Titan (måne)

Titan
Titan
Upptäckt
UpptäckareChristiaan Huygens
Upptäcktsdatum25 mars 1655
Uppkallad efterTitaner
Omloppsbana
Halv storaxel1 221 870 km
Excentricitet0,0288
Siderisk omloppstid15,945 d
Medelomloppshastighet5,57 km/s
Inklination0,34854°
Måne tillSaturnus
Fysikaliska data
Ekvatorradie2576 ± 2,00 km (0,404 jordar)[1]
Area8,3 × 107 km²
Massa1,3452 ± 0,0002 × 1023kg
Medeldensitet1,8798 ± 0,0044 g/cm³
Ytgravitation (ekvatorn)1,352 m/s²
Flykthastighet2,639 km/s
RotationsperiodBunden rotation
Axellutning
Albedo0,22[2]
Skenbar magnitud+7,9
Atmosfär
Yttryck146,7 kPa
Hitta fler artiklar om astronomi med

Titan är Saturnus största måne och den näst största månen i solsystemet, efter Jupiters måne Ganymedes. Titan upptäcktes den 25 mars 1655 av den nederländske astronomen Christiaan Huygens och var den första satelliten i solsystemet som upptäcktes efter Jupiters galileiska månar. Titan är den enda måne i solsystemet som har en tät atmosfär.[3] Den täta atmosfären har förhindrat närmare studier av månens yta, men fram till 2017 undersöktes Titan av rymdsonden Cassini–Huygens och ny kunskap läggs till hela tiden.

Den 27 juli 2006 meddelade NASA att man funnit sjöar av kolväten vid Titans norra polarregioner,[4] och i mars 2007 meddelades det att rymdfarkosten "Cassinis" rymdsond Huygens tagit bilder på sjöliknande vätske- och kolvätefyllda områden på Titans nordpol. Nasa har planer på att skicka upp en ubåtsliknande rymdfarkost som kan utforska den sjöliknande miljön på Titan.[5]

Namn

Huygens kallade helt enkelt sin upptäckt Saturni Luna (vilket är latin för ”Saturnus måne”) (De Saturni Luna observatio nova, 1656; XV). Senare namngav Giovanni Domenico Cassini de fyra månarna som han upptäckte (Tethys, Dione, Rhea och Japetus) till Sidera Lodoicea (”Ludvigs stjärnor”) för att hedra kung Ludvig XIV av Frankrike. Astronomer började kalla dem för Saturnus I till Saturnus V. När Mimas och Enceladus upptäcktes 1789 kallades Titan ibland för Saturnus sjätte satellit eller Saturnus VI (benämningen används fortfarande) som kommer av i vilken ordning månarna befinner sig från Saturnus. Namnet ”Titan” och namnen på de andra då kända sju månarna kom från John Herschel (son till William Herschel som hade upptäckt Mimas och Enceladus) som föreslog att månarna skulle namges efter titanerna som var syskon till Kronos (den grekiske motsvarigheten till guden Saturnus).[6]

Synlighet från Jorden

Titan kan inte ses från jorden med blotta ögat, men går att se med små teleskop (med diameter större än 5 centimeter) och starka kikare.

Fysiska egenskaper

Titan är den näst största månen i solsystemet.[7] Den är större än Merkurius, men har lägre massa. Tidigare trodde man att Titan var något större än Jupiters måne Ganymedes, men närmare undersökningar har visat att den tjocka atmosfären reflekterar en stor mängd ljus vilket gjort att dess diameter överskattats.[8] Precis som många andra månar i solsystemet är Titan också större än dvärgplaneten Pluto.

Inre struktur

Titan har en uppbyggnad liknande Ganymedes, Callisto, Triton och (förmodligen) Pluto.[9] Titan består till hälften av fruset vatten och till hälften av olika bergarter. Månen är förmodligen uppdelad i flera lager med en 3400 kilometer tjock kärna av bergarter som omges av flera lager bestående av olika former av iskristaller [10]. Titans inre kan fortfarande vara varmt. Trots att den liknar Rhea och Saturnus övriga månar är densiteten högre vilket beror på gravitationell påverkan.

De olika lagren av dis i Titans övre atmosfär. Bilden är tagen i det ultravioletta spektrumet.

