Tornedalingar

Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2019-02) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Tornedalingar

Tornedalens flagga
Torneälven
Språk
Finska Meänkieli Svenska
Religion
Främst kristendom (laestadianism)

Tornedalingar är en nationell minoritet i Sverige, främst bosatta i Tornedalen.

Innan riksgränsen mellan Sverige och Finland drogs 1809 genom Torne och Muonioälven var Tornedalen ett flerspråkigt och mångkulturellt område där finska och samiska var de dominerande språken. Finskan och en relativt enhetlig kultur dominerade dock i den nedre delen av Torne älvdal.

Tornedalingarna blev en av Sveriges officiellt erkända nationella minoriteter 1999 när riksdagen antog regeringens proposition (1998/99:143) Nationella minoriteter i Sverige och därmed ratificerade Europarådets Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter.

Vem som är tornedaling kan definieras på olika sätt. En geografisk definition är befolkningen längs Torne älv. Många i Torne älvs övre lopp kallar sig dock inte tornedalingar, medan å andra sidan förekommer det att många i exempelvis Kalix älvdal norr om Hoppet (ort vid gränsen mellan Överkalix och Pajala kommuner) gör det.

En annan definition är den finsktalande befolkningen (och de personer som uppfattar sig som etniska tornedalingar) på svenska sidan av Torne, Muonio- och Könkämä älvar, det vill säga i Kiruna, Pajala, Övertorneå, Haparanda och Gällivare kommuner.^[1] Men åtskilliga i Malmfälten kallar sig inte för tornedalingar utan oftare malmfältsbor. I Kiruna kommun finns det ett antal individer som kallar sig för lantalaiset eller kväner på svenska. (Lantalainen torde ha varit samernas finskspråkiga beteckning på dem som idkade jordbruk och möjligen även hade renskötsel som en bisyssla, eller som överlät skötseln av de egna renarna till professionella renskötare.)

Självbeteckningen på meänkieli bland många invånare i nedre Tornedalen är tornionlaaksolainen ’tornedaling’. I finska Tornedalen förekommer även termen lappalainen för den befolkning som inte är samer och som bor i finska Lappland (där finska Tornedalen ingår); en annan benämning är peräpohjolaiset (nordbottningar) för befolkningen i området Nordbotten (finska: Peräpohjola), som omfattar en stor del av finska Tornedalen. Den finska beteckningen för svenska tornedalingar är länsipohjalaiset (västbottningar). Tornedalsfinnar, som svenska staten tidigare benämnde den finsktalande befolkningen i Tornedalen, är en obsolet term,^[2] liksom norrbottensfinnar.

Många tornedalingar talar både svenska, meänkieli och finska, somliga även nordsamiska. Språkligt dominerar svenskan numera kraftigt i svenska Tornedalen, särskilt i Gällivare och Kiruna kommuner där svenskan fick starkt fäste med inflyttade gruvarbetare som hade svenska som modersmål. Även Haparanda, på grund av den statliga och kommunala förvaltning som placerades där, upplevde en stor inflyttning av svenskspråkiga söderifrån.

Trots ett allt starkare assimilationstryck och ren försvenskningspolitik från slutet av 1800-talet till långt in på 1900-talet har finskan levt kvar i Tornedalen. En bidragande orsak är givetvis närheten till Finland och de täta kontakterna med befolkningen på andra sidan Torne älv. En särskilt viktig orsak till språkets överlevnad är att det alltid förekommit så kallade tvärgiften, där framför allt kvinnor från Finland flyttat västerut över älven.

Tornedalsfinskan eller meänkieli betecknades tidigare främst som en finsk dialekt, men erkändes 1999 av Sveriges riksdag som officiellt minoritetsspråk i Sverige.

Tornedalingens kultur är flerspråkig och mångkulturell, präglad av såväl samiska som svenska och finska influenser. De samiska, svenska och finska kulturerna är sammanvävda inom flera olika domäner. Det finns en tornedalsk matkultur, byggnadsstil och tornedalska traditioner däribland seden att bada bastu. Den læstadianska väckelserörelsen som växte fram på 1800-talet och som utöver finska har meänkieli som predikospråk har också påverkat den tornedalska kulturen.

Den tornedalska mattraditionen bygger mycket på samisk och västfinsk kultur. Man äter gärna torkat renkött, så kallat torrkött. Kött och fisk steks och kokas. Tidigare var det vanligt med blodrätter såsom blodkorv (pylsy, verimakkara), blodpalt och blodplättar. Kokt färskpotatis med färsk lök och smält smör, dopp i kopp, anses vara en delikatess efter midsommar. Kaffeost (kahvijuusto) i kaffe eller som efterrätt med hjortron är allmänt förekommande.

Tornedalingarna fick uppmärksamhet i media när de språkliga rättigheterna infördes och gruppen blev en erkänd nationell minoritet och genom att framgångsrika författare under senare tid satt Tornedalen på kartan (till och med på världskartan). Författarna Bengt Pohjanen, Bengt Kostenius, Mona Mörtlund, Mikael Niemi samt åtskilliga andra konstnärer och musiker har skapat föreställningar av de mångkulturella och flerspråkiga tornedalingarna.

Tornedalingar är, liksom övriga etniska grupper i Norden, inte lika intensivt beskrivna som samerna men namnges stundvis som bottningar av Olaus Magnus och förväxlas ibland med kemisamer.^{[källa behövs]} Andra historiska benämningar är termerna kväner och birkarlar.^[3]

Gruppen har historiskt försörjt sig med hjälp av blandekonomi, som boskapsskötsel där bland annat renskötsel ingått, jakt, fiske och handel.^[3] Vissa tornedalingar är ägare av jordbruksfastigheter i området för koncessionsrenskötsel och äger så kallade skötesrenar (utom i Kalix sameby), det vill säga renar som sköts av renskötande samer. När samerna fick ensamrätt på renskötsel kunde dessa tornedalingar (på grund av sin etnicitet) inte sköta sina egna renar, utan får betala skötselavgift till samebyn de tillhör.

• Tornedalingar (personer)
• Kväner
• Lantalainen