Vattendomstol
En vattendomstol var förr en specialdomstol som behandlade vattenmål.
Vattendomstolarna i Sverige
Enligt 1918 års svenska vattenlag skulle det finnas sex vattendomstolar.[1] Domstolen bestod av en vattenrättsdomare, en teknisk ledamot och två nämndemän. Som andra instans fanns vattenöverdomstolen (vid Svea hovrätt), och som tredje instans Högsta domstolen.
1969 trädde den svenska miljöskyddslagen i kraft. Vid införandet av den nya miljöbalken 1999 övertogs vattendomstolarnas verksamhet av miljödomstol, och senare av mark- och miljödomstolar.
1920 fanns fem vattendomstolar, nämligen Norrbygdens (förlagd till Umeå), Mellanbygdens (Sundsvall), Österbygdens (Hedemora), Söderbygdens (Stockholm) och Västerbygdens (Vänersborg)[2].
Mellanbygdens vattendomstol fanns 1919–1932 och behandlade mål från mellersta Norrland. År 1933 sammanslogs dess område huvudsakligen med Norrbygdens vattendomstol.
Ordförande i Vattenöverdomstolen
- 1919–1921 Thor Strömman
- 1921–1935 Axel von Oelreich
- 1935–1940 Adam Giertta
- 1940–1947 Erik Bergendal
- 1947–1957 Paul Poss
Källor
- Svea hovrätt i Vem var det? (1944)
Noter
- ^ Tillståndsprövningen i Sverige - vem bör sköta den?
- ^ Se k. kung. 30 juli 1918, i vilken även föreskrifter meddelats om vattendomstolarnas domsområden. Se även k. kung. 18 okt. 1918 och 27 juni samma år för orterna.
|