Tukanen
- För fågeln, se Tukaner.
| Tukanen | |
 | |
| Lista över stjärnor i Tukanen | |
| Latinskt namn | Tucana |
|---|---|
| Förkortning | Tuc |
| Rektascension | 23,5[1] h |
| Deklination | -66[1]° |
| Area | 295 grad² (48) |
| Huvudstjärnor | 3 |
| Bayer/Flamsteedstjärnor | 17 |
| Stjärnor med exoplaneter | 5 |
| Stjärnor med skenbar magnitud < 3 | 1 |
| Stjärnor närmare än 50 ljusår | 2 |
| Ljusaste stjärnan | Alfa Tucanae (2,82[2]m) |
| Närmaste stjärnan | LHS 1208 (26,55 lå) |
| Messierobjekt | 0 |
| Meteorregn | Inga |
| Närliggande stjärnbilder | Tranan, Indianen, Oktanten, Lilla vattenormen, Fenix, Eridanus |
| Synlig vid latituder mellan +25° och −-90° Bäst synlig klockan 21:00 under November. | |
Tukanen (Tucana på latin) är en stjärnbild på den södra stjärnhimlen.[3][4] Den är en av de 88 moderna stjärnbilderna som erkänns av den Internationella astronomiska unionen.[5]
Stjärnbilderna Tukanen, Påfågeln, Fenix och Tranan kallas ibland ”De sydliga fåglarna”.
Historia
Stjärnbilden var inte med när stjärnbilderna listades av astronomen Klaudios Ptolemaios på 100-talet e. Kr. i hans samlingsverk Almagest.
Johannes Kepler var möjligen först bland européer att studera stjärnbilden och kallade den Anas Americana (amerikansk bläsand).[6]
Stjärnbilden är en av de tolv stjärnbilder som namngavs av den nederländske astronomen Petrus Plancius efter kartograferna Pieter Dirkszoon Keyser och Frederick de Houtmans observationer. Den förekom första gången i en stjärnatlas som publicerades av Plancius och den flamländske kartografen Jodocus Hondius 1598. På bild förekom den första gången i Johann Bayers stjärnatlas Uranometria, som utkom 1603. Den franske astronomen Nicolas Louis de Lacaille gav stjärnbilden Bayer-beteckningar 1756.[7]
Stjärnor
Tukanen är en tämligen svag stjärnbild och utan stjärnor med egennamn.[5]
- α - Alfa Tucanae är ljusstarkast med magnitud 2,82. Den är en orange jättestjärna av spektralklass K3 III.
- γ - Gamma Tucanae är en gulvit jätte av spektralklass F1 III och magnitud 3,99.
- ζ - Zeta Tucanae är en gulvit dvärgstjärna i huvudserien. Den är av spektralklass F9.5 V och magnitud 4,23.
- κ - Kappa Tucanae är en multipelstjärna med den sammanlagda magnituden 4,25.
- β - Beta Tucanae är en multipelstjärna där de två ljusstarkaste stjärnorna har magnitud 4,36 och 4,53.
- ε - Epsilon Tucanae är en blåvit subjätte med av spektralklass B9 IV och magnitude 4,49.
- δ - Delta Tucanae är en dubbelstjärna med magnitud 4,51.
- HD 4308 är en gul dvärg med magnitud 6,54 där en exoplanet upptäcktes 2005. Planeten har en massa på åtminstone 0,0442 av Jupiters och en omloppstid på 15,56 dygn.
- HD 5980 är en av de mest luminiösa stjärnor som astronomerna känner till. Den ligger i NGC 346 i Lilla magellanska molnet och har på grund av det stora avståndet bara magnitud 11,31. Dess absoluta ljusstyrka är -7,3.
Djuprymdsobjekt
.jpg)
Stjärnbilden har ett antal intressanta objekt, men innehåller inga Messierobjekt.[6][5]
Stjärnhopar
- NGC 104 (47 Tucanae) är stjärnhimlens näst ljusstarkaste klotformiga stjärnhop.[8] Endast Omega Centauri i Kentaurens stjärnbild är starkare. Dess magnitud är 4,91.
- NGC 290 är en öppen stjärnhop.
- NGC 346 är en öppen stjärnhop som innehåller den luminiösa stjärnan HD 5980.
