Tysk-romersk kejsare

Tysk-romersk kejsare eller Helig romersk kejsare (tyska: Römischer Kaiser eller Römisch-Deutscher Kaiser, latin: Romanorum Imperator) var den valde kejsare som regerade över Heliga romerska riket av tysk nation, en stat i Centraleuropa som fanns under medeltiden och tidigmodern tid.

Av tradition brukar hertigen av Sachsen, Otto den store, betraktas som den förste tysk-romerske kejsaren.^[1] Han kröntes av påve Johannes XII år 962. Varken riket eller titeln "tysk-romersk kejsare" fanns dock under hans samtid, utan etablerades först en tid därefter. De tysk-romerska kejsarna kröntes av påven fram till 1500-talet.

Den siste kejsaren, Frans II abdikerade 1806 under Napoleonkrigen, varigenom det tysk-romerska riket slutligen föll. Frans II fortsatte istället som Österrikes kejsare.^[1]

Det "romerska" i kejsarens titel återspeglar idén om translatio imperii (’överföring av regentskap’) vilket innebar att de tyska, romerska kejsarna betraktades som arvtagare till den romerska kejsartiteln efter att det romerska riket i öst fått en kvinnlig regent (Irene, i påvendömets ögon illegitim). Titeln "Kejsare över romarna" hade använts kontinuerligt av hovet i Konstantinopel sedan romarriket först delades år 285.

Grundandet av Heliga romerska riket

Från Otto den stores tid och framåt, blev karolingernas rike i det östra Frankerriket det heliga romerska riket. De olika germanska furstarna utsåg en av sina ledare till kung av germanerna, vilken därefter kunde krönas till kejsare av påven. Den siste kejsare som kröntes av påven var Karl V; tekniskt sett är de följande i kejsarlängden enbart "valda till kejsare" (latin: Electus Romanorum Imperator) även om de allmänt betraktas som de facto kejsare.

Konflikt med påvedömet

Med titeln "kejsare" (Imperator) följde en viktig roll såsom beskyddare av Romersk-katolska kyrkan och Kyrkostaten, och kejsarna vigdes till subdiakoner; därmed var kvinnor uteslutna från att vara valbara. Allt medan påvedömets makt växte under medeltiden, trappades en strid upp mellan påven och kejsaren om kyrkoförvaltningen. Den mest kända och den bittraste var den investiturstrid som utspelades mellan kejsar Henrik IV och påve Gregorius VII.

Konflikt med protestanter

En konflikt mellan kejsarmakten och protestantiska furstar i ledde till trettioåriga kriget.^[1] Som ett resultat av Westfaliska freden 1648 stärktes småstaternas suveränitet och en betydande del av kejsartronens tidigare makt och inflytande över dessa bröts.^[1]

Val och succession

Tronföljden till kejsartronen reglerades av en rad invecklade och sammanflätade faktorer. Att det överhuvudtaget var fråga om ett val innebar att det bara delvis var ärftligt, till skillnad från Frankrikes kung. Men i verkligheten behöll ett furstehus som regel makten i sin ätt tills den utslockande på svärdssidan. Några historiker har därför hävdat att valen egentligen bara fanns för att lösa konflikter när en ätt hade utslocknat eller tronföljden på annat sätt var oklar. Hur det än må vara med den saken innebar processen att huvudkandidaten var tvungen till eftergifter och medgivanden, och på så sätt utkonkurrera andra valbara kandidater; detta kallas Wahlkapitulationen (jämför Konungaförsäkran).

Valet företogs av ett råd av 7 kurfurstar (tre ärkebiskopar och fyra sekulära furstar), enligt den gyllene bullan av år 1356. Det förblev så till år Westfaliska freden 1648 när fredsförhandlingarna vid trettioåriga kriget ledde till att protestanter och katoliker gjorde upp om en ny valordning där deras intressen i riket balanserades. En ny elektor tillkom 1690, och hela rådet omorganiserades 1803, bara tre år innan hela kejsardömet upplöstes.

Efter 1438 tillhörde samtliga kejsare huset Habsburg och huset Habsburg-Lothringen, med ett kort mellanspel av en från huset Wittelsbach, nämligen Karl VII. År 1503, och ständigt efter 1556, reste inte kungen längre till Rom för att krönas till kejsare av påven.

Lista över kejsare

Denna lista inbegriper alla kejsare, vare sig de kallade sig "Heliga romersk kejsare" eller inte, från och med Otto den store. Det är några luckor i regentlängden. Till exempel var Henrik I av Sachsen kung av germanerna men inte kejsare; Henrik II blev hans efterföljare som tysk kung. Huset Guideschi följer numreringen efter hertigdömet Spoleto.

