Värmlands historia

Värmland kan ha fått sitt namn efter sjön Värmeln, en annan teori är att både sjön och landskapet namngivits efter Borgviksälvens äldre namn Värmla, en tredje teori är att namnet kommer från värmane som är de anläggningar som användes av Klarälvens laxfiskare under medeltiden.^[1]

Medeltidens Värmland hade samma gränser som dagens förutom att Nordmarks härad hörde till Dalsland t.o.m. 1551. Värmlands län kom 1815 att överföras från Göta hovrätt (Götaland) till Svea hovrätt (Svealand).

Stenåldern

Äldre stenåldern

Det finns mänskliga spår i Värmland som är cirka 9 000 år gamla. Man har funnit boplatser som var bebodda mellan 7100 och 6400 f.Kr. på Kvarnåsen, Lidsbron och Västanvik.^[2]

Det finns bara en känd lämning av hyddor från denna tid, vid Södra Ed i Kila socken.^[2]

Fynd visar också spår av mänskliga boplatser i hela landskapet, från Värmlandsnäs i söder till Långflon i norr, fynden visar också att kontakter fanns med västkusten, Västergötland och Bergslagen.^[2]

Yngre stenåldern

Från yngre stenåldern finns många fynd av redskap, framförallt yxor, men få boplatser.^[3]

De äldsta kända gravarna, hällkistor, kommer från stenålderns senare del och finns i den sydvästra delen samt på Alsternäset öster om Karlstad.^[3]

Man har även funnit fem hällmålningar i södra Årjängs kommun som troligen kommer från denna tid.^[3]

Bronsåldern

Fynd visar att bosättningar låg tätt under bronsåldern framförallt i delar av södra Värmlandsnäs samt längs Glafsfjorden och Frykensjöarna.^[4]

Antalet gravar från denna period är fler än från perioden före och har en större geografisk spridning. Omkring femton boplatser har kunnat dateras till denna tid.^[4]

Man har hittat omkring 80 fynd, såsom svärd och dolkar, men även yxor, rakknivar och pincetter.^[4]

Järnåldern

Grunden till dagens landskap läggs framför allt under yngre järnåldern och många av dagens gårdars historia börjar vid denna tid. Det finns idag cirka 30 kända järnåldersboplatser i Värmland.^[5] Det finns en saga om sveakungen Olof Trätälja som avsattes och fick lämna Uppland och bosatte sig med många män i det då glest befolkade Värmland, cirka 600-talet, just under yngre järnåldern.

Seden att begrava de döda i gravrösen och stensättningar upphör omkring år 400 i Värmland och övergår till begravning i flatmarksgravar. Det bästa exemplet är gravfältet i centrala Grums. I övergången till yngre järnåldern börjar man begrava de döda i gravhögar, totalt har cirka 130 sådana undersökts i landskapet.^[5]

Från järnåldern kommer även de så kallade fornborgarna, 37 lämningar i Värmland räknas som sådana. Den enda av dessa som undersökts arkeologiskt är Villkorsberget på Värmlandsnäs.^[5]

Man har påträffat fyra runstenar från järnåldern, Järsbergsstenen, Väsestenen, Skramlestenen samt Hovlandastenen.^[5] Enligt den isländska sagotraditionen erövrades Värmland från svearna av Harald Hårfager. Enligt den traditionen så skulle Värmland lydit under den norske kungen åtminstone fram till Håkon den gode i mitten av 900-talet.

Medeltiden

Under medeltiden kom kristendomen till Värmland och tecken på skelettbegravningar tyder på att befolkningen i området kring Säffle påverkades av kristendomen under vikingatiden.^[6] Adam av Bremen skriver kring 1070 att värmlänningarna antagit kristendomen och beskriver värmlänningarna som en av de "svenska stammarna" vid sida av svear, götar och skridfinnar i Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum. Värmlänningarna beskrev han som boende i Sueoniae, Sueoniam eller Sueoniae (Adam är inte begreppskonsekvent i sin skildring). Betydelsen av dessa begrepp har diskuterats men anses vara termer som antingen beskriver Svitjod och/eller Sverige.

