V380 Orionis
| V380 Orionis | |
 | |
| Observationsdata Epok: J2000.0 | |
|---|---|
| Stjärnbild | Orion |
| Rektascension | 05t 36m 25,43205s[1] |
| Deklination | -06° 42′ 57,6847 ″[1] |
| Skenbar magnitud () | 10,2 – 10,7[2] |
| Stjärntyp | |
| Spektraltyp | A1e[3] |
| B–V | 0,68[4] |
| Variabeltyp | Orion-variabel[5] |
| Astrometri | |
| Radialhastighet () | 15,40[6] km/s |
| Egenrörelse (µ) | RA: -0,667[1] mas/år Dek.: -2,408[1] mas/år |
| Parallax () | 2,6425 ± 0,1117[1] |
| Avstånd | 1 230 ± 50 lå (380 ± 20 pc) |
| Absolut magnitud () | +2,62[4] |
| Detaljer | |
| Massa | 2,87[7] M☉ |
| Radie | 3[7] R☉ |
| Luminositet | 100[7] L☉ |
| Temperatur | 10 500 ± 500[7] K |
| Metallicitet | 0,5[7] |
| Vinkelhastighet | 6,7 ± 1,1[7] km/s |
| Ålder | 1 – 3 miljoner år |
| Andra beteckningar | |
| BD-06 1253, AP J05362543-0642577, CCDM J05364-0643A, 2E 1420, GSC 04778-01367, HIC 26327, HIP 26327, IRAS 05339-0644, 2MASS J05362543-0642577, 1RXS J053625.1-064255, TYC 4778-1367-1, UCAC2 29401117, uvby98 -000601253, V380 Orionis, VDB 46, WDS J05365-0643A, WDS J05365-0643Aa,Ab, WISEA J053625.47-064258.0, WISE J053625.47-064258.0, Gaia DR3 3016923017420354688, Gaia DR1 3016923017420354688, Gaia DR2 3016923017420354688[8] | |
V380 Orionis är en multipelstjärna belägen i centrum av Orionnebulosan i den mellersta delen av stjärnbilden Orion. Den har en högsta skenbar magnitud av ca 10,2[2] och kräver ett teleskop för att kunna observeras. Baserat på parallax enligt Gaia Data Release 3 på ca 2,64 mas,[6] beräknas den befinna sig på ett avstånd på ca 1 230 ljusår (480 parsek) från solen. Den rör sig bort från solen med en heliocentrisk radialhastighet på ca 15 km/s.[6]
Egenskaper
Primärstjärnan i V380 Orionis A är en vit till blå stjärna i huvudserien av spektralklass A1e[3] Den har en massa som är lika med ca 2,9[7] solmassor, en radie som är ca 3[7] solradier och utsänder energi från dess fotosfär motsvarande ca 100 gånger solen[7] vid en effektiv temperatur av ca 10 500 K.[7]
V380 Orionis innehåller minst tre stjärnor. En mycket svag sval stjärna separerad med 9 bågsekunder tros också vara gravitationsbunden, vilket gör den till ett hierarkiskt fyrdubbelt system. Två infraröda källor inom NGC 1999 har listats som följeslagare i vissa kataloger,[9] men tros inte vara stjärnor.[10] När de upptäcktes hänvisades de till som V380 Ori-B och V-380 Ori-C,[11] en notation som kan leda till förvirring.[10] Stjärnan är en het vit Herbig-Ae/Be-stjärna som på olika sätt har tilldelats spektraltyper mellan B9 och A1. Den har ett starkt magnetfält som varierar med en period av 4,1 dygn och detta antas vara stjärnans rotationsperiod. Modeller visar att rotationsaxeln lutar 32°.[7]
Speckleinterferometri visar en sval följeslagare separerad med 0,15 bågsekunder, cirka 62 AE, kallad tertiär. Spektroskopi visar en tredje stjärna med en projicerad separation mindre än 0,33 AE, kallad sekundär. De två närmaste stjärnorna, den primära och tertiära, är omgivna av en stoftskiva, som ses nästan på kanten från jorden. Den fjärde stjärnan har en projicerad separation på 4 000 AE och drar sig tillbaka från de andra tre.[10] Den sekundära är en T Tauri-stjärna, upptäckt genom distinkta spektrallinjer som inte kunde produceras av den varmare primärstjärnan, som har en yttemperatur på 5 500 ± 500 K, är cirka 1,6 gånger så massiv som solen, har två gånger dess radie och är tre gånger så ljusstark.[7] Den fjärde stjärnan, ibland kallad V380 Orionis B, är ett litet, svalt objekt av spektraltyp M5 eller M6 som antingen är en röd dvärg eller en brun dvärg.[10]