Ottonianska (sachsiska) ätten

• Otto I, 962–973
• Otto II, 973–983
• Otto III, 996–1002
• Henrik II den helige, 1014–1024

Saliska (frankiska) ätten

• Konrad II, 1027–1039
• Henrik III, 1046–1056
• Henrik IV, 1084–1105
• Henrik V, 1111–1125

Supplinburgerska ätten

• Lothar III, 1133–1137

Staufenska ätten (eller Hohenstaufen)

• Konrad III var Kung av Tyskland (formellt Romarnas kung) från 1138 till sin död 1152, men var aldrig formellt tysk-romersk kejsare.

Porträtt	Namn	Regeringstid		Släktskap med företrädare	Andra titlar
	Fredrik I Barbarossa (1122–1190)	8 juni 1155	10 juni 1190	Barnbarnsbarn till Henrik IV (Brorson till Konrad III)	Kung av Tyskland (1152-1190) Kung av Italien (1155-1190) Kung av Burgund (1152-1190)
	Henrik VI (1165–1197)	14 April 1191	28 September 1197	Son till Fredrik I	Kung av Tyskland Kung av Italien Kung av Burgund Kung av Sicilien

Huset Welf

Porträtt	Heraldiskt vapen	Namn	Regeringstid		Släktskap med företrädare	Andra titlar
		Otto IV av Braunschweig (1175–1218)	9 juni 1198	1215	Barnbarnsbarn till Lothar III	Kung av Tyskland Kung av Italien Kung av Burgund

Staufenska ätten (eller Hohenstaufen)

Porträtt	Heraldiskt vapen	Namn	Regeringstid		Släktskap med företrädare	Andra titlar
	(c) Heralder, CC BY-SA 3.0	Fredrik II, Stupor Mundi (1194–1250)	22 november 1220	13 december 1250	Son till Henrik VI	Kung av Tyskland Kung av Italien Kung av Sicilien Kung av Jerusalem

Interregnum 1250-1312

Efter att Fredrik II avsattes av påven Innocentius IV stod kejsartronen tom fram till 1312.

Huset Luxemburg

Porträtt	Heraldiskt vapen	Namn	Regeringstid		Släktskap med företrädare	Andra titlar
	(c) Heralder, CC BY-SA 3.0	Henrik VII (1274–1313)	29 juni 1312	24 augusti 1313	Ättling i 11:e generationen till Karl den skallige	Kung av Tyskland Kung av Italien Greve av Luxemburg

Huset Wittelsbach

Porträtt	Heraldiskt vapen	Namn	Regeringstid		Släktskap med företrädare	Andra titlar
	(c) Heralder, CC BY-SA 3.0	Ludvig IV Bayraren (1282–1347)	Oktober 1314	11 oktober 1347	Ättling till både Henrik IV och Lothar III	Kung av Tyskland Kung av Italien Hertig av Bayern

Huset Luxemburg

Porträtt	Heraldiskt vapen	Namn	Regeringstid		Släktskap med företrädare	Andra titlar
	(c) Heralder, CC BY-SA 3.0	Karl IV (1316–1378)	11 juli 1346	29 november 1378	Sonson till Henrik VII	Kung av Tyskland Kung av Italien Kung av Böhmen Kung av Burgund Greve av Luxemburg
	(c) Heralder, CC BY-SA 3.0	Sigismund (1368–1437)	31 maj 1433	9 december 1437	Son till Karl IV	Kung av Tyskland Kung av Italien Kung av Böhmen Kung av Ungern och Kroatien