Värmland blev en egen lagsaga senast under 1100-talets slut, lagen finns inte bevarad, men liknade troligen Västgötalagen. När Sverige delades in i slottslän under 1200-talet hörde landskapet till Axevalla hus.^[1]

Karl IX fick Värmland, Södermanland och Närke som hertigdöme i Gustav Vasas testamente och han tillträdde 1568. Karl IX testamenterade i sin tur hertigdömet till sonen Karl Filip, men han avled innan han hunnit tillträda och få arvingar, vilket innebär att hertigdömet drogs in till kronan.^[1]

Värmland och Dalsland bildade ett län under 1620–1630-talen, men i 1634 års regeringsform fördes Värmland över till Örebro län för att sedan bli eget län 1779, förutom östligaste delen med Karlskoga och Degerfors, som än idag tillhör Örebro län.^[1]

Kulturellt tros Värmland hört samman med Västergötland, men även påverkats av Norge. Snorre Sturlasson skrev mycket om Värmland i sina berättelser och enligt honom ska landskapet tidvis varit norskt, åtminstone under Harald Hårfagers regeringstid. Sanningshalten i dessa berättelser har dock ifrågasatts. I Heimskringla berättas att Olof Skötkonung erövrat de norska Bohuslän samt södra Tröndelag vid slaget vid Svolder år 1000, eftersom Värmland inte nämns var det förmodligen svenskt vid denna tid.^[1]

Under kung Stenkils regeringstid på 1060-talet användes landskapet som bas vid attacker mot Norge.^[1]

På 1300-talet var Sverige och Norge i en union, som upplöstes när kung Magnus Eriksson avsattes 1363. Därefter följde ett krig och vid fredsuppgörelsen 1371 blev Värmland i praktiken en del av Norge fram till Kalmarunionens skapande 1389.^[1]

Eftersom Värmland var ett gränslandskap blev det ofta en krigsskådeplats under unionstidens dansk-svenska krig, men var trots det ett ganska lugnt område av Sverige.^[1]

Karlstad blev Värmlands första stad vid grundandet 1584, samtidigt skedde en stor invandring av finnar som grundade de så kallade finnmarkerna. Andra städer som grundades vid denna tid är Filipstad 1611 och Kristinehamn 1642.^[1]

Unionstiden och framåt

Statskuppen 1809 och Napoleonkrigen

Statskuppen 1809 tog sin början i Värmland. Upproret började bland soldater och officerare i den del av den Västra armén som var förlagd i Värmland och leddes av generalmajor Georg Adlersparre, pådriven av den radikala gardeskaptenen Carl Henrik Anckarsvärd. Georg Adlersparre var vid tiden överadjutant vid Värmlandsfördelningen, som utgjorde Västra arméns högra flygel. Natten mot den 7 mars 1809 tog upprorsmännen kontroll över Karlstad, där de ställde upp kanoner på torget och proklamerade ett revolutionsmanifest. Genom sin position vid Värmlandsfördelningen kunde Georg Adlersparre ta ledning över trupperna i trakten runt Karlstad. Den 9 mars 1809 påbörjade Georg Adlersparre och delar av Västra armén en marsch mot Stockholm, för att avsätta Gustav IV Adolf. Från Karlstad marscherade sammanlagt nära 2000 soldater, och i Örebro och Västerås anslöt sig ytterligare 1500 soldater. Den 12 mars 1809 fick Gustav IV Adolf bekräftat att Västra armén i Värmland hade gjort uppror. Då hade marschen passerat Örebro och hade endast 15 mil kvar till Stockholm. Kungen beslutade då att lämna Stockholm och bege sig mot Skåne, där han hoppades få stöd från förmodat lojala trupper. För att förhindra kungen att fly, vilket hade kunnat resultera i ett inbördeskrig, och förekomma marschen arresterades kungen av en grupp gardesofficerare under ledning av Carl Johan Adlercreutz. Trots att kungen var arresterad fortsatte marschen mot Stockholm och Georg Adlersparre ignorerade instruktioner att anlända med endast en mindre av sin styrka. Marschen firade sitt intåg på Drottninggatan i Stockholm med fanor och klingande spel för att visa att man såg sig som segrare.^{[7][8][9][10][11]} Georg Adlersparre kom senare att bosätta sig i Gustavsviks herrgård utanför Kristinehamn.