Atmosfär

Titan är den enda kända månen med en fullt utvecklad atmosfär som består av annat än bara spårgaser. Närvaron av en tät atmosfär upptäcktes första gången av Gerard Kuiper 1944 då han med hjälp av spektroskopi kunde uppskatta partialtrycket för metan till 100 millibar.[11][12] Sedan dess har Voyagers rymdsonder funnit att Titans atmosfär är tätare än jordens med ett tryck vid ytan som är mer än en och en halv gånger större.

Diset som man kan se på den högra bilden medverkar till Titans anti-växthuseffekt och sänker temperaturen genom att reflektera bort solljus från månen. Den tjocka atmosfären blockerar det mesta av det synliga spektrumets ljus från solen och andra ljuskällor som når Titans yta. Huygenssonden lyckades inte hitta solens position under nedstigningen men den lyckades ta bilder på ytan med hjälp av sin 20-wattslampa, något som forskare liknade vid att ta bilder på en asfalterad parkering i skymningen.[13]

Titans atmosfär består till 98,4 % av kväve – den enda kväverika atmosfären i solsystemet förutom jordens – de resterande 1,6 % består av metan med endast spår av andra gaser som kolväten, argon, koldioxid, kolmonoxid, vätecyanid och helium.[14] De kolväten som finns i atmosfären tror man bildas i Titans övre atmosfär genom att solens ultravioletta ljus uppdelar metanet, vilket producerar en tjock orange smog. Titan har inget magnetfält och befinner sig ibland utanför Saturnus magnetosfär där den är oskyddad från solvinden.

Klimat

Med hjälp av Cassini har man observerat små spridda moln i Titans atmosfär. Här på den södra hemisfären

Vid ytan är temperaturen ungefär 94 K (−179 °C eller −290,2 °F). Vid denna temperatur sublimerar inte is, så atmosfären innehåller nästan ingen vattenånga. Utspridda moln kan hittas överallt i Titans atmosfär. Dessa moln består troligtvis av metan, etan och andra enkla organiska sammansättningar. Andra mer komplexa kemikalier i små mängder tros producera den orangea färg man ser från rymden.

Resultaten från Huygens indikerade att det ibland från Titans atmosfär regnar flytande metan och andra organiska ämnen ner på månens yta.[15] Det är möjligt att områden på Titans yta är täckt med ett tjäreliknande lager av den organiska föreningen tholin, men detta har inte blivit bekräftat. Närvaron av 40argon upptäcktes också i atmosfären, ett bevis på kryovulkanism som producerar en lava av is och ammoniak.[16]

Senare fann man en inaktiv metanvulkan på några högupplösningsbilder, och titansk vulkanism tror man nu är en betydande källa till metanet i atmosfären.[17] I oktober 2004 fotograferade Cassini ljusa, höga moln över Titans sydpol, men de ser inte ut att vara av metan, som man hade trott. Denna upptäckt förbluffade forskarna, och studier för att fastslå sammansättningen av dessa moln och kanske ändra vår förståelse av Titans atmosfär behöver göras.[18] Observationer gjorda av Cassini av Titans atmosfär föreslår att Titan är en superrotator, likt Venus, med en atmosfär som roterar mycket fortare än ytan.

Sjöar

Titan har sjöar bestående av etan och metan. Sjöarna uppskattas vara upp till 200 meter djupa. I tre sjöar har upptäckts något som antas vara vågor. Vågorna är 1,5 centimeter höga och rör sig med en hastighet på 2,5 kilometer per timme.[19] Den största av sjöarna heter Kraken Mare.

Utforskning

Titan undersöktes av både Voyager 1 och Voyager 2. När Voyager 1 närmade sig Titan ändrades dess kurs för att göra en nära passage. Dock saknade Voyager 1 tillräckliga instrument för att kunna undersöka Titans yta under den täta atmosfären.

Cassini-Huygens

Cassini-Huygens är ett forskningsprojekt som består av rymdsonden Cassini och landaren Huygens som skickades till planeten Saturnus och dess måne Titan i ett samarbete mellan Nasa, den Europeiska rymdorganisationen (ESA) och det italienska rymdorganet Agenzia Spaziale Italiana.

Rymdsonden Cassini lämnade Jorden 15 oktober 1997 och har gått i bana kring Saturnus sedan 2004. Den medföljande sonden Huygens sändes genom Titans atmosfär och landande på Titan 14 januari 2005. Det var den mest avlägsna landning en farkost från Jorden någonsin gjort.

