Tingsrätt

Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2015-03)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.
Rättsinstanser i Sverige
Sveriges riksvapen
Denna artikel tillhör en artikelserie
Allmänna domstolar
Tingsrätt
Hovrätt
Högsta domstolen
Förvaltningsdomstolar
Förvaltningsrätt
Kammarrätt
Högsta förvaltningsdomstolen
Särskilda domstolar
Mark- och miljödomstolar
Mark- och miljööverdomstolen
Migrationsdomstolen
Migrationsöverdomstolen
Patent- och marknadsdomstolen
Patent- och marknadsöverdomstolen
Tryckfrihetsdomstol
Specialdomstolar
Arbetsdomstolen
Hyresnämnd
Arrendenämnd
Försvarsunderrättelsedomstolen
Skiljenämnd
Se även
Rättsväsen
Domstol

Tingsrätt är en domstol med första instans och allmän underrätt i både Sverige från 1971[1] och i Finland från 1 december 1993. Även i Norge har det norska tingrett från år 2002 ersatt de tidigare byrett och herredsrett. I Danmark har man en motsvarande underrätt som heter byret.

Sverige

Historisk utveckling

Tingsrätterna som instiftades i Sverige 1971 ersatte härads- och rådhusrätterna. Rådhusrätterna fanns då i 27 av landets större städer, medan de övriga städerna låg under häradsrätterna (häradstingen). De senare fanns utspridda på landsbygden. Därmed var de första rättsinstanserna lika över hela landet.

År 1995 fanns 96 tingsrätter i Sverige. Sedan 1999[2] har antalet skurits ned betydligt till dagens 48[3] (hösten 2010), och antalet förväntas på sikt vara nere i cirka 40 stycken totalt inom hela landet. Främst försöker man koncentrera tingsrätterna till residensstäderna i mindre län samt till de större städerna.[4]

Begreppet tingsrätt nyskapades inte vid reformen 1971, utan fanns belagt redan på 1600-talet, då vanligen i betydelsen häradsrätt[1].

Fram till 1990[5] skulle varje verksamhetsår i tingsrätten, i enlighet med 1686 års kyrkolag, inledas med en tingspredikan i någon av Svenska kyrkans gudstjänstlokaler, eller på det aktuella tingsstället. Vissa domstolar har bevarat detta åliggande.[6]

Administrativ indelning

En tingsrätts geografiska område för rättsskipning kallades före 1 juli 2018 för domsaga, för att därefter kallas domkrets. Ett exempel: Blekinge tingsrätt dömer i normalfallet för brott som begåtts inom domkretsen för Blekinge tingsrätt, vilken består av kommunerna Karlskrona, Ronneby, Karlshamn, Olofström och Sölvesborg. Domstolen har sitt kansli i Karlskrona, där den vanligen håller rättegångar. Ytterligare ett tingsställe finns i Karlshamn där rättegångar kan ske, men utan någon fast anställd expedition.

2010 fanns i Sverige 48 tingsrätter. De var placerade i något större städer. Varje tingsrätt har en eller flera kommuner som sitt upptagningsområde (domkrets). Nedan listas orterna efter län, från norr mot söder, grupperat efter respektive hovrätts domkrets:[7]

Hovrätten för Övre Norrland (Umeå)
Hovrätten för Nedre Norrland (Sundsvall)
Svea hovrätt (Stockholm)
Hovrätten för Västra Sverige (Göteborg)
Göta hovrätt (Jönköping)
Hovrätten över Skåne och Blekinge (Malmö)

Vid större geografiska avstånd är det vanligt att tingsrätten förfogar över ett eller flera tingsställen, lokaler dit rätten reser vid behov av förhandling. Parter i målet slipper på så vis resa långa avstånd, vilket besparar domstolens utgifter för betalningar av reseersättningar och förlorad arbetsinkomster. Normalt är ingen av tingsrättens personal fast stationerad på domsagan, utan enbart på huvudorten (kansliorten).

Inskrivningsmyndigheter

Inskrivningsmyndighetern sorterar sedan den 1 juni 2008 under Lantmäteriverket. Tingsrätten är överinstans till Inskrivningsmyndigheten och prövar överklaganden av vissa av myndighetens beslut.

Rättens sammansättning vid avgöranden

Tingsrättens dömande jurister utgörs av lagmän, chefsrådmän, rådmän, assessorer, fiskaler, beredningsjurister och notarier. Vid förhandlingar i brottmål består tingsrätten i regel av en lagfaren domare (dvs. lagman, chefsrådman, rådman, assessor, fiskal, beredningsjurist eller notarie) samt tre nämndemän. Nämndemännen väljs av kommunfullmäktige och ingår i en så kallad nämnd. Nämndemännen behöver inte vara jurister.

Lagmän, chefsrådmän och rådmän är ordinarie ledamöter, vilket innebär att deras anställningar är skyddade enligt 11 kap. 7 § regeringsformen. Ordinarie domare utses av regeringen. Lagmannen är chef för tingsrätten. En chefsrådman är chef för en avdelning inom tingsrätten.

