Trifidnebulosan
| Trifidnebulosan | |
 Trifidnebulosan fotograferad av Hubbleteleskopet. | |
| Observationsdata | |
|---|---|
| Typ | H II-region / emissionsnebulosa, reflektionsnebulosa och mörk nebulosa |
| Stjärnbild | Skytten[1] |
| Rektascension | 18t 02m 23s[2] |
| Deklination | -23° 01′ 48″[2] |
| Avstånd | 4100 ± 200[3] (1 260 ± 70 pc) ljusår |
| Skenbar storlek | 29 ×27[1] bågsekunder |
| Skenbar magnitud | +6,3[2] |
| Fysiska egenskaper | |
| Radie | 21 ljusår |
| Upptäckt | |
| Upptäcktsår | 1764[4] |
| Upptäckare | Charles Messier[4] |
| Andra beteckningar | |
| Messier 20, NGC 6514, GRS G007.00 -00.30, MSH 17-2-16, OCl 23.0, C 1759-230, LBN 006.99-00.17, DGW65 99, Collinder 360, LBN 27, KPR2004b 425, CSI-23-17593 1, LMH 12, NRL 10, SC95 M 208, CTB 45, MM 11, OCISM 2, SC95 M 215[2] | |
| Se även: Nebulosor, Lista över nebulosor | |
Trifidnebulosan, eller Messier 20 (M20) även känd som NGC 6514 är en nebulosa i stjärnbilden Skytten.[1] Mörka nebulosan B85 delar den i tre delar.[1] Den upptäcktes av Charles Messier den 5 juni 1764.[4] Objektet är en ovanlig kombination av en öppen stjärnhop, en emissionsnebulosa (en relativt tät, rödgul del), en reflektionsnebulosa (den huvudsakligen NNE blå delen) och en mörk nebulosa (de skenbara "luckorna" i den förstnämnda som orsakar det tredelade utseendet också betecknat Barnard 85). Sett genom ett litet teleskop är Trifidnebulosan ett ljust och märkligt objekt och är därmed en ständig favorit hos amatörastronomer.[5]
Den mest massiva stjärnan som har bildats i denna region är HD 164492A, en O7.5 III-stjärna med en massa som är mer än 20 gånger solens massa.[6] Denna stjärna är omgiven av en hop av ca 3100 unga stjärnor. [7]
Egenskaper
Trifidnebulosan var föremål för en undersökning av astronomer som använde Rymdteleskopet Hubble 1997 med hjälp av filter som isolerar emission från väteatomer, joniserade svavelatomer och dubbelt joniserade syreatomer. Bilderna kombinerades till en kompositbild med falska färger för att visa hur nebulosan kan se ut för ögat.
Närbilderna visar ett tätt moln av stoft och gas, som är en fantastisk plantskola full av embryonala stjärnor. Detta moln sträcker sig ca 8 ljusår bort från nebulosans centrala stjärna. En ca 0,75 ljusår lång stjärnstråle utgår från molnets huvud. Jetstrålens källa är en ung stjärna djupt inne i molnet. Jetstrålar är avgaserna från stjärnbildning och strålning från nebulosans centrala stjärna får jetstrålen att glöda.
Bilderna visade också en fingerliknande stam till höger om jetstrålen. Den pekar från huvudet på det täta molnet direkt mot stjärnan som driver Trifidnebulosan. Denna stam är ett framträdande exempel på avdunstning av gasformiga globuler, eller "EGGs". Stammen har överlevt eftersom spetsen är en knut av gas som är tillräckligt tät för att motstå att förgöras av den kraftfulla strålningen från stjärnan.
I januari 2005 upptäckte NASA:s rymdteleskop Spitzer 30 förstadier till stjärnor och 120 nyfödda stjärnor som inte observerats i bilder av synligt ljus.
Messier 20 är centrerad på ett avstånd av ca 4 100 [3] ljusår från jorden. Dess skenbara magnitud är 6,3.[2]
Galleri
M20 med amatörteleskop
Trifidnebulosan. Det skisserade området är utvidgat högerut.- Hubblebild av en stjärnstråle i Trifidnebulosan.
Hubblebild, en närmare detalj av föregående.
Trifidnebulosan i infrarött ljus fotograferad av Spitzer Space Telescope. Dessa synliga färger visar ljus av 3,6, 8,0 och 24 mikron
Trifidnebulosan är en sällsynt kombination av tre nebulosatyper som avslöjar en mängd av nybildade stjärnor och pekar på mer stjärnfödsel i framtiden.
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Trifid Nebula, 25 maj 2021.
Noter
- ^ [a b c d] Henriksson, Veikko (2005). Messierin kohteet. Ursa. sid. 47
- ^ [a b c d e] ”Basic data: M 20 -- HII (ionized) region”. SIMBAD. Centre de Données astronomiques de Strasbourg. http://simbad.u-strasbg.fr/simbad/sim-basic?Ident=Messier+20&submit=SIMBAD+search. Läst 2 september 2014.
- ^ [a b] Kuhn, Michael A.; Hillenbrand, Lynne A.; Sills, Alison; Feigelson, Eric D.; Getman, Konstantin V. (2018). ”Kinematics in Young Star Clusters and Associations with Gaia DR2”. The Astrophysical Journal 870 (1): sid. 32. doi:. Bibcode: 2019ApJ...870...32K.
