Transiranska järnvägen

Transiranska järnvägen går genom provinsen Mazandaran

Transiranska järnvägen (persiska: راه‌آهن سراسری ایران) är en järnvägslinje som påbörjades i Iran 1927 och avslutades 1938 i ett stort järnvägsprojekt, under ledning av landets monark Reza Pahlavi. Den byggdes helt och hållet med inhemskt kapital och förbinder huvudstaden Teheran med Bandar Shahpur (nuvarande Bandar-e Emam Khomeini i Khuzestan) vid Persiska viken i söder och Bandar Shah (nuvarande Bandar-e Torkaman i Golestan) vid Kaspiska havet i norr, via städerna Ahvaz och Qom.[1] Den omfattade ursprungligen 1400 km och kostade med stationsbyggnader ca 400 miljoner svenska kronor.[2]

Reza Pahlavi och hans son Mohammad Reza kontrollerar ett tågs ankomsttid på den transiranska järnvägen 1937

Sveriges roll i arbetet

Den transiranska järnvägen konstruerades i huvudsak av tyska och danska ingenjörer. De danska ingenjörerna arbetade för den danska firman Kampsax i samarbete med svenska Nohab. Sverige försåg den transiranska järnvägen med lok och vagnar som tillverkades i Trollhättan. Ett tjugotal svenska ingenjörer deltog i arbetet med den stora järnvägen. Brobyggnader utgjorde de dominerande arbetsobjekten för Svenska Entreprenad Aktiebolaget (Sentab).[3]

En av de svenskar som arbetade i Iran med järnvägsbyggnation var Ernst Edestad. Han var avdelningsingenjör för studier av järnvägsbyggnation i Iran 1932–1933, biträdande byråingenjör vid den Transiranska järnvägen 1933–1935 och biträdande överingenjör där 1935–1940 samt överingenjör för studier av nya järnvägslinjer i Iran 1940–1941. En annan svensk var ingenjör Sixten Nilsson som förestod en järnvägsverkstad i staden Ahvaz på 1930-talet.[4]

Storpolitisk roll under det andra världskriget

Veresk bågbro i kommunen Savadkuh är den längsta brokonstruktionen på den transiranska järnvägen

Storbritannien och Sovjetunionen invaderade Iran 1941 och avsatte Reza Pahlavi från tronen och tvingade honom i exil. De allierade uppgav initialt att deras anledning till att invadera landet var att den iranska regeringen var alltför vänligt inställd mot Tyskland. Men ett ännu viktigare skäl var den transiranska järnvägens nyckelroll för transport av trupper och varor i Sydvästasien. Trots att Iran under Reza Pahlavi förblev neutralt invaderade de allierade Iran i syfte att transportera iransk olja till Storbritannien, och förnödenheter till Sovjetunionen. Järnvägen blev också av vital betydelse för de engelska och amerikanska krigsmaterialleveranserna till Sovjetunionen under det andra världskriget.[5]

Förlängning av järnvägen

1961, under Reza Shahs son Mohammad Reza Pahlavi, förlängdes den transiranska järnvägen från Bandar Shah till en ny ändstation i Gorgan. Under shahens jordreform 1963, som en del av den Vita revolutionen, utökades den till att också förbinda Teheran med Mashhad, Tabriz och Isfahan.[6]

2014 färdigställdes järnvägsförbindelsen Kazakstan-Turkmenistan-Iran, en del av en internationell transportkorridor som förbinder Centralasien med Iran.

Världsarv

Den ursprungliga Bandar Shahpur-till-Bandar Shah-rutten utsågs till UNESCO:s världsarvslista i juli 2021.[7]

Referenser

  1. ^ ”"Iran as a Gateway to Russia"”. Foreign Affairs 20 (2): sid. 367. 1942. 
  2. ^ ”Allmänna avdelningen / Den stora transiranska järnvägen”. Teknisk tidskrift. 1938. sid. 437. https://runeberg.org/tektid/1938a/0563.html. 
  3. ^ Saxild, J. (mars 1942). ”Tal vid STF:s novemberstämma om den Transiranska järnvägen”. Meddelanden från Svenska Teknologföreningen. Svenska Teknologföreningen (STF). https://docplayer.se/20048221-Skrivelser-till-behandling.html. 
  4. ^ Tydal, Thomas (mars 2004). ”Resa i Iran och Centralasien”. https://www.tydal.nu/postvagnen/344264.htm. 
  5. ^ Abrahamian, Ervand (2008). A History of Modern Iran. Cambridge. Cambridge: Cambridge University Press. sid. 97 
  6. ^ De Planhol, Xavier (1988). ”Bandar-e Šāh”. Encyclopaedia Iranica vol. 3. sid. 688–689. https://www.iranicaonline.org/articles/bandar-e-sah. 
  7. ^ ”Trans-Iranian Railway gains UNESCO World Heritage status”. Tehran Times. Tehran Times. juli 2021. https://www.tehrantimes.com/news/463393/Trans-Iranian-Railway-gains-UNESCO-World-Heritage-status. 

Externa länkar

Pahlavidynastin
Kungar
Reza Shah (1925–1941) • Mohammad Reza Shah (1941–1979)
Drottningar
Tadj ol-Molouk (1925-1941) • Fawzia av Egypten (1941-1948) • Soraya Esfandiary (1951-1958) • Shahbanou Farah Pahlavi (1959-1979)
Tronarvingar
Mohammad Reza (1926–1941) • Reza II (1967–1979) • Noor Icke-officiell
Släktmedlemmar
Framstående ämbetsmän
Historiska händelser
Officiella politiska partier
Nygrundade institutioner

Media som används på denna webbplats

Mazandaran Sevatcow Dowab.jpg
Författare/Upphovsman: unknown, Licens: CC BY-SA 3.0
Reza Shah train.jpg
Rezah Shah and his son Mohammad Reza controlling arrival time of a train of the Trans-Iranian Railway
Imperial Coat of Arms of Iran.svg
Imperial Coat of Arms of Iran under the Pahlavi Dynasty, used from 1925 to 1979. The shield is composed of the Lion and the Sun symbol in first quarter , in the second quarter the Faravahar representing Zoroastrianism, in the third quarter the curved blade of a Imam Ali "Zulfiqar" sword representing Shia Islam, and the Simurgh in the fourth quarter. Overall in the center is a circle depicting Mount Damavand with a rising sun, the symbol of the Pahlavi dynasty. The shield is crowned by the Pahlavi crown and surrounded by the chain of the Order of Pahlavi. Two lions rampant regardant, holding scimitars supports the coat of arms on either side. Under the whole device is the motto: "Mara dad farmud va Khod Davar Ast" ("Justice He bids me do, as He will judge me" or, alternatively, "He gave me power to command, and He is the judge"). Some of the colours were changed in 1971.
RAI 60-878 Veresk.jpg
Författare/Upphovsman: Kabelleger / David Gubler, Licens: CC BY-SA 4.0
Islamic Republic of Iran Railways' 60-878 (EMD GT26CW-2) crosses the Veresk viaduct with a passenger train from Sari to Tehran, Iran.