Huygens främsta syfte var att med ett antal avancerade instrument undersöka atmosfären under den cirka två timmar långa nedstigningen. Sonden sände cirka 26 000 bilder tillbaka till jorden, bland annat radarfoton av ytan; de första närbilderna av Titans yta.

I mars 2007 meddelades att sonden hade tagit bilder på sjöliknande vätske- och kolvätefyllda områden på Titans nordpol.

Referenser

  1. ^ Jacobson, R. A. (30 augusti 2006). ”The gravity field of the saturnian system from satellite observations and spacecraft tracking data”. The Astronomical Journal "132" (6): ss. 2520–2526. doi:10.1086/508812. 
  2. ^ Williams, David R.. ”Saturnian Satellite Fact Sheet”. NASA. http://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/saturniansatfact.html. Läst 3 september 2007. 
  3. ^ NASA page: News-Features-the Story of Saturn Arkiverad 2 december 2005 hämtat från the Wayback Machine. "it's the only moon with a dense atmosphere."
  4. ^ NASA page: Cassini Finds Lakes on Titan's Arctic Region Arkiverad 30 april 2008 hämtat från the Wayback Machine.
  5. ^ Svensson, Lisa. ”Rymd-ubåt söker efter liv på Saturnus måne”. Sveriges Television. http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/rymd-ubat-soker-efter-liv-pa-saturnus-mane. Läst 31 maj och publicerat den 29 maj 2016. 
  6. ^ Satellites of Saturn; Observations of Mimas, the closest and most interior satellite of Saturn, Mr Lassell, Monthly Notices of the Royal Astronomical Society, volume 8, page 42, 1847-11-12, verified 2005-03-29
  7. ^ *Bill Arnett (2005). Titan. Retrieved April 10, 2005. "Titan is nevertheless larger in diameter than Mercury"; "It was long thought that Titan was the largest satellite in the solar system but recent observations have shown that Titan's atmosphere is so thick that its solid surface is slightly smaller than Ganymede's."
  8. ^ Mori K., Tsunemi H., Katayama H., Burrows D.N., Garmire G.P., Metzger A.E. (2004), An X-Ray Measurement of Titan's Atmospheric Extent from Its Transit of the Crab Nebula, Astrophysical Journal, v. 607, pp. 1065-1069. Chandra images used by Mori et al can be viewed here.
  9. ^ Lunine, J. "Comparing the Triad of Great Moons." Astrobiology Magazine: March 21, 2005. Retrieved July 20, 2006.
  10. ^ G. Tobie et al. (2005). "Titan's internal structure inferred from a coupled thermal-orbital model". Icarus 175 (2): 496-502.
  11. ^ Patrick Moore (2003). Atlas of the universe. Spanien: Philip's. ISBN 978-0-540-08242-1 
  12. ^ G. P. Kuiper (1944). "Titan: a Satellite with an Atmosphere". Astrophysical Journal 100: 378.
  13. ^ Huygens Probe Sheds New Light on Titan, Peter de Selding, Space News, 2005-01-21, verified 2005-03-28
  14. ^ Nature: The abundances of constituents of Titan’s atmosphere from the GCMS instrument on the Huygens probe. B. Niemann, S. K. Atreya, S. J. Bauer, G. R. Carignan, J. E. Demick, R. L. Frost, D. Gautier, J. A. Haberman, D. N. Harpold, D. M. Hunten, G. Israel, J. I. Lunine, W. T. Kasprzak, T. C. Owen, M. Paulkovich, F. Raulin, E. Raaen, S. H. Way
  15. ^ Titan: Arizona in an Icebox?, Emily Lakdawalla, 2004-01-21, ändrad 2005-03-28
  16. ^ Seeing, touching and smelling the extraordinarily Earth-like world of Titan, ESA News, European Space Agency, 2005-01-21, verified 2005-03-28
  17. ^ Hydrocarbon volcano discovered on Titan Arkiverad 17 oktober 2011 hämtat från the Wayback Machine., David L. Chandler, NewScientist.com news service, New Scientist, 2005-06-08
  18. ^ New Images of Titan Baffle Astronomers, Henry Bortman, Astrobiology Magazine, 2004-10-28, verified 2005-03-28
  19. ^ Titan-kuun järvissä nähtiin aaltoja, Ursa, 5 mars 2016