Med gräns mot Norge blev Värmland inblandat i kronprins Karl Johans fälttåg mot Norge 1814. Stora trupprörelser skedde genom landskapet, som med sina två regementen även bidrog med förband och soldater till fälttåget. Värmlands regemente deltog med fyra bataljoner i fälttåget. Tre bataljoner ingick i den 9:e brigaden under överste Klingspor och en bataljon ingick i 10:e brigaden under överste Carl Pontus Gahn, som både ingick i den 5:e fördelningen under generalmajor Elof Rosenblad. Soldater från regementet deltog vid belägringen av Fredikstens fästning och slagen vid Rakkestad, Askim och Langenes, Lier och Midskog.^[12] Värmlands fältjägarregemente ingick i Eberhard von Vegesacks avdelning och deltog i belägringen av Fredrikstens fästning, slaget vid Rakkestad och striderna vid Trögstad.^[13]

Andra världskriget

Under andra världskriget blev Värmland föremål för omfattande militär aktivitet. Betydande delar av de väpnade styrkorna förlades i Värmland efter den tyska invasionen av Norge. I juni 1941 fanns nära 150 000 man inkallade i Värmland, inför det förmodade tyska anfallet på Sovjetunionen och då Tyskland krävde att få transportera den fullt utrustade Engelbrechtdivisionen på svenska järnvägar, från Charlottenberg till Haparanda. Vid denna tidpunkt genomfördes flera större militärövningar i Värmland, med fältförband tillförda från andra militärområden. ^[14] Under sommaren 1943 fanns 85 000 man grupperade i Värmland, vid den stora beredskapshöjningen i samband med att den svenska regeringen sade upp det så kallade transiteringsavtalet med Tyskland och då Sverige fruktade ett nära förstående tyskt anfall. Överbefälhavare Olof Thörnell bedömde att ett tyskt anfall mot Sverige skulle ske över Eda, Arvika och Karlstad, för att tyska styrkor snabbt skulle kunna ta sig till Stockholm.^[14][15] Under sensommaren 1943 kan så mycket som 250 000 inkallade vid en tidpunkt ha funnits i Värmland.^[14]

Livet i de värmländska orterna vid gränsen mot Norge kom under beredskapstiden att präglas av den militära aktiviteten och det periodvis mycket spända läget. Filmen Gränsen från 2011 skildrar livet för de unga soldaterna som vaktade gränsen mellan Sverige och det tyskockuperade Norge under 1942. Filmen utspelar sig i norra Värmland och spelades in utanför Torsby.^[16]

Vid unionsupplösningen 1905 avtalades att alla befästningsverk vid gränsen mellan Sverige och Norge skulle raseras, men den 23 april 1940 meddelade överbefälhavare Olof Thörnell att befästningsförbudet i den så kallade neutrala zonen var upphävt.^[14] Sverige påbörjade därefter ett omfattande försvarsbygge mot den norska gränsen, där gamla befästningsverk rustades upp och ett stort antal nya byggdes.^[17][18] Exempel på skansar som byggdes i Värmland under andra världskriget är Skans 164 Torsby (Torsby Skans) och Skans 179 Höljes i Torsby kommun, Skans 153 Hultet (Skansen Hultet) i Eda kommun och Skans 113 Borgvik i Grums kommun.

Torsby Skans ingick Torsby befästningsområde. Det sammantagna befästningsområdet var 9 km långt och var Värmlands mest utbyggda, med skyddsrumsplatser för 3 277 soldater, 29 artilleriställningar och 4,5 km stridsvagnshinder. Skansen Hultet byggdes huvudsakligen 1940–41, men utbyggnaden fortsatte ändra fram till 1945. Skansen bestod av flera skyddsrum, ett nätverk av täckta värn för kulsprutor och kulsprutegevär, pansarvärnsgarage och skyttevärn samt flera rader av stridsvagnshinder. Skansen Hultet har återställts med hjälp av lokala byalag och är idag öppen för allmänheten.^[15][19]

Tidigare hemligstämplade dokument visar att Krigsmakten investerade nära 30 miljoner kronor i dåtidens penningvärde i befästningsverk i Värmland under andra världskriget. Det finns idag 12 000 försvarsobjekt, inklusive 123 skansar, i Värmland från andra världskriget.^[17][18]

Referenser

Noter