V380 Orionis är en variabel stjärna, betraktad som en Orion-variabel, med enstaka försvagningar och annan variation som orsakas av fördunkling från det omgivande stoftet. Den skenbara magnituden varierar oregelbundet mellan 10,2 och 10,7.[2] Stjärnans egenskaper beräknas baserat på dess maximala ljusstyrka, som antas vara minst förmörkad.[7]
En första tolkning av variabiliteten var att en skiva av material runt komponent B förmörkade komponent A och orsakade dämpningshändelserna, men man tror nu att förmörkelserna orsakas av att båda stjärnorna delvis förmörkas av en mycket större ring som förekommer runt paret.[6]
En av de ingående stjärnorna i V380 Orionis verkar ha utvecklat en polär jetstråle som hjälpt till att rensa det nyckelhålsformade hålet i den omgivande nebulosan som kallas NGC 1999.[13] Systemet är omgivet av en bogchock – den totala strukturen är över 17 ljusår (5,3 parsecs) tvärs över.[10]
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, V380 Orionis, 30 november 2022.
Noter
- ^ [a b c d e] Vallenari, A.; et al. (Gaia collaboration) (2023). "Gaia Data Release 3. Summary of the content and survey properties". Astronomy and Astrophysics. 674: A1. arXiv:2208.00211. Bibcode:2023A&A...674A...1G. doi:10.1051/0004-6361/202243940. S2CID 244398875. Gaia DR3 record for this source at VizieR.
- ^ [a b c] de Winter, D.; van den Ancker, M. E.; Maira, A.; Thé, P. S.; Djie, H. R. E. Tjin A.; Redondo, I.; et al. (2001). "A photometric catalogue of southern emission-line stars". Astronomy and Astrophysics. 380 (2): 609–14. arXiv:astro-ph/0110495. Bibcode:2001A&A...380..609D. doi:10.1051/0004-6361:20011476. S2CID 13907721.
- ^ [a b] Manoj, P; Bhatt, H. C; Maheswar, G; Muneer, S (2006). "Evolution of Emission‐Line Activity in Intermediate‐Mass Young Stars". The Astrophysical Journal. 653 (1): 657–674. arXiv:astro-ph/0608541. Bibcode:2006ApJ...653..657M. doi:10.1086/508764. S2CID 17545474.
- ^ [a b] https://www.universeguide.com/star/26327/v380orionis. Hämtad 2023-10-01.
- ^ Samus, N. N.; Durlevich, O. V.; et al. (2009). "VizieR Online Data Catalog: General Catalogue of Variable Stars (Samus+ 2007-2013)". VizieR On-line Data Catalog: B/GCVS. Originally Published in: 2009yCat....102025S. 1. Bibcode:2009yCat....102025S.
- ^ [a b c d] Turon, C.; Creze, M.; Egret, D.; Gomez, A.; Grenon, M.; Jahreiß, H.; Requieme, Y.; Argue, A. N.; Bec-Borsenberger, A.; Dommanget, J.; Mennessier, M. O.; Arenou, F.; Chareton, M.; Crifo, F.; Mermilliod, J. C.; Morin, D.; Nicolet, B.; Nys, O.; Prevot, L.; Rousseau, M.; Perryman, M. A. C.; Arlot, J. E.; Baglin, A.; Barthes, D.; Baylac, M. O.; Brosche, P.; Burnet, M.; Delhaye, J.; Dettbarn, C.; et al. (1993). "Version 2 of the HIPPARCOS Input Catalogue". Bulletin d'Information du Centre de Donnees Stellaires. 43: 5. Bibcode:1993BICDS..43....5T.
- ^ [a b c d e f g h i j k l m] Alecian, E.; Wade, G. A.; Catala, C.; Bagnulo, S.; Böhm, T.; Bouret, J.-C.; et al. (2009). "Magnetism and binarity of the Herbig Ae star V380 Ori†". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 400 (1): 354–68. arXiv:0907.5113. Bibcode:2009MNRAS.400..354A. doi:10.1111/j.1365-2966.2009.15460.x. S2CID 6537125.