Externa länkar

Media som används på denna webbplats

Question book-4.svg
Författare/Upphovsman: Tkgd2007, Licens: CC BY-SA 3.0
A new incarnation of Image:Question_book-3.svg, which was uploaded by user AzaToth. This file is available on the English version of Wikipedia under the filename en:Image:Question book-new.svg
Saturn family.jpg
Montage of Saturn and several of its satellites, Dione, Tethys, Mimas, Enceladus, Rhea, and Titan. JPL image PIA01482: Saturn System Montage This montage of images of the Saturnian system was prepared from an assemblage of images taken by the Voyager 1 spacecraft during its Saturn encounter in November 1980. This artist's view shows Dione in the forefront, Saturn rising behind, Tethys and Mimas fading in the distance to the right, Enceladus and Rhea off Saturn's rings to the left, and Titan in its distant orbit at the top.
Titan in natural color Cassini.jpg
This natural color composite was taken during the Cassini spacecraft's April 16, 2005, flyby of Titan. It is a combination of images taken through three filters that are sensitive to red, green and violet light. It shows approximately what Titan would look like to the human eye: a hazy orange globe surrounded by a tenuous, bluish haze. The orange color is due to the hydrocarbon particles which make up Titan's atmospheric haze. This obscuring haze was particularly frustrating for planetary scientists following the NASA Voyager mission encounters in 1980-81. Fortunately, Cassini is able to pierce Titan's veil at infrared wavelengths (see PIA06228). North on Titan is up and tilted 30 degrees to the right. The images to create this composite were taken with the Cassini spacecraft wide angle camera on April 16, 2005, at distances ranging from approximately 173,000 to 168,200 kilometers (107,500 to 104,500 miles) from Titan and from a Sun-Titan-spacecraft, or phase, angle of 56 degrees. Resolution in the images is approximately 10 kilometers per pixel. The Cassini-Huygens mission is a cooperative project of NASA, the European Space Agency and the Italian Space Agency. The Jet Propulsion Laboratory, a division of the California Institute of Technology in Pasadena, manages the mission for NASA's Science Mission Directorate, Washington, D.C. The Cassini orbiter and its two onboard cameras were designed, developed and assembled at JPL. The imaging team is based at the Space Science Institute, Boulder, Colo. For more information about the Cassini-Huygens mission, visit http://saturn.jpl.nasa.gov and the Cassini imaging team home page, http://ciclops.org.
Full Disk of Saturn.jpg
NASA's Voyager 1 took this photograph of Saturn on Oct. 18, 1980,34 million kilometers (21.1 million miles) from the planet. The photograph was taken on the last day that Saturn and its rings could be captured within a single narrow-angle camera frame as the spacecraft closed in on the planet for its nearest approach on Nov. 12. Dione, one of Saturn's inner satellites, appears as three color spots just below the planet's south pole. An abundance of previously unseen detail is apparent in the rings. For example, a gap in the dark, innermost ring, called the C-ring or crepe ring, is clearly shown. Material is seen within the relatively wide Cassini Division, separating the middle, B-ring from the outermost ring, the A-ring. The Encke Division is shown near the outer edge of the A-ring. The detail in the rings' shadows cast on the planet is of particular interest: the broad, dark band near the equator is the shadow of the B-ring; the thinner, brighter line is just to the south of the shadow of the less dense A-ring.
Faint Southern Clouds On Titan.jpg
This clear-filter view of Saturn's moon Titan reveals a region of cloud activity at high southern latitudes. Titan is 5,150 kilometers (3,200 miles) across.

Cassini observations have generally been consistent with Earth-based observations that indicate the south-polar fields of clouds that had been observed frequently in 2004 haven't been present in 2005.

This image was taken in visible light with the Cassini spacecraft narrow-angle camera on Aug. 31, 2005, at a distance of approximately 3.3 million kilometers (2 million miles) from Titan and at a Sun-Titan-spacecraft, or phase, angle of 70 degrees. The image scale is 20 kilometers (12 miles) per pixel. North on Titan is up and rotated about 20 degrees to the left. The view has been mildly enhanced to make the cloud feature more easily visible.

The Cassini-Huygens mission is a cooperative project of NASA, the European Space Agency and the Italian Space Agency. The Jet Propulsion Laboratory, a division of the California Institute of Technology in Pasadena, manages the mission for NASA's Science Mission Directorate, Washington, D.C. The Cassini orbiter and its two onboard cameras were designed, developed and assembled at JPL. The imaging operations center is based at the Space Science Institute in Boulder, Colo.