Huset Habsburg

Porträtt	Heraldiskt vapen	Namn	Regeringstid		Släktskap med företrädare	Andra titlar	Ref
		Fredrik III (1415–1493)	1452	1493	Ättling till Fredrik I Barbarossa	Ärkehertig av Österrike Romersk kung	[2]
		Maximilian I (Electus Romanorum Imperator) (1459–1519)	1508	1519	Son till Fredrik III	Ärkehertig av Österrike Hertig av Burgund	[3]
		Karl V Electus Romanorum Imperator 1519–1530) (1500–1558)	1530	1556	Sonson till Maximilian I	Ärkehertig av Österrike Kung av Spanien Hertig av Burgund	[4]
		Ferdinand I (Electus Romanorum Imperator) (1503–1564)	1558	1564	Bror till Karl V	Ärkehertig av Österrike Kung av Ungern Kung av Böhmen	[5]
		Maximilian II (Electus Romanorum Imperator) (1527–1576)	1564	1576	Son till Ferdinand I	Ärkehertig av Österrike Kung av Ungern Kung av Böhmen	[6]
		Rudolf II (1552–1612)	1576	1612	Son till Maximilian II	Ärkehertig av Österrike Kung av Ungern Kung av Böhmen	[7]
		Mattias (Electus Romanorum Imperator) (1557–1619)	1612	1619	Bror till Rudolf II	Ärkehertig av Österrike Kung av Ungern Kung av Böhmen	[8]
		Ferdinand II (Electus Romanorum Imperator) (1578–1637)	1619	1637	Kusin till Rudolf II och Matthias	Ärkehertig av Österrike Kung av Ungern Kung av Böhmen	[9]
		Ferdinand III (Electus Romanorum Imperator) (1608–1657)	1637	1657	Son till Ferdinand II	Ärkehertig av Österrike Kung av Ungern Kung av Böhmen	[10]
		Leopold I (Electus Romanorum Imperator) (1640–1705)	1658	1705	Son till Ferdinand III	Ärkehertig av Österrike Kung av Ungern Kung av Böhmen	[11]
		Josef I (Electus Romanorum Imperator) (1678–1711)	1705	1711	Son till Leopold I	Ärkehertig av Österrike Kung av Ungern Kung av Böhmen	[12]
		Karl VI (Electus Romanorum Imperator) (1685–1740)	1711	1740	Bror till Josef I	Ärkehertig av Österrike Kung av Ungern Kung av Böhmen	[13]

Huset Wittelsbach

Porträtt	Heraldiskt vapen	Namn	Regeringstid		Släktskap med företrädare	Andra titlar	Ref
		Karl VII (Electus Romanorum Imperator) (1697–1745)	12 februari 1742	20 januari 1745	Barnbarns barnbarn till Ferdinand II; Svärson till Josef I	Kung av Böhmen Kurfurste av Bayern	[14]

Huset Lothringen

Porträtt	Heraldiskt vapen	Namn	Regeringstid		Släktskap med företrädare	Andra titlar	Ref
		Frans I (Electus Romanorum Imperator) (1708–1765)	13 september 1745	18 augusti 1765	Barnbarnsbarn till Ferdinand III; svärson till Karl VI; gift med Maria Teresia	Kung av Tyskland Ärkehertig av Österrike Storhertig av Toscana Hertig av Lothringen	[15]

Huset Habsburg-Lothringen

Porträtt	Heraldiskt vapen	Namn	Regeringstid		Släktskap med företrädare	Andra titlar	Ref
		Josef II (Electus Romanorum Imperator) (1741–1790)	18 augusti 1765	20 februari 1790	Son till Frans I och Maria Teresia, den Habsburgska monarkins verkliga härskare.	Lista Kung av Tyskland Kung av Böhmen Kung av Ungern & Kroatien Ärkehertig av Österrike	[16]
		Leopold II (Electus Romanorum Imperator) (1747–1792)	30 september 1790	1 mars 1792	Bror till Josef II.	Lista Kung av Tyskland Kung av Böhmen Kung av Ungern & Kroatien Ärkehertig av Österrike Storhertig av Toscana	[17]
		Frans II (Electus Romanorum Imperator) (1768–1835)	5 juli 1792	6 augusti 1806	Son till Leopold II	Lista Kung av Tyskland Kung av Böhmen Kung av Ungern & Kroatien Ärkehertig av Österrike Kejsare av Österrike (från 1806)	[18]

Kröning

Kejsaren kröntes i en särskild ceremoni, traditionellt utförd av påven i Rom, med de kejserliga regalierna. Utan den kröningen kunde ingen kung kalla sig kejsare, oavsett om denne i verkligheten utövade makten såsom kejsare. År 1508 gav påve Julius II Maximilian I tillåtelse att kalla sig kejsare utan att han blivit krönt i Rom, men titeln ändrades då till Electus Romanorum Imperator, ’romarnas valde kejsare’. Maximilians efterträdare använde samma titulatur när de blev ensamma härskare över Tysk-romerska riket. Maximilians direkta arvtagare, Karl V, var den siste som kröntes i Rom till kejsare.

Se även

• Lista över Tysklands statsöverhuvuden
• Lista över Österrikes statsöverhuvuden
• Lista över Frankrikes regenter
• Riksdag (Tysk-romerska riket)
• Habsburgska monarkin
• Romersk kung
• Kurfurste
• Riksomedelbar
• Kyrkostaten

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia.

• Tyskland (historia) i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1920)

Noter

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Tysk-romersk kejsare.