Tricoteuse

Tricoteuses av Jean-Baptiste Lesueur.

Tricoteuse (franska: 'stickande kvinna') är en gammal term för en grupp av politiskt engagerade kvinnliga revolutionärer under franska revolutionen. De satt som åhörare vid sammanträderna i Nationalkonventet som stöd för vänsterfraktionen och vid Jakobinklubbens möten, vid revolutionstribunalens rättegångar och vid giljotinen under avrättningarna. Stereotypen var att de hela tiden fortsatte att sticka.[1]

Marknadskvinnorna i Paris utgjorde de kvinnor som deltog i kvinnotåget till Versailles i början av revolutionen 1789. Som revolutionens veteraner ärades de därefter och intog en hedersplats som aktiva åhörare under revolutionens sammanträden. De var kända för att öppet tillkännage sina sympatier eller antipatier för olika politiker. De organiserade sig slutligen också i Société des républicaines révolutionnaires för att även formellt delta i politiken. Under Skräckväldet, när revolutionsregeringen blev mer auktoritär, ansågs deras oförutsebara uppträdande dock vara en belastning. 21 maj 1793 förbjöds de därför vara åhörare i Nationalkonventet, och därefter uteslöts kvinnor 26 maj från att bilda politiska sammanslutningar.

Se även

Referenser

  1. ^ Dominique Godineau: Citoyennes tricoteuses. Les femmes du peuple à Paris pendant la Révolution française. Alinéa, Aix-en-Provence 1988 (= Femmes et révolution; Librairie du bicentenaire de la Révolution française), ISBN 2-904631-53-4.

Media som används på denna webbplats

Lesueur Tricoteuses 1793.jpg
Jean-Baptiste Lesueur: Les Tricoteuses Jacobines, um 1793. Gouache. Musée Carnavalet, Paris. Die (wahrscheinlich nachträglich zugefügte) Legende lautet: Les Tricoteues Jacobines, ou de Robespierre. Elles étoient un grand nombre à qui l'on donnoit 40 Sols par jour pour aller dans la tribune des Jacobins applaudir les motions révolutionnaires. An 2. („Die Strickweiber der Jakobiner oder Robespierres. Sie waren zahlreich, und man gab ihnen 40 Sous am Tag, damit sie auf die jakobinische Zuschauertribüne [im Parlament] gingen und den revolutionären Vorstössen zujubelten. Im zweiten Jahr [der Republik].“)