller Frankrike. Fram till dess hade Frankrike rätt till hela områdets kolproduktion. Efter folkomröstningen 1935 återfördes Saarland till Tyskland.
- Staden Danzig (nu Gdańsk) blev den fria staden Danzig (Freie Stadt Danzig) under Nationernas förbund. (area 1 893 km², 408 000 invånare (1929))
Tysklands krigsmakt begränsades starkt och bestämmelserna avsåg att så gott som helt avväpna landet. Armén skulle reduceras till 100 000 man, tungt artilleri, stridsvagnar, ubåtar och flygvapen förbjöds och antalet örlogsfartyg minskades.
Tyskland fick även erkänna det förminskade Österrikes självständighet och union mellan Tyskland och Österrike förbjöds.
USA skrev på Versaillesavtalet, men det ratificerades inte i slutändan. USA och Tyskland slöt därför 1921 en bilateral fred med varandra istället.
Den tyska koncessionen Shandong i Kina överfördes till Japan vilket fick Kina att avstå från att skriva under freden. Protesterna i Kina gav upphov till Fjärde maj-rörelsen. Kina skrev en separatfred med Tyskland 1921.
Nationernas förbund
På Versaillesavtalets grund kom Nationernas förbund att bildas, vilket var ett av Woodrow Wilsons huvudmål, och en av punkterna i hans fjortonpunktslista. USA gick dock aldrig med i Nationernas förbund, vilket innebar en försvagning av det internationella konfliktlösningssystemet under mellankrigstiden.
Se även
- Freden i Brest-Litovsk 1918, separatfred mellan bolsjevikerna och Tyskland
- Freden i Sèvres och Lausannefreden, fredsavtal med Turkiet efter första världskriget
- Freden i Saint-Germain 1919, mellan de allierade och Österrike
- Frankfurtfreden 1871, efter fransk-tyska kriget
- Locarnofördraget 1925, normaliserade Tysklands relationer med omvärlden
- Trianonfördraget 1920, fredsavtal mellan Ungern och de allierade
- Tyska skadestånd efter andra världskriget
Referenser
- Nordisk familjebok 1951-1955 års upplaga.
Noter
- ^ [a b c d] ”Treaty of Versailles/Preamble” (på engelska). Wikisource. Arkiverad från originalet den 7 april 2020. https://web.archive.org/web/20200407021241/https://en.wikisource.org/wiki/Treaty_of_Versailles/Preamble. Läst 19 januari 2020.
- ^ [a b c] ”Treaty of Versailles/Protocol” (på engelska). Wikisource. Arkiverad från originalet den 7 april 2020. https://web.archive.org/web/20200407021331/https://en.wikisource.org/wiki/Treaty_of_Versailles/Protocol. Läst 19 januari 2020.
- ^ http://www.dailymail.co.uk/news/article-1315869/Germany-end-World-War-One-reparations-92-years-59m-final-payment.html
Tryckta källor
- Skovmand, Sven (2009). Bonniers världshistoria. Albert Bonniers förlag. Libris 11123417. ISBN 978-91-0-012157-0
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Versaillesfreden.
Wikisource har originalverk relaterade till Versaillesfreden.- Tyska regeringens protest mot de hårda kraven (eng)
- Hela Versaillesfredens avtal (eng)
| ||||||||
|
Media som används på denna webbplats
.svg)
Flag of Germany with a 3:2 ratio, instead of 3:5. The 3:2 version was used by the German Confederation and the Weimar Republic. See Flags of the World for more information.
Flag of Germany with a 3:2 ratio, instead of 3:5. The 3:2 version was used by the German Confederation and the Weimar Republic. See Flags of the World for more information.
.svg)
US Flag with 48 stars. In use for 47 years from July 4, 1912, to July 3, 1959.
.svg)
Författare/Upphovsman: F l a n k e r, Licens: CC BY-SA 2.5
Flag of the Kingdom of Sardinia (1851-1861) and of the Kingdom of Italy (1861-1946). Use: Civil flag and ensign. In a governmental or a military context, the crowned version (see Crowned version) was always used (as State flag and naval ensign).
.svg)
The Star of India Red Ensign
.svg)
Flag of Portugal, created by Columbano Bordalo Pinheiro (1857–1929), officially adopted by Portuguese government in June 30th 1911 (in use since about November 1910). Color shades matching the RGB values officially reccomended here. (PMS values should be used for direct ink or textile; CMYK for 4-color offset printing on paper; this is an image for screen display, RGB should be used.)
The national flag of Kingdom of Thailand since September 2017; there are total of 3 colours:
- Red represents the blood spilt to protect Thailand’s independence and often more simply described as representing the nation.
