Uppsala tempel
Uppsala tempel eller hednatemplet i Uppsala är en förmodad tempelbyggnad i Gamla Uppsala, som finns omnämnd av Adam av Bremen 1070. Den antogs länge ha varit den svenska asatrons centralhelgedom.[1]
Templet troddes länge ha bränts och rivits omkring år 1087 på order av kung Inge den äldre, som då ska ha dräpt sin svåger Blot-Sven, och därigenom slagit ner den sista offentliga kulten tillägnad asarna. Förutom att Uppsala tempel förstördes ska offerträdet ha huggits ned, samtidigt som en kyrka ska ha byggts på templets tidigare plats. Enligt osäkra kungalängder skall Inge den äldre ha varit den nionde kungen efter Olof Skötkonung, som var den förste svenske konung som blev kristnad.
Idén om templets existens kommer främst från ett omnämnande av Adam av Bremen på 1070-talet. Adams text baserar sig på samtal med danske kung Sven Estridsson, som hade vistats i Sverige. Templets existens har sedan slutet på 1990-talet varit ifrågasatt, och få tror på att Adams skildring är heltigenom korrekt.
Man har funnit stolphål under Gamla Uppsala kyrka efter en 25×22 meter stor byggnad i trä.
Ett annat exempel på en hedniskt tempel är det som stått i skånska Uppåkra, som var en större vikingatida stad.
Historiska källor
Templets existens baseras på ett omnämnande som Templum Nobilissimum av Adam av Bremen omkring år 1076: "Detta folk har ett berömt tempel som kallas Uppsala, beläget inte långt från samhället Sigtuna."[2] Adam av Bremen beskriver vidare att det i templet fanns avgudabilder föreställande Tor, Oden och Frej. Templet uppges dessutom ligga omgivet av berg som bildar ett slags teater. Möjligen är det Gamla Uppsala högar som avses, då dessa ligger i en båge och därmed i någon mening kan påminna om en antik teater. Adam av Bremen besökte själv aldrig Sverige. Hans berättelse om Svitjod och svearna baseras på samtal med danske kungen Sven Estridsson (som hade vistats en längre tid i Sverige) och andra uppgiftslämnare som Adam av Bremen träffat vid den danske kungens hov.
År 1998 publicerade historikern Henrik Janson en doktorsavhandling som analyserade den politiska bakgrunden till Adam av Bremens författarskap. Janson påpekade bland annat att hela området kring Uppsala var fullt av kristna runstenar vid denna tid, och hävdade utifrån en ingående analys av nordisk, nordtysk och europeisk politik att beskrivningen av det hedniska templet var en rent litterär konstruktion av Adam riktad mot en med ärkesätet Hamburg-Bremen konkurrerande kyrka med centrum i just Uppsala.[3][4][5] Avhandlingen har vunnit internationellt erkännande och det gäller även tolkningen av det hedniska templet Uppsala som en litterär konstruktion.[6][7]
På senare år har dock något som tolkats som en tempelbyggnad från 400-talet hittats i Uppåkra i Skåne, vilket framkallat mycket fantasifulla hypoteser om hur kulten där gick till, och paralleller har då även gärna dragits till templet i Gamla Uppsala[källa behövs] som alltså först omnämns av Adam av Bremen många århundraden senare.
François-Xavier Dillman pekade på att ordet Adam av Bremen använde för byggnaden med gudabilderna snarast betyder "bankettsal". Studier av hallbyggnader i resten av Norden ger även stöd för iden att sådana inte bara använts för religiösa fester utan även brukats för politiska och juridiska ändamål. Därmed behöver det inte ha rört sig om ett regelrätt tempel, utan snarare en ovanligt prominent hallbyggnad med flera användningsområden.[8]
Templets placering
Var templet legat var under lång tid omtvistat. Olaus Magnus placerade templet på Domberget där dagens domkyrka ligger, en teori som senare Johannes Bureus och Georg Stiernhielm och Johannes Messenius anslöt sig till. Martin Stenius försökte förgäves driva tanken på att templet skulle ha legat i Gamla Uppsala. Johannes Schefferus menade sig till och med kunna spåra delar av templet i dagens domkyrka i form av de kraftigare konstruerade delarna i muren som uppförts efter 1404 års ras. Han råkade här i konflikt med Olof Verelius, som å sin sida menade att templet legat i Gamla Uppsala och även han menade sig kunna spåra delar av hednatemplet i Gamla Uppsala kyrka.
