Tundrahumla

Tundrahumla
Status i världen: Sårbar[1]
Status i Sverige: Nära hotad[2]
Status i Finland: Sårbar[3]
(c) Jan Ove Gjershaug/Norsk institutt for naturforskning, CC BY 3.0
Tundrahumledrottning på väg till videblomma.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamLeddjur
Arthropoda
UnderstamSexfotingar
Hexapoda
KlassInsekter
Insecta
OrdningSteklar
Hymenoptera
UnderordningMidjesteklar
Apocrita
(orankad)Gaddsteklar
Aculeata
ÖverfamiljBin
Apoidea
FamiljLångtungebin
Apidae
SläkteHumlor
Bombus
UndersläkteAlpinobombus[3]
ArtTundrahumla
B. hyperboreus
Vetenskapligt namn
§ Bombus hyperboreus
AuktorSchönherr, 1809
Synonymer

Bombus hyperboreous vulpinus Friese, 1935[4]
Bombus arcticus (Quensel in Acerbi, 1802)[5]

Jättehumla[5]
Hitta fler artiklar om djur med

Tundrahumla (Bombus hyperboreus) är en insekt i överfamiljen bin (Apoidea).[5][4]

Utbredning

Tundrahumlan är en extremt nordlig art med cirkumpolär utbredning i nordligaste Norden, norra Ryssland samt Arktis, där den främst finns på öarna, som Novaja Zemlja, Wrangels ö med flera.[1]

I Sverige och Norge finns den endast på högfjället; i Sverige längst i norr i Sarek, Padjelanta, vid Abisko och Treriksröset, i Norge på Hardangervidda och Dovrefjell i söder, samt ett antal fjäll i Finnmarksvidda i norr.[2]

I Finland har den endast påträffats i norra Lappland, och med undantag för två fynd från 1917 respektive före 1945, endast i det nordvästligaste hörnet.[6] Den är ett av endast fyra vildlevande bin som förekommer i Arktis.

Populationen i den nearktiska regionen listas sedan 2015 som Bombus natvigi.[7]

Beskrivning

Arten är mycket stor, i Sverige är den landets största humleart, med en kroppslängd hos drottningen på 22–25 mm, och hos hanen på 18–20 mm. Arbetare är mycket sällsynta, och varierar i storlek. Mellankroppen har en brunaktig krage, och ett likaledes brunaktigt band längst bak, men är svart i övrigt. På bakkroppen har de två första tergiterna[a] också en brunaktig päls, medan resten av bakkroppen är svart. Humlans päls är mycket tjock, och färgteckningen är densamma för båda könen.[2]

Ekologi

Inga bon har hittats av tundrahumlan, och arbetare är extremt sällsynta; sommaren 2014 upptäcktes dock en i Trøndelag i Norge.[8] Det anses numera allmänt att den lever som snylthumla, det vill säga att drottningen tränger in i andra humlesamhällen, bland andra alphumla och polarhumla, dödar drottningen, och låter arbetarna i det övertagna boet föda upp dess egna ägg och larver.[9] Till skillnad från de äkta snylthumlorna (undersläktet Psithyrus) har trundrahumledrottningen en pollenkorg för att samla pollen med på bakbenen och kan effektivt bidra till polleninsamlandet.[2]

Tundrahumlan besöker olika fjällväxter som fjällmaskros, mjölke,[9] svarthö och fjällglim[2]. Den har även hittats på rödklöver och odlad strandveronika i fjällnära byar[9], samt på spiror och vedlar[2].

Hotbild

Då tundrahumlan är en så extremt nordlig art, är den hotad av temperaturhöjningen.[1]. Den är internationellt rödlistad som sårbar ("VU")[1], som nära hotad (NT) i Sverige[2] och sårbar i Finland[3].

Kommentarer

  1. ^ Tergiterna är segmenten på bakkroppens ovansida. Honan har 6 sådana, hanen 7, som numreras med början framifrån. Motsvarande segment på bakkroppens undersida kallas sterniter.

Källor

  1. ^ [a b c d] Rasmont, P., Roberts, S., Cederberg, B., Radchenko, V. & Michez, D. 2015 Bombus hyperboreus . Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 13 juli 2023.
  2. ^ [a b c d e f g] Cederberg, B., Holmström, G., Hall, K. & Berg, A. (2022). ”Tundrahumla Bombus hyperboreus”. Artinformation. Artdatabanken. https://artfakta.se/artinformation/taxa/103268/detaljer. Läst 13 juli 2023. 
  3. ^ [a b c] Juho Paukkunen (2019). ”Tundrahumla – Bombus hyperboreus”. Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.204756. Läst 13 juli 2023. 
  4. ^ [a b] ”Bombus hyperboreus Schönherr, 1809” (på engelska). ITIS. https://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=714811#null. Läst 13 juli 2023. 
  5. ^ [a b c] Williams, P. (2016). ”Bombus hyperboreus Schönherr, 1809 | tundrahumla”. Namn och släktskap. Artdatabanken. https://namnochslaktskap.artfakta.se/taxa/103268/details?lang=sv. Läst 13 juli 2023. 
  6. ^ ”Bombus hyperboreus – Bläddra observationer”. Finlands Artdatacenter. 2019. https://laji.fi/sv/observation/map?target=MX.204756&countryId=ML.206&recordQuality=EXPERT_VERIFIED,COMMUNITY_VERIFIED,NEUTRAL&needsCheck=false. Läst 13 juli 2023. 
  7. ^ Hatfield, R., Jepsen, S., Thorp, R., Richardson, L., Colla, S. & Foltz Jordan, S. 2016 Bombus natvigi . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 13 juli 2023.
  8. ^ Sigrun Hofstad (7 januari 2016). ”Denne er ikke sett i Nord-Europa på 100 år” (på norska). Norsk Rikskringkastning. http://www.nrk.no/trondelag/sensasjonelt-humle-funn-i-norge-1.11910607. Läst 14 juli 2023. 
  9. ^ [a b c] Holmström, Göran (2007). Humlor - Alla Sveriges arter. Västerås: Östlings Bokförlag Symposion AB. sid. 132-133. ISBN 978-91-7139-776-8 

Externa länkar

Katalogdata
​​​​ • Dyntaxa: 103268​ • EoL: 1065355​ • GBIF: 1340361​​​ • Inaturalist: 452448​ • ITIS: 714811​​ • NCBI: 85662​​​​​​​​​​​​​​​​​​ • Fauna Europaea: 231879​​​​​​​​​​​​​

Media som används på denna webbplats

Bombus Hyperboreus.jpg
Författare/Upphovsman: Smithsonian Institution, National Museum of Natural History, Department of Entomology, Licens: CC BY-SA 3.0
pinned bombus hyperboreus
Bombus hyperboreus2.jpg
(c) Jan Ove Gjershaug/Norsk institutt for naturforskning, CC BY 3.0
Dronning av tundrahumle Bombus hyperboreus på vei til blomstrende Salix, Hjerkinn i Dovre, Oppland.