Västervik låg ursprungligen längst in i Gamlebyviken. Redan 1275 omtalades Västervik som stad. År 1433 beordrade Erik av Pommern, som då var Sveriges konung, borgarna i Västervik att slå sig ner närmare havet, där Västervik nu ligger, i skydd av Stegeholms slott. Orten kallades sedan Gamla Västervik, senare Gamleby och skrivs 1456 Gamblaby, Gamleby. [1]
Staden blev en egen kommun, enligt Förordning om kommunalstyrelse i stad (SFS 1862:14) den 1 januari 1863, då Sveriges kommunsystem infördes. Staden inkorporerade 1 januari 1967 Gladhammars landskommun och ombildades 1 januari 1971 till Västerviks kommun.[2]
För registrerade fornfynd med mera så återfinns staden inom ett område definierat av sockenkod 0884[5] som motsvarar den omfattning staden hade kring 1950.
Stadsvapnet
Blasonering: I blå sköld ett enmastat skepp av guld.
Vapnet fastställdes 1931. Sedan 1500-talet hade staden Västervik ett skepp i sitt sigill. När man på 1930-talet ville få ett vapen fastställt så föreslog Riksheraldikerämbetet ett enmastat sådant, vilket det också blev. Efter kommunbildningen övertog kommunen vapnet och registrerade det 1974.
Geografi
Västerviks stad omfattade den 1 januari 1952 en areal av 26,36 km², varav 25,04 km² land.[6]
Av den förvärvsarbetande befolkningen jobbade bland annat 14,0 procent med varuhandel, 12,4 procent i metallindustrin, 11,3 procent med hälso- och sjukvård samt personlig hygien, 8,8 procent med byggnadsverksamhet, 8,7 procent med samfärdsel, 8,4 procent med jord- och stenindustri samt 6,1 procent med kemisk-teknisk industri. 1,5 procent av stadens förvärvsarbetare hade sin arbetsplats utanför kommunen.[8]