- NGC 362 (Caldwell 104) är en klotformig stjärnhop, med magnitud 6,4.
- Lilla magellanska molnet är en dvärggalax som är Vintergatans närmaste följeslagare bland galaxer, på ungefär 197000 ljusårs avstånd. Dess magnitud är 2,7.
- NGC 406 är en spiralgalax på ungefär 65 miljoner ljusårs avstånd.
Nebulosor
- NGC 248 är en emissionsnebulosa.
Historia
Johannes Kepler var möjligen först bland européer att studera stjärbilden och kallade den Anser Americana (amerikansk bläsand).♧[6]
Stjärnbilden är en av de tolv stjärnbilder som namngavs av den nederländske astronomen Petrus Plancius efter kartograferna Pieter Dirkszoon Keyser och Frederick de Houtmans observationer. Den förekom första gången i en stjärnatlas som publicerades av Plancius och den flamländske kartografen Jodocus Hondius 1598. På bild förekom den första gången i Johann Bayers stjärnatlas Uranometria, som utkom 1603. Den Frankrike|franske astronomen Nicolas Louis de Lacaille gav stjärnbilden Bayer-beteckningar 1756.[7]
Referenser
- ^ [a b] ”Tucana, constellation boundary”. The Constellations. International Astronomical Union. http://www.iau.org/public/themes/constellations/#tuc. Läst 12 september 2014.
- ^ ”Basic data: alf Tuc -- Spectroscopic binary” (på engelska). Centre de Données astronomiques de Strasbourg. http://simbad.u-strasbg.fr/simbad/sim-basic?Ident=Alpha+Tucanae&submit=SIMBAD+search. Läst 12 september 2014.
- ^ Ian Ridpath och Wil Tirion (2007). Stars and Planets Guide. Princeton University Press, Princeton. ISBN 978-0-00-725120-9
- ^ ”De nutida stjärnbilderna – Tukanen”. Naturhistoriska Riksmuseet. http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/rymden/denutidastjarnbilderna.2277.html#tableTbookmark. Läst 12 september 2014.
- ^ [a b c] ”Tucana Constellation” (på engelska). http://www.constellation-guide.com/constellation-list/Tucana-constellation/. Läst 12 september 2014.
- ^ [a b c] Astronomica – Galaxer – planeter – stjärnor – stjärnbilder – rymdforskning. Tandem Verlag GmbH (svensk utgåva). 2007. sid. 468-469. ISBN 978-3-8331-4371-7
- ^ [a b] ”Ian Ridpath’s Star Tales – Tucana - the toucan” (på engelska). http://www.ianridpath.com/startales/Tucana.htm. Läst 12 september 2014.
- ^ ”Basic data: NGC 104 -- Globular Cluster” (på engelska). Centre de Données astronomiques de Strasbourg. http://simbad.u-strasbg.fr/simbad/sim-basic?Ident=47+Tucanae&submit=SIMBAD+search. Läst 13 september 2014.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Tukanen.
| |||||||||||||||||||
Media som används på denna webbplats
The "Southern Birds", Pavo, Phoenix, Grus, and Tucana from Johann Bayer's Uranometria of 1603, the first celestial atlas to include the southern constellations. Indus and Hydrus also appear.
Författare/Upphovsman: IAU and Sky & Telescope magazine (Roger Sinnott & Rick Fienberg), Licens: CC BY 3.0
IAU Tucana chart
(c) ESA/Hubble and Digitized Sky Survey 2, CC BY 4.0
The two-color image shows an overview of the full Small Magellanic Cloud (SMC) and was composed from two images from the Digitized Sky Survey 2. The field of view is slightly larger than 3.5 × 3.6 degrees. N66 with the open star cluster NGC 346 is the largest of the star-forming regions seen below the center of the SMC.
Författare/Upphovsman: ESO, Licens: CC BY 3.0
Based on data obtained with FORS1 on Kueyen, UT2 of the Very Large Telescope. The image, 7 arcmin wide, covers the central core of the 30 arcmin large globular cluster. The observations were taken in three different filters: U, R, and a narrow-band filter centred around 485 nm, for a total exposure time of less than 5 minutes. The data were extracted from the ESO Science Archive and processed by Rubina Kotak (ESO) and the final image processing was done by Henri Boffin (ESO). North is up and East is to the left.