Unionens regelverk
Unionens regelverk (franska: acquis de l'Union), tidigare gemenskapens regelverk (franska: acquis communautaire), är ett regelverk av fördrag, rättsakter och andra rättskällor som Europeiska unionen och dess rättsordning – unionsrätten – bygger på och som varje anslutande land måste godta fullt ut för att bli medlem i unionen. Till skillnad från de flesta internationella avtal och överenskommelser skapar regelverket inte enbart skyldigheter mellan medlemsstaterna, utan ger i vissa fall även upphov till individuella rättigheter och skyldigheter.[1] Om en medlemsstat bryter mot regelverket kan Europeiska kommissionen eller en annan medlemsstat väcka talan om fördragsbrott vid EU-domstolen.
Vid medlemskapsförhandlingar delas unionens regelverk in i olika kapitel. Varje anslutande land måste införliva hela unionens regelverk i sin nationella lagstiftning, i den mån det är nödvändigt för att genomföra regelverket på nationell nivå. Regelverket är i regel en icke-förhandlingsbar fråga. Förhandlingarna handlar istället om hur regelverket ska införlivas och genomföras av det anslutande landet.[2]
”Unionens regelverk” infördes som begrepp och ersatte det tidigare begreppet ”gemenskapens regelverk” i samband med att Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 och avskaffade den tidigare pelarstrukturen.
Struktur och omfattning
Unionens regelverk består av följande delar:
- Primärrätten
- Grundfördragen (fördraget om Europeiska unionen, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen) enligt den lydelse de har efter ändringar och tillägg, inklusive de protokoll som är fogade till dem
- Stadgan om de grundläggande rättigheterna
- Anslutningsfördragen, inklusive de protokoll som är fogade till dem
- Rättsakter, internationella avtal och interinstitutionella avtal
- Rättsakter antagna av unionens institutioner, organ och byråer med fördragen som rättslig grund
- Internationella avtal där Europeiska unionen är avtalspart:
- Avtal mellan Europeiska unionen, å ena sidan, och tredjeländer eller internationella organisationer, å andra sidan
- Avtal mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och tredjeländer eller internationella organisationer, å andra sidan
- Interinstitutionella avtal mellan unionens institutioner
- Kompletterande lagstiftning
- Beslut och avtal som medlemsstaternas stats- eller regeringschefer har fattat eller ingått vid sammanträden i Europeiska rådet
- Beslut och avtal som företrädarna för medlemsstaternas regeringar har fattat eller ingått vid sammanträden i Europeiska unionens råd
- Förklaringar, resolutioner och andra ståndpunkter antagna av Europeiska rådet eller Europeiska unionens råd
- Förklaringar, resolutioner och andra ståndpunkter som medlemsstaterna efter gemensam överenskommelse har antagit rörande unionen
- Konventioner och tillhörande protokoll som har samband med unionsrätten, däribland K.3-konventionerna och de konventioner som avses i artikel 220 i det ursprungliga Romfördraget
- Subsidiärrätten
- Rättspraxis som utvecklats av EU-domstolen
Rättsakter som antagits inom ramen för ett fördjupat samarbete utgör inte en integrerad del av unionens regelverk, utan ett eget regelverk inom unionsrätten (franska: acquis particulier),[3] och behöver således inte godtas fullt ut av nya medlemsstater.[4] Detta gäller dock inte Schengenregelverket, som utgör en integrerad del av unionens regelverk sedan dess införlivande genom Amsterdamfördraget den 1 maj 1999.[5]
Kapitelindelning
Unionens regelverk delas in i följande 35 olika kapitel vid medlemskapsförhandlingar:
|
|
Se även
Referenser
- ^ ”Domstolens dom av den 5 februari 1963 i mål 26/62, Van Gend & Loos mot Nederländerna, ECLI:EU:C:1963:1”. Rättsfallssamling för Europeiska gemenskaperna. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:61962CJ0026.
- ^ ”Conditions for membership” (på engelska). Europeiska kommissionen. https://neighbourhood-enlargement.ec.europa.eu/enlargement-policy/conditions-membership_en. Läst 31 januari 2024.
- ^ Böttner, Robert (2022). ”The Instrument of Enhanced Cooperation: Pitfalls and Possibilities for Differentiated Integration” (på engelska). European Papers 7 (3): sid. 1157. https://www.europeanpapers.eu/en/system/files/pdf_version/EP_eJ_2022_3_SS1_2_Robert_Bottner_00605.pdf. Läst 1 februari 2024.
- ^ ”Artikel 20.4 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 28. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL.
- ^ ”Artikel 7 i protokoll 19 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 292. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL.
 | EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia. |
Media som används på denna webbplats
The Flag of Europe is the flag and emblem of the European Union (EU) and Council of Europe (CoE). It consists of a circle of 12 golden (yellow) stars on a blue background. It was created in 1955 by the CoE and adopted by the EU, then the European Communities, in the 1980s.
The CoE and EU are distinct in membership and nature. The CoE is a 47-member international organisation dealing with human rights and rule of law, while the EU is a quasi-federal union of 27 states focused on economic integration and political cooperation. Today, the flag is mostly associated with the latter.
It was the intention of the CoE that the flag should come to represent Europe as a whole, and since its adoption the membership of the CoE covers nearly the entire continent. This is why the EU adopted the same flag. The flag has been used to represent Europe in sporting events and as a pro-democracy banner outside the Union.