En hovrättsassessor (assessor) är en domare som genomgått en 4-årig praktisk utbildning i hovrätt och tingsrätt men som inte har någon fast anställning vid en speciell tingsrätt. En fiskal (tingsfiskal) är en domare under sådan utbildning. En beredningsjurist har fullgjort notarietjänstgöring och får döma i vissa mål (bötesmål och mindre tvistemål). En tingsnotarie (notarie), som ofta är det första arbete en nyutexaminerad jurist har, för i början av sin tjänstgöring protokollet vid huvudförhandlingarna i tingsrätten men får i slutet av tjänstgöringen även döma i enklare mål. En notarietjänstgöring varar i regel i 2 år.

Vid förhandlingar i tvistemål består rätten av en eller tre lagfarna domare. En huvudförhandling i ett tvistemål med tre domare brukar kallas för tresits. I familjemål kan även nämndemän ingå i rätten.

Överinstans

Tingsrätten är överinstans vid överklagande av vissa beslut från bland andra:

Överklagande

En tingsrätts domar och beslut överklagas i regel till en hovrätt. Domar och beslut i arbetstvister som handlagts i tingsrätten överklagas dock till Arbetsdomstolen. Beslut i frågor om utfående av allmänna handlingar från tingsrättens administrativa avdelning överklagas till en kammarrätt.

"Hissprövning"

I dispositiva tvistemål får tingsrätten, enligt 56 kap. 13 § rättegångsbalken, med parternas samtycke hänskjuta en viss fråga i målet direkt till prövning av Högsta domstolen. Detta brukar kallas för "hissprövning" eller "hissen" eftersom man går förbi hovrätten.

Finland

Finland har 27 tingsrätter, och en tingsrätts högsta chef kallas lagman och övriga domare för tingsdomare. I vissa ärenden används nämndemän. Längst ner listas tingsrätterna grupperat efter respektive hovrätts domkrets.[8]

Referenser

Noter

  1. ^ [a b] tingsrätt i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 24 mars 2015.
  2. ^ Wångmar, s. 5
  3. ^ Sveriges Domstolar 2010, s. 8
  4. ^ Wångmar, s. 10
  5. ^ Förordning (1989:884) om upphävande av två författningar om rättegångsgudstjänst (ikraftträdande: 1990-01-01)
  6. ^ Rättsåret inleds med en tingspredikan Sveriges Radio, Nyheter P4 Norrbotten, 8 januari 2008
  7. ^ Sveriges Domstolar 2010, s. 10
  8. ^ ”Tingsrätterna”. Oikeus.fi, Justitieministeriet och rättsväsendets ämbetsverk. Arkiverad från originalet den 28 mars 2017. https://web.archive.org/web/20170328105538/https://oikeus.fi/tuomioistuimet/karajaoikeudet/sv/index.html. Läst 27 mars 2017. 

Externa länkar

Finlands hov- och tingsrätter
Helsingfors hovrättFinlands statsvapen
Rovaniemi hovrätt
Kajanaland · Lappland · Uleåborg ·
Vasa hovrätt
Åbo hovrätt
Östra Finlands hovrätt
Kymmenedalen · Norra Karelen · Norra Savolax · Päijänne-Tavastland · Södra Karelen · Södra Savolax

Media som används på denna webbplats

Question book-4.svg
Författare/Upphovsman: Tkgd2007, Licens: CC BY-SA 3.0
A new incarnation of Image:Question_book-3.svg, which was uploaded by user AzaToth. This file is available on the English version of Wikipedia under the filename en:Image:Question book-new.svg
Coat of arms of Sweden.svg
Författare/Upphovsman: Sodacan, Licens: CC BY-SA 4.0
Lilla riksvapnet

Lag (1982:268) om Sveriges riksvapen (riksdagen.se)

“ 1 § Sverige har två riksvapen, stora riksvapnet, som också är statschefens personliga vapen, och lilla riksvapnet. Riksvapnen används som symboler för den svenska staten.
Stora riksvapnet bör endast när det finns särskilda skäl användas av andra än statschefen, riksdagen, regeringen, departementen, utrikesrepresentationen och försvarsmakten.
Statschefen kan ge andra medlemmar av det kungliga huset tillåtelse att som personligt vapen bruka stora riksvapnet med de ändringar och tillägg som statschefen bestämmer.

2 § Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen.

Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor.
Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimer ordens insignier.
Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld.
Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.
Stora riksvapnet får brukas även utan ordensinsignier, sköldhållare, postament eller vapenmantel.

3 § Lilla riksvapnet består av en med kunglig krona krönt blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en.

Skölden får omges av Serafimerordens insignier.
Såsom lilla riksvapnet skall också anses tre öppna kronor av guld, ordnade två över en, utan sköld och kunglig krona.
Myndigheter som använder lilla riksvapnet får till vapnet foga emblem som symboliserar deras verksamhet. Innan ett vapen med sådant tillägg tas i bruk, bör yttrande inhämtas från statens heraldiska nämnd.
 ”