Avgörande för den senare teorins seger blev att Olof Rudbeck anslöt sig till Olof Verelius' tankar. Ännu på 1770-talet drev dock Johan Ihre tanken att dagens Uppsala var templets rätta plats.[9]
Arkeologi
Under Gamla Uppsala kyrka, påträffades vid en arkeologisk undersökning av Sune Lindqvist 1926 ett antal stolphål, som han tolkade som rester av det gamla hednatemplet. Enligt en rekonstruktion 1952 skulle byggnaden ha varit en 25 x 22 meter stor byggnad i trä. Under inflytande från Kjell Kumlien, som menade att själva kyrkan utgjorde rester av templet ändrade sig Lindqvist 1967, och antog att de stolphål han påträffat inte tillhörde något hednatempel utan troligen var medeltida. Nya undersökningar har dock visat att Lindqvists lager troligen härrör från järnåldern, även om det fortfarande är osäkert om det verkligen rör sig om en tempelbyggnad.[10]
Vissa hävdar att det man vet om bloten, svearna och tidsperioden i stället tyder på att den heliga lunden eller källan kan ha fungerat som ett slags (utomhus)tempel. Å andra sidan kan konkurrensen från kristendomen ha fått människorna att bygga ett hov i stil med Adam av Bremens tempel. Det finns dessutom arkeologiska belägg för en vikingatida tempelbyggnad i skånska Uppåkra, vilken möjligen kan ge en antydan till hur templet i Gamla Uppsala kan ha sett ut.
Kring kungshögarna i Uppsala har man även hittat hallbyggnader av långhustyp. Dessa verkar ha varit ovanligt monumentala, legat på höga terrasser med breda ramper upp på terrassen. Det kan tänkas att trägudarna helt enkelt var inrymda i änden på ett av långhusen, eller togs dit när det var blot eller annan högtid.
Midvinterblot
Carl Larsson hade detta fantasifulla tempel som bakgrund i sin målning Midvinterblot (1915) där han lät svearna offra sin kung Domalde. Templet framstår där som lite mindre praktfullt än under göticismens största dagar och i Olof Rudbeck den äldres föreställning, men större än de arkeologiska lämningar som eventuellt varit ett tempel. Målningen finns idag på Nationalmuseum.
Se även
Källor
- ^ Samuel Edquist, ”Den lokalpatriotiska nationalismen. Identitetsskapande i uppländska bruk av historien”, i S. Edquist, J. Gustafson, S. Johansson & Å. Linderborg (red.), En helt annan historia: Tolv historiografiska uppsatser, Uppsala 2004, s. 55-71. [1]
- ^ Adam av Bremen, Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar (Stockholm 1984), s. 224, ISBN 91-7118-447-3
- ^ Henrik Janson, Templum Nobilissimum. Adam av Bremen Uppsalatemplet och konfliktlinjerna i Europa kring år 1075, Göteborg 1998.
- ^ Henrik Janson, ”What made the pagans pagans?” Medieval Christianitas: Different Regions, 'Faces', Approaches. Mediaevalia Christiana nr 3. Sofia 2010, 13-30.
- ^ Janson, Henrik. "Pictured by the Other: Classical and Early Medieval Perspectives on Religions in the North", in: The Pre-Christian Religions of the North: Research and Reception, ed. by Margaret Clunies Ross, Volume I: From the Middle Ages to c. 1850, Turnhout: Brepols 2018, pp. 7-40.. https://www.brepolsonline.net/doi/10.1484/M.PCRN-EB.5.115239
- ^ Volker Scior, Das Eigene und das Fremde. Identität und Fremdheit in den Chroniken Adams von Bremen, Helmolds von Bosau und Arnolds von Lübeck, Berlin 2002, s. 118-119.
