Torparväxter

Såpnejlika blev en vanlig prydnadsväxt på 1800-talet

Torparväxter, även mormorsväxter eller gammeldagsväxter, är växtarter som under loppet av en lång tid har anpassat sig väl till karga förhållandena i de nordiska länderna. De är vanligen härdiga, anspråkslösa och lättförökade,

Många torparväxter kom mycket tidigt till de nordiska ländernas breddgrader. Prydnadsväxter började ofta odlas som kryddväxter eller läkeväxter, oftast i kloster och botaniska trädgårdar eller på prästboställen och herrgårdar. De blev vanliga i allmänhetens trädgårdar först på slutet av 1800-talet. Då bidrog hushållningssällskap och trädgårdsföreningar till att kunskap om trädgårdsskötsel spreds. Planter och fröer kunde då också spridas från nystartade plantskolor som Göteborgs trädgårdsförening, Bergianska trädgården och Alnarps trädgårdar.

Torparväxter i urval och troliga tidpunkter för import till Sverige

• Akleja (Aquilegia vulgaris), 1050–1400-talet
• Blågull (Polemonium caeruleum), inhemsk växt
• Bondpion (Paeonia officinalis), 1050–1400-talet
• Borstnejlika (Dianthus barbatus), 1600-talet
• Höstflox (Phlox paniculata), 1700-talet
• Krollilja (Lilium martagon)
• Löjtnantshjärta (Dicentra spectabilis), andra hälften av 1800-talet
• Madonnalilja (Lilium candidum) 1050–1400-talet
• Plymspirea (Aruncus dioicus)
• Sibirisk nunneört (Corydalis nobilis), 1765 med Erik Laxman
• Såpnejlika (Saponaria officinalis), 800–1050
• Stockros (Althea officinalis), 800–1050
• Studentnejlika (Lychnis chalcedonica), 1600-talet
• Trädgårdsnejlika (Dianthus caryophyllus). 1500-talet
• Tusensköna (Bellis perennis), 1600-talet

Källor

• Arbetargårdarnas växter på Helsingfors stads webbplats
• Eva Jansson: 'Mormorsväxter bevaras, 1994, på vaxteko.nu (Sveriges lantbruksuniversitet)