Tredje eskadern

Tredje eskadern
(3. eskadern)
Marinen vapen bra.svg
(c) Koyos, CC BY-SA 2.5
Vapen för Svenska marinen tolkat efter dess blasonering.
Information
Officiellt namnTredje eskadern
Datum1951–1959
LandSverige
FörsvarsgrenMarinen
TypFartygsförband
RollKrigs- och utbildningsförband
Del avKustflottan
FöregångareGöteborgseskadern
EfterföljareFörsta fregattflottiljen
StorlekEskader
HögkvarterGullmarsbasen,
Grebbestadsbasen
Tjänstetecken
Sveriges örlogsflaggaNaval Ensign of Sweden.svg

Tredje eskadern (3. eskadern) var en eskader inom svenska marinen som verkade i olika former åren 1951–1959. Förbandsledningen var krigsplacerad i Gullmarsbasen i Skredsvik och Grebbestadsbasen i Grebbestad.

Historik

Tredje eskadern blev 1951 namnet på förutvarande Göteborgseskadern och var ett krigsförband inom Västkustens marinkommando (MKV). På grundval av internationella krigserfarenheter och som resultat av kommendör Helge Strömbäcks teknisk-taktiska utredning 1942, skulle Kustflottans operativa anfallsförband efter kriget bestå av tre snabba (30 knop) operationsgrupper, senare benämnda eskadrar. Dessa skulle vardera bestående av en kryssare, fyra större jagare och sex stora motortorpedbåtar samtliga av nya typer. Eskadern skulle ersätta de tidigare pansarskepps- och jagardivisionerna som huvudstridsförband inom Kustflottan.

Efter kriget fattades beslut om att inte bygga den tredje kryssaren, utan denna skulle i stället ersättas av fyra större så kallade pansarjagare. Någon beställning av sådana fartyg gjordes dock aldrig varför den tredje eskadern aldrig kunde utrustas som avsetts, utan den kom i stället att för en period utgöras av befintliga krigsförband avsedda för Västkustens marinkommando (MKV). Tredje eskadern utgjordes i allt väsentligt av kryssaren Gotland, en division stadsjagare samt en division motortorpedbåtar. Till följd av försvarsbeslutet 1958 avvecklades krigsförbandet 1959. Tredje eskaderns uppgifter på västkusten övertogs av Första fregattflottiljen.

Uppgifter

Eskadern kunde lösa följande marina företagstyper (sjömilitära uppgifter):

  • Anfallsföretag
  • Ubåtsjaktföretag
  • Mineringsföretag
  • Eskortföretag
  • Spaningsföretag

Materiel vid förbandet

Huvudstridsmedel var tung (53 cm) torped, medelsvårt (15 och 12 cm) och lätt (40) allmålsartilleri, sjunkbomber samt minor.

Ingående enheter

Eskaderstaben bestod av eskaderchef, eskaderadjutanter, eskaderingenjör. Staben var sjögående med placering ombord på kryssaren. Förbanden bemannades av värnpliktig personal från hela Sverige, men med koncentration till Väst- och Sydsverige.

Krigsorganisationen

1952

1956

1958

Förläggningar och övningsplatser

Tredje eskadern var i krigsorganisationen baserad i Gullmarsbasen (GullB) och i Grebbestadsbasen (GraB), Västkustens marinkommando (MKV).

Förbandschefer

Förbandschefen titulerades eskaderchef och hade tjänstegraden kommendör.

  • 1951–1959: ???

Namn, beteckning och förläggningsort

Namn
Tredje eskadern1951-??-??–1959-??-??
Beteckning(ar)
3. eskadern1951-??-??–1959-??-??
Stabsplats
Gullmarsbasen1951-??-??–1959-??-??
Grebbestadsbasen1951-??-??–1959-??-??

Se även

Referenser

Tryckta källor

  • Borgenstam, Curt; Insulander, Per; Åhlund, Bertil "Kryssare : med svenska flottans kryssare under 75 år", CB Marinlitteratur,1993, ISBN 91-970700-68
  • Braunstein, Christian; Birke, Sune, "Sveriges marina förband under 1900-talet", Växjö, 2011, ISBN 978-91-976220-5-9
  • Forum Navale 67, Sjöhistoriska Samfundets Tidskrift Larsson, Bengt, "Svenska Marinens Sjöoperativa doktrin 1958-61", Stockholm 2011
  • Hafström, Georg,(redaktör), "Kungl. Sjökrigsskolan 1867 - 1942 : Minnesskrift utgiven med anledning av Kungl. Sjökrigsskolans 75-årsjubileum hösten 1942", [del II], Eskilstuna 1942,
  • Jansson, Nils-Ove, Johansson, Christer,"Marinkommando Väst : kronologi över marin verksamhet på västkusten", Warne förlag, Partille 2001, ISBN 91-86425-30-7.
  • Kjellander, Rune: "Svenska marinens högre chefer 1700-2005", Probus förlag, Stockholm 2007, ISBN 978-91-87184-83-3.
  • Klintebo, Roderick (redaktör): "Det svenska ubåtsvapnet 1904-2004", Literatim, Karlskrona 2004, ISBN 91-973075-3-X.
  • Rosenius, Frank, von Hofsten (red) Kustflottan - De svenska sjöstridskrafterna under 1900-talet, Kungliga Örlogsmannasällskapet, Luleå, 2009, ISBN 978-91-977973-1-3
  • von Hofsten, Gustav, Waernberg, Jan, "Örlogsfartyg: Svenska maskindrivna fartyg under tretungad flagg" , Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, Karlskrona 2003, ISBN 91-974015-4-4
  • Wallerfelt, Bengt ”Si vis pacem – para bellum” Probus förlag, Stockholm 1999, ISBN 91-87184-60-5

Media som används på denna webbplats

Naval Ensign of Sweden.svg
Författare/Upphovsman: User: David Newton, Licens: CC BY-SA 3.0
Swedish war flag and naval ensign ↑↑

Adoption: Dates back to the mid-1600s. Described in law on November 6, 1663. Current design: June 22, 1906

Design: Blue with a yellow Scandinavian cross that extends to the edges of the flag. Overall ratio, including the tails, is 1:2
Hemvarnet vapen bra.svg
Författare/Upphovsman: Koyos
, Licens: CC BY-SA 3.0
See about CoA blazoning: [Expand]
Flag of Europe.svg
The Flag of Europe is the flag and emblem of the European Union (EU) and Council of Europe (CoE). It consists of a circle of 12 golden (yellow) stars on a blue background. It was created in 1955 by the CoE and adopted by the EU, then the European Communities, in the 1980s.

The CoE and EU are distinct in membership and nature. The CoE is a 47-member international organisation dealing with human rights and rule of law, while the EU is a quasi-federal union of 27 states focused on economic integration and political cooperation. Today, the flag is mostly associated with the latter.

It was the intention of the CoE that the flag should come to represent Europe as a whole, and since its adoption the membership of the CoE covers nearly the entire continent. This is why the EU adopted the same flag. The flag has been used to represent Europe in sporting events and as a pro-democracy banner outside the Union.