- ^ Anders Winroth, The conversion of Scandinavia: vikings, merchants, and missionaries in the remaking of Northern Europe, New Haven 2012, s. 148.
- ^ Steinsland, Gro (2007). Fornnordisk religion. Stockholm: Natur och kultur. sid. 326. Libris 10120263. ISBN 978-91-27-11429-6
- ^ Det forntida Upsala i 1600-talets lärda spekulation, Nils Sundquist i årsboken Uppland, 1953
- ^ Kungsgården, Wladyslaw Duczko, artikel i Arkeologi och miljögeologi i Uppsala volym II.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Uppsala tempel.- Offer till gudarna från arkeologiigamlauppsala.se
- ”Uppsala tempel”. Suecia antiqua et hodierna, första bandet. Kungliga biblioteket. https://suecia.kb.se/F/?func=find-c&ccl_term=wso+%3D+asaml&local_base=sah.
- H. Janson, "What made the Pagans Pagans?" (2010)
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: Marmelad, Licens: CC BY-SA 2.5
See about CoA blazoning: [Expand]
Captioned as "Yngve Frey bygger Gamla Upsala tempel", according to the source page. Etching by Hugo Hamilton, depicting Yngvi-Freyr building the Uppsala temple. Original image size approximately 17 x 22 cm.
The woodcut illustrates the temple at Old Uppsala which was devoted to the Gods of the Aesis cult. Olaus Magnus writes that it shimmers with a golden lustre. From the golden roof hangs a golden chain which is winding all around the building. To the right a spring in which a person is going to be drowned as a sacrifice.
Målningen visar en naken man som står med huvudet högt på en förgylld släde dragen av fyra starka män, två som drar och två som skjuter på. I mitten av bilden står en enögd präst med Tors hammare lyft över huvudet. Framför prästen, med ryggen mot oss, står bödeln i en röd mantel. Hans huvud är böjt. Kniven han håller döljs för offret på släden men vi inser att han när som helst kommer att köra in den i den nakna mannens blottade bröst. Den plats som Carl Larsson skapat för offret är det hedniska templet i Gamla Uppsala. Det kungliga offret är den mystiska kung Domald och historien är hämtad från den berömda fornnordiska Prosaiska Eddan (Snorres Edda) skriven på Island av Snorre Sturlasson i början av 1200-talet. Snorre hävdar att Domald offrades för att blidka gudarna och få slut på flera års missväxt. Det finns inga andra bevis för att Domald någonsin existerat.
När Carl Larsson hade avslutat sin målning som visar Gustav Vasas intåg i Stockholm fanns bara en tom vägg kvar på museet. Det är inte överraskande att Carl Larsson ville måla även den. Och utan att museet hade beställt en målning eller organiserat en tävling, lämnade Carl Larsson in ett eget förslag 1911. I motsats till midsommarmotivet som avbildades i målningen av Gustav Vasa valde han ett midvinterblot från vikingatiden som motiv. Och som ett komplement till Gustav Vasas kungliga triumf föreslog han en målning som avbildade en kung som offras för sitt folk.
Skissen gav upphov till högljudd kritik när den visades på Nationalmuseum 1911. Experter anklagade Carl Larsson för att blanda ihop föremål från olika historiska perioder. Hans vision var historiskt inkorrekt. Dessutom var historiska målningar, som den föreslagna Midvinterblot, inte längre på modet.
Allteftersom motståndet mot hans föreslagna målning ökade, så ökade Carl Larssons beslutsamhet att genomföra projektet. Han investerade hela sin konstnärliga prestige, som Sverige mest berömda målare, och han avslutade målningen på egen bekostnad. Duken på 80 kvm hängde tillfälligt i museet 1915. Men efter mycket debatterande, ända upp på regeringsnivå, refuserades målningen. Den togs ner och, efter Carl Larssons död 1919, visades den på Skissernas museum i Lund i nästan 40 år.