Tony Stewart

Tony Stewart
Född	20 maj 1971 (53 år) Columbus, USA
Medborgare i	USA
Utbildad vid	Columbus North High School
Sysselsättning	Nascar-teamägare, racerbilförare[1]
Webbplats	tonystewart.com
Redigera Wikidata

Anthony Wayne "Tony" Stewart, född 20 maj 1971 i Columbus, Indiana, är en amerikansk racerförare.

Stewart inledde sin karriär i sprint cars innan han fick chansen i Indy Racing League, när den serien startades. Han vann titeln 1997 och tre race totalt under sin IRL-karriär. Han gjorde vid den tiden debut i NASCAR Busch Series, och han kombinerade serierna under 1998, då han tog sin sista seger i formelbilssammanhang, innan han bytte till NASCAR Winston Cup med Joe Gibbs Racing. Han överraskade NASCAR-depån genom att kvala in som tvåa för sin Cupdebut i Daytona 500 1999. Han gjorde sedan total succé för att vara nykomling, och slutade på en fjärde plats i mästerskapet, efter att ha hållit en hög och jämn nivå hela säsongen. Han vann även sitt första race den säsongen på Richmond. Han hade en ojämnare formkurva året därpå, men vann sex segrar på sin väg mot en sammanlagd sjätteplats.

I Daytona 500 2001 var Stewart med om en hårresande krasch, när han flippade över flera bilar på bakrakan, men han klarade sig oskadd, i racet där Dale Earnhardt förolyckades. Han hade i övrigt ett stormigt år, då han knuffade av Jeff Gordon efter målflagg, i missnöje över en omkörning under racet på Bristol Motor Speedway. Han vägrade sedan att bära ett huvud och nackskydd på Talladega, vilket byggde upp ett rykte som "badboy". Han slutade till slut på en andra plats i mästerskapet. 2002 skulle bli Stewarts år. Han hade en dålig start på säsongen, men var oerhört jämn och snabb den andra halvan, och till slut tog han sin första titel före Mark Martin. 2003 gav en sjundeplats totalt efter två segrar, men en mestadels anonym tillvaro. År 2004 gjorde Stewart ett stabilt intryck, men slogs aldrig om mästerskapet, och fick nöja sig med en sjätteplats efter ytterligare ett par segrar. Under 2005 vände Stewart trenden, och vann titeln, efter att ha tagit fem vinster. Han tjänade under den säsongen ihop 13,5 miljoner US$ bara genom prispengar. Efter en oerhört ojämn säsong 2006 slutade Stewart på en elfteplats i mästerskapet, efter att ha missat The Chase, men slagit tillbaka med flera vinster under The Chase, vilket dock inte betydde någonting för mästerskapet.

Både 2007 och 2008 var mindre bra säsonger för Stewart, som visserligen tog sig till The Chase båda gångerna, men i båda fallen var det yngre stallkollegor som stal rubrikerna. Under 2007 var det Denny Hamlin, och under 2008 trädde Kyle Busch fram som Gibbs nye store stjärna. Stewart vann under 2008 bara ett race, efter att ha knuffat ned Regan Smith under den gula linjen på Talladega. Han fick segern efteråt, sedan NASCAR:s ledning bedömt att Smith gick nedanför linjen med avsikt, något som många förare inte höll med om.

2009 startade Stewart sitt eget team, när han köpte upp Haasteamet och döpte om det till Stewart Haas Racing. Han valde att köra med #14 för att hylla sin idol A.J. Foyt, och värvade Ryan Newman som stallkamrat. Stewart vann grundserien under sin debutsäsong, efter tre segrar, men under The Chase tappade han mark, och slutade utanför pallen.

Nr	Bana	År
1	Pikes Peak	1997
2	Orlando	1998
3	New Hampshire	1998

Nr	Bana	År
1	Richmond	1999
2	Phoenix	1999
3	Homestead	1999
4	Dover	2000
5	Michigan	2000
6	New Hampshire	2000
7	Dover	2000
8	Martinsville	2000
9	Homestead	2000
10	Richmond	2001
11	Sears Point	2001
12	Bristol	2001
13	Atlanta	2002
14	Richmond	2002
15	Watkins Glen	2002
16	Pocono	2003
17	Charlotte	2003
18	Chicagoland	2004
19	Watkins Glen	2004
20	Sears Point	2005
21	Daytona	2005
22	New Hampshire	2005
23	Brickyard 400	2005
24	Watkins Glen	2005
25	Martinsville	2006
26	Daytona	2006
27	Kansas	2006
28	Atlanta	2006
29	Texas	2006
30	Chicagoland	2007
31	Brickyard 400	2007
32	Watkins Glen	2007
33	Talladega	2008
34	Pocono	2009
35	Daytona	2009
36	Watkins Glen	2009
37	Kansas	2009

Information från den 8 december 2009.

IndyCar Series 1996 Scott Sharp & Buzz Calkins • 1997 Tony Stewart • 1998 Kenny Bräck • 1999 Greg Ray • 2000 Buddy Lazier • 2001 Sam Hornish Jr. • 2002 Sam Hornish Jr. • 2003 Scott Dixon • 2004 Tony Kanaan • 2005 Dan Wheldon • 2006 Sam Hornish Jr. • 2007 Dario Franchitti • 2008 Scott Dixon • 2009 Dario Franchitti • 2010 Dario Franchitti • 2011 Dario Franchitti • 2012 Ryan Hunter-Reay • 2013 Scott Dixon • 2014 Will Power • 2015 Scott Dixon • 2016 Simon Pagenaud • 2017 Josef Newgarden • 2018 Scott Dixon • 2019 Josef Newgarden • 2020 Scott Dixon • 2021 Álex Palou • 2022 Will Power • 2023 Álex Palou