Vanitas

Vanitas, Allegori över förgängligheten, Antonio de Pereda, 1634

Vanitas (latin för 'fåfänglighet' eller 'tomhet') är ett motiv i konst och litteratur, som avser att påminna om livets förgänglighet. Inom bildkonsten var vanitasmotivet vanligt inom stilleben. Vanitasmotivet syftar till att påminna om jordelivets tomhet, och det manar till eftertanke om bestående värden, och kan därvidlag ses som motsats till Carpe diem-temat.

Ordet "vanitas" härrör från Predikaren (1:2), vars inledning på latin lyder: Vanitas vanitatum omnia vanitas, "Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet", eller, som i den äldre översättningen, "Fåfängligheters fåfänglighet. Allt är fåfänglighet".

Inom konsten symboliseras vanitas ofta av en dödskalle, som i Vanitas av Pieter Claeszoon, men kan även framställas i form av något annat som dött, förruttnelse, klockor, vissnande blommor, eller genom att något har slocknat, till exempel en oljelampa. Danse macabre är ett slags vanitas. Inom skönlitteraturen kan vanitas gestaltas med flera symboler, som i Stiernhielms Hercules (1658) eller dödskallen i Shakespeares Hamlet, men också vara sensmoralen i en berättelse, som Vanity Fair av William Thackeray. Det är även titeln på ett opus av Robert Schumann, Op. 103, Vanitas vanitatum. Mit Humor.

Galleri

  • Nicolas Régnier, Allegori över förgängligheten
    Nicolas Régnier, Allegori över förgängligheten
  • Paul Cezanne, Pyramid av dödskallar
    Paul Cezanne, Pyramid av dödskallar
  • Pieter Claeszoon, Vanitas, stileben
    Pieter Claeszoon, Vanitas, stileben
  • Juan Valdez Leal, Finis gloriae mundi
    Juan Valdez Leal, Finis gloriae mundi
  • Philippe de Champaigne, Stilleben med dödskalle
    Philippe de Champaigne, Stilleben med dödskalle

Referenser

Externa länkar

Media som används på denna webbplats

Finis gloriae mundi from Juan Valdez Leal.jpg
Esta obra, junto con la que lleva por título In ictu oculi, le fue encargada a Juan de Valdés Leal para ser colocada en el sotocoro del Hospital de la Caridad de Sevilla, y al igual que en las pinturas del género Vanitas, aluden a la banalidad de la vida terrena y a la universalidad de la muerte, aunque también quedan unidas con el fin primordial de la Hermandad de la Caridad de Sevilla, que era el de enterrar a los ajusticiados e indigentes de la ciudad, al igual que otras hermandades similares existentes en España en esa época.