Vermikulit
| Vermikulit | |
 Vermikulit | |
| Kategori | Fyllosilikat |
|---|---|
| Strunz klassificering | 9.EC.50 |
| Kemisk formel | (Mg,Fe2+,Fe3+)3[(Al,Si)4O10](OH)2·4H2O |
| Färg | färglös, vit, gul, grön, brun, svart |
| Förekomstsätt | stora kristallina plattor till partiklar i lerstorlek, lamellär till fjällig |
| Kristallstruktur | monoklint |
| Spaltning | perfekt på {001} |
| Hållbarhet | smidig |
| Hårdhet (Mohs) | 1,5 – 2 |
| Glans | fet eller glasaktig (pärlaktig vid klyvningsplanen) |
| Refraktion | nα = 1,525 – 1,561 nβ = 1,545 – 1,581 nγ = 1,545 – 1,581 |
| Ljusbrytning | biaxial (-) |
| Dubbelbrytning | δ = 0,020 |
| Pleokroism | X i ljusare nyanser än Y och Z |
| Transparens | genomskinlig |
| Streckfärg | Vit eller gulaktig, genomskinlig, glänsande, ljusbrun eller grönaktig till färgen, i vissa fall. Till exempel palabora vermuculite. |
| Specifik vikt | 2,4 –2,7 |
| Smältbarhet | 3,5 |
| Löslighet | löslig i saltsyra |
| Referenser | [1][2][3] |
Vermikulit, (Mg,Fe,Al)3(Al,Si)4O10(OH)2·4H2O, är ett vattenhaltigt fyllosilikatmineral som expanderar när det hettas upp. Värmebehandlad vermikulit är poröst och fuktighetsbevarande och används bland annat som stödjande isolationsmaterial i skorstenar[4] samt vid växtförökning och i terrarium. Det används även som absorberande medel vid bland annat transport av farligt gods och flytande ämnen.
Vermikulit bildas genom vittring eller hydrotermisk förändring av biotit eller flogopit.[2] Stora kommersiella vermikulitgruvor finns i USA, Ryssland, Sydafrika, Kina och Brasilien.
Förekomst
Vermikulit beskrevs första gången 1824 vid upptäckten i Millbury, Massachusetts. Dess namn är från latinets vermiculare, "att föda upp maskar", för det sätt på vilket det exfolierar när det värms upp.[5][2]
Det uppkommer vanligtvis som en förändringsprodukt vid kontakten mellan felsiska och maffiska eller ultramafiska bergarter såsom pyroxeniter och duniter. Det förekommer också i karbonatiter och metamorfoserad magnesiumrik kalksten. Associerade mineralfaser är korund, apatit, serpentin och talk. Det förekommer skiktat med klorit, biotit och flogopit.[1]
Struktur
Vermikulit är en 2:1-lera, vilket betyder att den har två tetraedriska ark för varje oktaedriskt ark. Det är en lera med begränsad expansion med en medelhög krymp-svällkapacitet. Vermikulit har en hög katjonbytarkapacitet (CEC) med 100–150 mekv/100 g. Vermikulitleror är eroderad glimmer där kaliumjonerna mellan molekylskikten ersätts av magnesium- och järnjoner.
Se även
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Vermiculite, 19 januari 2024..
Noter
- ^ [a b] http://rruff.geo.arizona.edu/doclib/hom/vermiculite.pdf Handbook of Mineralogy
- ^ [a b c] http://www.mindat.org/min-4170.html Mindat.org
- ^ Dave Barthelmy. ”Vermiculite Mineral Data”. webmineral.com. http://www.webmineral.com/data/Vermiculite.shtml#.VP7YANK3sbg.
- ^ ”Vermikulit”. Arkiverad från originalet den 26 december 2014. https://web.archive.org/web/20141226015103/https://www.delat.ws/download/Vermikulit.pdf. Läst 26 december 2014.
- ^ Webb, Thomas H. (1824). ”Letter to the editor: 'New localities of tourmalines and talc'”. American Journal of Science, and Arts 7 (55): sid. 55. https://archive.org/stream/mobot31753002151881#page/55/mode/2up. ”I term it Vermiculite (worm breeder) from Vermiculor, to breed or produce worms.”.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Vermikulit.
|