- White represents the religion of Buddhism, the predominant religion of the nation
- Blue represents the monarchy of the nation, which is recognised as the centre of Thai hearts.
.svg)
Flag of the Kingdom of Hejaz from 1920 to 1926 and flag of Hejaz as part of the Kingdom of Hejaz and Nejd from 1926 to 1932. This flag was also used by the Sharifian Caliphate from 1924-1925, before Hejaz merged with Nejd to form a union (1338 to 1350 AH).
.svg)
Flag of South Africa, used between 1928 and 1982. It is identical to the 1982 to 1994 version except that the shade of blue is darker. It is also known as the "Oranje-Blanje-Blou".
American silent film. "Shows views of the Palace of Versailles and of the gardens; the arrival of Fr. For. Min. Pichon, Premier Clemenceau, Robert Lansing, Gen. Bliss, Herbert Hoover, Fr. Gen. Mounory, Gens. Allen and Pershing, Col. House, Arthur Balfour, Ignace Paderewski, Lloyd George, Baron Sonnino, Amb. Hugh Wallace, and Pres. and Mrs. Wilson; Clemenceau addressing the gathering; the U.S. and British delegates signing the treaty; and Lloyd George, Premier Orlando, Clemenceau, and Pres. Wilson posing and being greeted by huge crowds."
.svg)
Flag of Second Polish Republic and later People's Republic of Poland in period from March 29, 1928 to March 10, 1980. Red shade used here is HTML "vermilion" #E34234. Proportion 5:8.
This is the national flag of Belgium, according to the Official Guide to Belgian Protocol. It has a 13:15 aspect ratio, though it is rarely seen in this ratio.
Its colours are defined as Pantone black, Pantone yellow 115, and Pantone red 032; also given as CMYK 0,0,0,100; 0,8.5,79,0; and 0,94,87,0..svg)
Flagga av Konungariket Grekiska (1863-1924; 1935-1973).
.svg)
The cover of a publication of the Treaty of Versailles in English
The text reads
TREATY OF PEACE
BETWEEN
THE ALLIED AND ASSOCIATED POWERS
AND
GERMANY,
The protocol annexed thereto, the Agreement respecting
the military occupation of the territories of the Rhine,
AND THE
TREATY
BETWEEN
FRANCE AND GREAT BRITAIN
RESPECTING
Assistance to France in the event of unprovoked
aggression by Germany.
Signed at Versailles, June 28th, 1919.
A view of the interior of the Hall of Mirrors at Versailles, with the heads of state sitting and standing before a long table.
Front Row: Dr Johannes Bell (Germany) signing with Herr Hermann Muller leaning over him.
Middle row (seated, left to right): General Tasker H Bliss, Col E M House, Mr Henry White, Mr Robert Lansing, President Woodrow Wilson (United States); M Georges Clemenceau (France); Mr D Lloyd George, Mr A Bonar Law, Mr Arthur J Balfour, Viscount Milner, Mr G N Barnes (Great Britain); The Marquis Saionzi (Japan).
Back row (left to right): M Eleutherios Venizelos (Greece); Dr Affonso Costa (Portugal); Lord Riddell (British Press); Sir George E Foster (Canada); M Nikola Pachitch (Serbia); M Stephen Pichon (France); Col Sir Maurice Hankey, Mr Edwin S Montagu (Great Britain); the Maharajah of Bikaner (India); Signor Vittorio Emanuele Orlando (Italy); M Paul Hymans (Belgium); General Louis Botha (South Africa); Mr W M Hughes (Australia).
Författare/Upphovsman: User:52 Pickup, Licens: CC BY-SA 2.5
Final German territorial losses after World War I.
.svg)
Variant version of a flag of Japan, used between January 27, 1870 and August 13, 1999 (aspect ratio 7:10).
Council of Four at the WWI Paris peace conference, May 27, 1919 (candid photo) (L - R) Prime Minister David Lloyd George (Great Britain), Prime Minister Vittorio Emanuele Orlando (Italy), Premier Georges Clemenceau (France), President Woodrow Wilson (USA)
_crowned.svg){kind=link}
.svg)
Pan-Slavic flag. Emerged from 1848 Prague pan-Slavic conference, or interpretations of the resolutions of the conference. Drawn by Fibonacci.
.svg)
Flag of Haiti 1820-1849/1859-1964.
The delegations signing the Treaty of Versailles in the Hall of Mirrors.
.svg)
National Flag of the Republic of China, used between 1912–1928. Also known as "Five-colored flag".