Tupolev Tu-16

Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2024-08) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Tupolev Tu-16
Tupolev Tu-16.
Beskrivning
Typ	Bombflygplan
Besättning	4
Första flygning	27 april 1952
I aktiv tjänst	1954 –
Versioner	Xian H-6 Tupolev Tu-104 Tupolev Tu-124
Ursprung	Sovjetunionen
Tillverkare	Tupolev
Antal tillverkade	1 509
Utvecklad från	Tupolev Tu-104
Data
Längd	34,80 meter
Spännvidd	33,0 meter
Höjd	10,36 meter
Vingyta	165 m²
Tomvikt	37 200 kg
Max. startvikt	79 000 kg
Motor(er)	2 × Mikulin AM-3M-500
Dragkraft	2 × 93,2 kN
Prestanda
Max. hastighet	1 050 km/h
Räckvidd med max. bränsle	7 200 km
Max. flyghöjd	12 800 meter
Beväpning & bestyckning
Fast beväpning	6-7 × 23 mm NR-23 automatkanoner
Bomber	9 000 kg
Robotar	1 × K-10S (AS-2 Kipper) 1 × KSR-5 (AS-6 Kingfish) 2 × KS-1 Komet (AS-1 Kennel) 2 × KSR-2 (AS-5 Kelt)
Ritning
En ritning av en Tupolev Tu-16.

Tupolev Tu-16, förkortat Tu-16 (NATO-rapporteringsnamn: Badger), var ett sovjetiskt jetdrivet bombflygplan med två motorer i vingroten. Det civila Tupolev Tu-104 utvecklades ifrån detta plan.

Under tidigt 1950-tal saknade Sovjetunionen fortfarande ett jetdrivet bombflygplan och man var tvungen att förlita sig på äldre propellerdrivna flygplan som Tupolev Tu-4. Flygplanstillverkaren Tupolev fick år 1950 i uppdrag att utveckla ett nytt tungt jetdrivet bombplan med överljudsfart. Den första prototypen, Tupolev Tu-88 flög första gången i april 1952, och efter att ha förordats framför konkurrenter som Iljusjin Il-46 så kom planet i produktion i december samma år. Planen togs officiellt i tjänst av det sovjetiska flygvapnet 1954 och kom att tillverkas i över 1 000 exemplar fram till kalla krigets slut. Planet kom att bli en symbol för sovjetiskt bombflyg i flera decennier. Planet övertogs av ryska flygvapnet efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 och fortsatte där i tjänst fram till 1993, då de togs ur bruk och delvis ersattes av nyare plan som Tupolev Tu-22M.

Under den tid då flygplanet ingick i det strategiska sovjetiska bombflyget övades regelbundet anflygningar över Östersjön i en slinga från norra Estland och ned till Kaliningrad. Sådana övningar genomfördes ofta nattetid. Anfallsförbanden uppträdde då alltid i sammanhållna grupper om tre flygplan med 4–6 km lucka i flygriktningen mellan grupperna. Höjden var i allmänhet 4 000–6 000 meter och farten cirka Mach 0,95. De flygförband som hade Tu-16 var bland annat stationerade i Ukraina och Vitryssland. Bombflyget hade inte tillgång till hangarer till flygplanen annat än för ett fåtal som var på verkstad. Det innebar att den amerikanska satellit-spaningen dygn för dygn kunde följa var flygplanen var baserade. NATO:s underrättelsetjänst hade goda möjligheter att följa ändrade baseringar. Basering krävde landningsbanor med en längd av cirka 3 500 meter.

Kina fick 1958 ritningarna till planet och började med hjälp av Sovjet producera planet till sitt eget flygvapen i mitten av 1960-talet. Idag är det bara det kinesiska flygvapnet som fortfarande flyger med planet i aktiv tjänst. Där går planet under beteckningen Xian H-6.

• 
  Tupolev Tu-16K-26.
• 
  Tu-16A.

• Tupolev Tu-104