Trafikaktiebolaget Grängesberg–Oxelösunds Järnvägar

Trafikaktiebolaget Grängesberg–Oxelösunds Järnvägar
Det tidigare TGOJ-ägda ånglokomotivet Y3a nr 125, tillverkat 1908 och i trafik hos TGOJ 1931–1966, numera hos Nora Bergslags Veteran-Jernväg i Nora.
Allmänt
Plats	Sverige
Organisation
Ägare	Trafik AB Grängesberg-Oxelösund (1897–1978) Svenskt Stål AB (1978–1981) Svenskt Stål AB och Statens Järnvägar (1981–1988) Statens Järnvägar (1989–2001) Green Cargo AB (2001–2010)
Tekniska fakta
Spårvidd	1435 millimeter (normalspår)
Linjekarta BJmot ▲ Falun SVBmot ◄ Vansbro Ludvika SVBmot ► Stockholm BJmot ► Göteborg Grängesberg Silverhöjden SMJmot ► Mossgruvan Ställdalen BJmot ◄ Göteborg Kopparberg BKJmot ► Kloten Bånghammar Storå StSJmot ► Stråssa Lindesberg mot ▲ Frövifors Frövi – SJmot ◄ Örebro / ► Krylbo Vanneboda Arboga Valskog KURJmot ► Riddarhyttan Köping – SVBmot ▼ Kolbäck Kolbäck – SVBmot ▲ Ramnäs / ▼ Västerås NrSlJmot ► Mälarbaden Eskilstuna C NrSlJmot ► Södertälje Flens övre Flen – Västra stambananmot ◄ Göteborg / ► Stockholm SJmot ◄ Malmö Nyköping Central SJmot ► Stockholm Nyköping Oxelösund

Trafikaktiebolaget Grängesberg–Oxelösunds järnvägar (TGOJ) var en svensk järnvägstrafikförvaltning där tre järnvägsbolag i Grängesbergskoncernen drev ett mycket nära samarbete.

TGOJ förväxlas ofta med TGO, Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund, som var det ursprungliga moderbolaget till TGOJ. TGOJ har aldrig varit något annat än ett järnvägsföretag, medan TGO:s huvudområden var malmbrytning, ståltillverkning, sjöfart, etc. TGO kallades ofta Grängesbergsbolaget.^[1]

TGOJ tillkom genom att TGO åren 1897-1900 tog över de tre bandelarna Frövi–Ludvika Järnväg (FLJ), delen Frövi - Köping av Örebro - Köpings Järnväg (ÖKJ, f d Köping–Hults Järnväg) och Oxelösund–Flen–Västmanlands Järnväg (OFWJ). På det sättet blev TGOJ en järnväg som gick från Ludvika via Grängesberg, Frövi, Arboga, Eskilstuna, Flen och Nyköping till Oxelösund, med bibanor till Köping och Kolbäck.^[2] Banans huvudsyfte var att frakta järnmalm från Bergslagen till hamnen och järnverket i Oxelösund. TGO köpte med tiden många av metallindustrierna längs järnvägen och bytte sedermera namn till Gränges.

FLJ arrenderades av TGO fram till 1925, då banan började direktägas av TGO.^[3] Däremot fortsatte ÖKJ och OFWJ att drivas som separata bolag i samarbete med varandra och FLJ. Från 1931 samordnades förvaltningen av tre banorna så att de utåt framstått som en enhet, TGOJ, men formellt ägdes t ex lok och vagnar av bolagen bakom de tre banorna.^[4]

Till skillnad från nästan alla svenska enskilda järnvägar ingick TGOJ inte i det allmänna förstatligandet av järnvägar 1939-52. TGOJ träffade i stället 1951 ett långtgående koordinationsavtal med Statens Järnvägar.^[5] Redan 1947 blev bandelen Köping - Frövi elektrifierad på statens önskan, för att SJ skulle kunna köra genomgående tåg Stockholm - Västerås - Örebro - Hallsberg utan lokbyte.^[6]

Bolaget investerade kraftigt i järnvägen under 1950-talet då banan elektrifierades mellan Ludvika och Oxelösund. I Oxelösund skedde satsningen tillsammans med en i stort sett total ombyggnad av staden,^{[källa behövs]} vilket ledde till en ny bangård för järnverket och ny bananslutning till hamnen.