- ^ [a b c] Messier 20
- ^ ”Science Daily”. Science Daily article on Trifid Nebula. https://www.sciencedaily.com/releases/2009/08/090826073442.htm. Läst 6 juli 2010.
- ^ Rho, J.; Ramírez, S. V.; Corcoran, M. F. (2004). ”Chandra Observation of the Trifid Nebula: X-Ray Emission from the O Star Complex and Actively Forming Pre-Main-Sequence Stars”. Astrophysical Journal 607 (2): sid. 904–912. doi:. Bibcode: 2004ApJ...607..904R.
- ^ Kuhn, M. A.; Getman, K. V.; Feigelson, E. D. (2015). ”The Spatial Structure of Young Stellar Clusters. II. Total Young Stellar Populations”. Astrophysical Journal 802 (1): sid. 60. doi:. Bibcode: 2015ApJ...802...60K.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Trifidnebulosan.- Spitzer IR Trifid discoveries
- Messier 20, SEDS Messier pages
- Trifid Nebula at ESA/Hubble
- Merrifield, Michael. ”M20 – Trifid Nebula”. Deep Sky Videos. Brady Haran. http://www.deepskyvideos.com/videos/messier/M20_trifid_nebula.html.
- Trifid Nebula at Constellation Guide
| ||||||||
Media som används på denna webbplats
Trifid Nebula
Found, [1], a close detail of [2]. The same image seems here, [3];
only this is in more detail.![[2]](http://antwrp.gsfc.nasa.gov/apod/image/0712/trifidpillars_hst_big.jpg){kind=link}
ABOUT THIS IMAGE:
This NASA Hubble Space Telescope image of the Trifid Nebula reveals a stellar nursery being torn apart by radiation from a nearby, massive star. The picture also provides a peek at embryonic stars forming within an ill-fated cloud of dust and gas, which is destined to be eaten away by the glare from the massive neighbor. This stellar activity is a beautiful example of how the life cycles of stars like our Sun is intimately connected with their more powerful siblings.
The Hubble image shows a small part of a dense cloud of dust and gas, a stellar nursery full of embryonic stars. This cloud is about 8 light-years away from the nebula's central star, which is beyond the top of this picture. Located about 9,000 light-years from Earth, the Trifid resides in the constellation Sagittarius.
A stellar jet [the thin, wispy object pointing to the upper left] protrudes from the head of a dense cloud and extends three-quarters of a light-year into the nebula. The jet's source is a very young stellar object that lies buried within the cloud. Jets such as this are the exhaust gases of star formation. Radiation from the massive star at the center of the nebula is making the gas in the jet glow, just as it causes the rest of the nebula to glow.
The jet in the Trifid is a "ticker tape," telling the history of one particular young stellar object that is continuing to grow as its gravity draws in gas from its surroundings. But this particular ticker tape will not run for much longer. Within the next 10,000 years the glare from the central, massive star will continue to erode the nebula, overrunning the forming star, and bringing its growth to an abrupt and possibly premature end.
Another nearby star may have already faced this fate. The Hubble picture shows a "stalk" [the finger-like object] pointing from the head of the dense cloud directly toward the star that powers the Trifid. This stalk is a prominent example of the evaporating gaseous globules, or "EGGs," that were seen previously in the Eagle Nebula, another star-forming region photographed by Hubble. The stalk has survived because at its tip there is a knot of gas that is dense enough to resist being eaten away by the powerful radiation.
Reflected starlight at the tip of the EGG may be due to light from the Trifid's central star, or from a young stellar object buried within the EGG. Similarly, a tiny spike of emission pointing outward from the EGG looks like a small stellar jet. Hubble astronomers are tentatively interpreting this jet as the last gasp from a star that was cut off from its supply lines 100,000 years ago.
The images were taken Sept. 8, 1997 through filters that isolate emission from hydrogen atoms, ionized sulfur atoms, and doubly ionized oxygen atoms. The images were combined in a single color composite picture. While the resulting picture is not true color, it is suggestive of what a human eye might see.
Object Name: Trifid Nebula
Image Type: Astronomical
Credit: NASA and Jeff Hester (Arizona State University)
Författare/Upphovsman: ESO, Licens: CC BY 3.0
The massive star factory known as the Trifid Nebula was captured in all its glory with the Wide-Field Imager camera attached to the MPG/ESO 2.2-metre telescope at ESO’s La Silla Observatory in northern Chile. So named for the dark dust bands that trisect its glowing heart, the Trifid Nebula is a rare combination of three nebulae types that reveal the fury of freshly formed stars and point to more star birth in the future. The field of view of the image is approximately 13 x 17 arcminutes.
Författare/Upphovsman: Ingen maskinläsbar skapare angavs. Med antaget (baserat på upphovsrättsanspråk)., Licens: CC BY 2.5
Image of the Trifid Nebula in Infrared at 3.6 (blue), 8.0 (green) and 24 (red) µm. The image has been made by myself (Médéric Boquien) from the public image archive of the Spitzer Space Telescope (courtesy NASA/JPL-Caltech)
Författare/Upphovsman: Hewholooks, Licens: CC BY-SA 3.0
M20 with amateur telescope.