Tygelmes

	Tygelmes; Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Tättingar; Passeriformes
Familj	Mesar; Paridae
Släkte	Gråmesar; Baeolophus
Art	Tygelmes; B. wollweberi
Vetenskapligt namn
	§ Baeolophus wollweberi
Auktor	(Bonaparte, 1850)
Synonymer
	Parus wollweberi; Sonoratofsmes;

Tygelmes^[2] (Baeolophus wollweberi) är en tätting i familjen mesar som förekommer i sydvästra USA och västra Mexiko.^[3]^[4]

Utseende och läten

Tygelmesen är en medelstor (11,5–13,5 cm) mes som med tofs och svartvitt mönster i ansiktet ytligt sett liknar tofsmesen, även om den inte är nära släkt. Hjässan och tofsen är grå, ansiktet vitt med ett svart ögonstreck som sträcker sig bakåt runt örontäckarna och ner till den svarta strupen. Ovansidan är gråaktig och undersidan ljusgrå. Sången består av en snabb serie med sex till åtta klara och ljusa visslingar: "pidi pidi pidi pidi pidi pidi". Bland lätena hörs ljusa och sträva "sir-r-r si-si-sirr-rr-rr" och buskmeslika "pi-i-i-i-i-r".^[5]^[6]

Utbredning och systematik

Tygelmes delas upp i fyra underarter med följande utbredning:^[3]

Baeolophus wollweberi vandevenderi – förekommer i en- och ekskogar i Arizona och New Mexico
Baeolophus wollweberi phillipsi – sydöstra Arizona (söder om Gilafloden) till nordvästra Mexiko (Durango)
Baeolophus wollweberi wollweberi – centrala och södra mexikanska högländerna (Durango till Nuevo León)
Baeolophus wollweberi caliginosus – västra Mexiko (Sierra Madre del Sur i Guerrero och Oaxaca)

Släktestillhörighet

Tidigare inkluderades arterna i Baeolophus i släktet Parus men efter jämförande genetiska och morfologiska studier^[7] behandlar idag de flesta auktoriteter Baeolophus som ett distinkt släkte. Tygelmesen har tidigare ansetts stå nära tofsmesen, men det liknande utseendet till trots är den närmare släkt med gråmesarna i Baeolophus.

Levnadssätt

Tygelmesen hittas i ekskogar, där den ses i smågrupper födosökande efter insekter och frön, ofta tillsammans med andra små tättingar. Dess häckningsbiologi är dåligt känd, men verkar häcka åtminstone mellan slutet av april och början av juni. Den lägger troligen endast en kull.^[6]^[8]

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.^[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).^[1]

Namn

Fågelns vetenskapliga artnamn hedrar Wollweber, en tysk resenär och samlare av specimen för Darmstadt Museum.^[9]

Referenser

^ [a b c] Birdlife International 2012 Baeolophus wollweberi Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 20 december 2016.
^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-02-01
^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2023. IOC World Bird List (v13.1). doi : 10.14344/IOC.ML.13.1.
^ Steve N. G. Howell; Sophie Webb (1995). A Guide to the Birds of Mexico and Northern Central America. Oxford University Press. ISBN 0-19-854012-4. https://archive.org/details/guidetobirdsofme0000howe.
^ [a b] Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Western North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 318. ISBN 0-679-45120-X
^ Gill, F.B., B. Slikas, and F.H. Sheldon (2005), Phylogeny of titmice (Paridae): II. Species relationships based on sequences of the mitochondrial cytochrome-b gene, Auk 122, 121-143.
^ Gosler, A. & Clement, P. (2020). Bridled Titmouse (Baeolophus wollweberi). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/59880 18 april 2020).
^ Jobling, J. A. (2016). Key to Scientific Names in Ornithology. Ur del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (eds.) (2016). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. Hämtad från www.hbw.com.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör tygelmes.
Bilder & media
Wikispecies har information om Baeolophus wollweberi.
Artförteckning
Bilder och filmer på Internet Bird Collection
Läten på xeno-canto.org

[IUCN-1] [a b c] Birdlife International 2012 Baeolophus wollweberi Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 20 december 2016.

[SOF-2] Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14

[CC-3] [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-02-01

[IOC-4] Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2023. IOC World Bird List (v13.1). doi : 10.14344/IOC.ML.13.1.

[5] Steve N. G. Howell; Sophie Webb (1995). A Guide to the Birds of Mexico and Northern Central America. Oxford University Press. ISBN 0-19-854012-4. https://archive.org/details/guidetobirdsofme0000howe.

[Sibley-6] [a b] Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Western North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 318. ISBN 0-679-45120-X

[Gill-7] Gill, F.B., B. Slikas, and F.H. Sheldon (2005), Phylogeny of titmice (Paridae): II. Species relationships based on sequences of the mitochondrial cytochrome-b gene, Auk 122, 121-143.

[hbw-8] Gosler, A. & Clement, P. (2020). Bridled Titmouse (Baeolophus wollweberi). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/59880 18 april 2020).

[9] Jobling, J. A. (2016). Key to Scientific Names in Ornithology. Ur del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (eds.) (2016). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. Hämtad från www.hbw.com.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

Navigation

Navigering

Temaportaler