Omstruktureringen av den svenska stålindustrin i slutet av 1970-talet innebar att det av Grängesbergsbolaget ägda Oxelösunds järnverk slogs ihop med bland annat Norrbottens Järnverk och bildade SSAB. TGOJ kom även det till en början (1978) att ingå i SSAB. 1982 tog Statens Järnvägar över 50% av TGOJ och 1989 tog de över resten av TGOJ. TGOJ:s infrastruktur (själva järnvägen) överfördes till Banverket 1 juli 1988. TGOJ:s persontrafik i egen regi pågick till 1995 då den övertogs av Statens Järnvägar. Efter detta kom TGOJ att i praktiken fungera som ett renodlat tjänsteföretag, till vilket även SJ:s verkstäder överfördes vid SJ:s bolagisering.

Företaget TGOJ delades i början av 2000-talet i två delar, en verkstadsdel som såldes till EuroMaint AB och en trafikdel, TGOJ Trafik, som bedrev godstrafik över hela Sverige. TGOJ Trafik AB:s huvudkontor var i Eskilstuna, försäljning och marknad i Borlänge, samt lokala kontor för trafikverksamheten i Göteborg, Norrköping, Hofors, Skellefteå, Piteå, Boden, Karlsborg och Gällivare. TGOJ Trafiks största kunder var Boliden AB och ICS. TGOJ Trafik ägdes av Green Cargo. Trots delningen år 2000 hade TGOJ Trafik AB egen verkstadsverksamhet i Eskilstuna och Boden och var därmed en konkurrent till Euromaint.

Vid årsskiftet 2010–2011 införlivades TGOJ Trafik AB i Green Cargo och gick därmed i graven.^[7]

• Järnvägslinjen Sala–Oxelösund
• Oxelösunds järnvägsmuseum
• Grängesbergs järnvägsmuseum

• Eriksson, Hans (1991). ”Turbinloken vid TGOJ”. Spår (Gävle) (Gävle : Sveriges järnvägsmuseum, 1986-) 1991: sid. 5-13 : ill. ISSN 0283-6483 ISSN 0283-6483.  Libris 3248081
• Grängesberg-Oxelösund : en beskrifning af trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds gruffält, järnvägar och verksamhet. Stockholm: Nordin & Josephson. 1897. Libris 1644433 
• Holmgren, Yngve (1968). TGOJ-ånglok. Färlöv: förf. Libris 1235274 
• Johansson, Sverker; Fahlgren, Carl Johan (1981). Från Wadstena till Vadstena : en berättelse i ord och bild om smalspår på östgötaslätten. VÖJF-skrift, 0280-8404 ; 2. Vadstena: Västra Östergötlands järnvägsfören. (VÖJF). Libris 261504 
• Sundström, Erik; Fredriksson, Christer (2016). TGOJ lok och vagnar. Malmö: Stenvall. Libris 19509506. ISBN 9789172661929 
• Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds järnvägar. Eskilstuna: Trafikaktiebol. Grängesberg-Oxelösunds järnvägar (TGOJ). 1993-1994. Libris 1806060 
  • 1, Historik (Faximilutg). Eskilstuna: Trafikaktiebol. Grängesberg-Oxelösunds järnvägar (TGOJ). 1993[1927]. Libris 1806061. ISBN 91-630-2119-6 
  • 2, TGOJ 1927-1990. Eskilstuna: Trafikaktiebol. Grängesberg-Oxelösunds järnvägar (TGOJ). 1993. Libris 1806062. ISBN 91-630-2144-7 
  • 3, TGOJ AB, underhållsrörelsen : en historik. Eskilstuna: Trafikaktiebol. Grängesberg-Oxelösunds järnvägar (TGOJ). 1994. Libris 1806063. ISBN 91-630-3023-3 

• Historiskt om svenska järnvägar – TGOJ