- ^ V380 Ori (unistra.fr). Hämtad 2023-10-01.
- ^ Mason, B. D.; et al. (2014). "The Washington Visual Double Star Catalog". The Astronomical Journal. 122 (6): 3466–3471. Bibcode:2001AJ....122.3466M. doi:10.1086/323920.
- ^ [a b c d e] Reipurth, Bo; Bally, John; Aspin, Colin; Connelley, M. S.; Geballe, T. R.; Kraus, Stefan; et al. (2013). "HH 222: A Giant Herbig-Haro Flow from the Quadruple System V380 Ori". The Astronomical Journal. 146 (5): 11. Bibcode:2013AJ....146..118R. CiteSeerX 10.1.1.369.9647. doi:10.1088/0004-6256/146/5/118. S2CID 13715470. 118.
- ^ Corcoran, D.; Ray, T. P. (1995). "Herbig-Haro outflows in the V 380 Orionis region". Astronomy and Astrophysics. 301: 729. Bibcode:1995A&A...301..729C.
- ^ "ASAS-SN Variable Stars Database". ASAS-SN Variable Stars Database. ASAS-SN. Hämtad 29 November 2022.
- ^ "PIA13109: Big Hole Revealed in Infrared". Photojournal. Jet Propulsion Laboratory, California Institute of Technology/NASA. 11 May 2010. Hämtad 19 maj 2010.
Externa länkar
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: IAU and Sky & Telescope magazine (Roger Sinnott & Rick Fienberg), Licens: CC BY 3.0
Central bright 'hunting God' between parts of Taurus and Gemini & 5 others. Hourglass form inc. diag. tight belt of 3, so 7 stars of stunning c. 0-1 mag. dominated by blue/white Rigel in SW (of -1. mag). M42, M43 deep-space between mid-leg lines.
Författare/Upphovsman: PopePompus, Licens: CC BY-SA 4.0
A light curve for V380 Orionis, plotted from ASAS-SN data
Just weeks after NASA astronauts repaired the Hubble Space Telescope in December 1999, the Hubble Heritage Project snapped this picture of NGC 1999, a nebula in the constellation Orion. The Heritage astronomers, in collaboration with scientists in Texas and Ireland, used Hubble's Wide Field Planetary Camera 2 (WFPC2) to obtain the color image.
NGC 1999 is an example of a reflection nebula. Like fog around a street lamp, a reflection nebula shines only because the light from an embedded source illuminates its dust; the nebula does not emit any visible light of its own. NGC 1999 lies close to the famous Orion Nebula, about 1,500 light-years from Earth, in a region of our Milky Way galaxy where new stars are being formed actively. The nebula is famous in astronomical history because the first Herbig-Haro object was discovered immediately adjacent to it (it lies just outside the new Hubble image). Herbig-Haro objects are now known to be jets of gas ejected from very young stars.
The NGC 1999 nebula is illuminated by a bright, recently formed star, visible in the Hubble photo just to the left of center. This star is cataloged as V380 Orionis, and its white color is due to its high surface temperature of about 10,000 degrees Celsius (nearly twice that of our own Sun). Its mass is estimated to be 3.5 times that of the Sun. The star is so young that it is still surrounded by a cloud of material left over from its formation, here seen as the NGC 1999 reflection nebula.
The WFPC2 image of NGC 1999 shows a remarkable jet-black cloud near its center, resembling a letter T tilted on its side, located just to the right and lower right of the bright star. This dark cloud is an example of a "Bok globule," named after the late University of Arizona astronomer Bart Bok. The globule is a cold cloud of gas, molecules, and cosmic dust, which is so dense it blocks all of the light behind it. In the Hubble image, the globule is seen silhouetted against the reflection nebula illuminated by V380 Orionis. Astronomers believe that new stars may be forming inside Bok globules, through the contraction of the dust and molecular gas under their own gravity.
NGC 1999 was discovered some two centuries ago by Sir William Herschel and his sister Caroline, and was cataloged later in the 19th century as object 1999 in the New General Catalogue.
These data were collected in January 2000 by the Hubble Heritage Team with the collaboration of star-formation experts C. Robert O'Dell (Rice University), Thomas P. Ray (Dublin Institute for Advanced Study), and David Corcoran (University of Limerick).