Timrekordet

(c) Nicola, Wikimedia Commons, CC-by-sa 4.0

Timrekordet är en tävlingsgren inom cykling i vilken cyklisten ska framföra cykeln så lång sträcka som möjligt under en timme. Normalt genomförs tävlingar och rekordförsök i velodromer inomhus med en ensam cyklist på banan. Det förhindrar att cyklisten distraheras samt att cyklisten inte drar otillåtna fördelar av att ligga bakom andra fordon som minskar luftmotstånd eller skapar sug. Tävlingsformen har alltid genomsyrats av experimenterande med material och sittställningar för att minska luftmotståndet.

Den stående starten sker mitt på en av banans långsidor med cyklisten fasthållen av en startgrind.

Den cyklade distansen är en beräknad distans och inte en faktisk cyklad distans mätt med måttband efter exakt en timme. Den beräknas enligt:^[1]

${\displaystyle D=L\cdot (V+{\frac {T_{k}}{T_{s}}})}$ där:

D = cyklad distans

L = varvlängd (mätt längs innerkanten på den svarta linjen på velodromen som ligger 20 cm utanför banans innerkant^[2])

V = antalet cyklade fulla varv

T_k = kvarvarande tid efter det sista cyklade fulla varvet

T_s = varvtiden för det sista cyklade fulla varvet

och avrundas sedan neråt till närmast lägre hela antal meter.

Det vill säga att man räknar den sträcka som de fullbordade varven utgör plus den sträcka som skulle tillyggalagts på den kvarvaranade tiden om hastigheten varit densamma som medelhastigheten var under det sista fullbordade varvet. När det står klart att det återstår mindre tid än det tar att tillryggalägga ännu ett varv skjuts loppet av (och en klockringning skall markera att det återstår ett varv när mållinjen passeras näst sista gången). En av UCI godkänd kommisionär och två officiella tidtagare övervakar rekordförsöket – tidtagningen skall därtill vara elektronisk med en noggrannhet på en tusendels sekund när.

Det första dokumenterade rekordet sattes av engelsmannen Frank Dodds år 1876 på en höghjuling när han cyklade 26,508 kilometer. Den 7 juli 1933 satte den franske amatörcyklisten Francis Faure rekord på en liggcykel genom att cykla 45,055 kilometer. Den nya cykeltypen accepterades inte av den internationella cykelunionen, Union Cycliste Internationale. Restriktionerna från Union Cycliste Internationale innebar att en öppen klass för timrekordet startades som administreras av International Human Powered Vehicle Association, IHPVA, internationella förbundet för muskeldrivna fordon.

Union Cycliste Internationale lyckades behålla statusen för tävlingar med cyklar som kräver en upprättsittande ställning. År 1973 satte den belgiske cyklisten Eddy Merckx rekord med sträckan 49,431 kilometer.

1984 och, speciellt, 1993–1996 sattes flera rekord med specialiserade cyklar, material och sittställningar av bland andra Francesco Moser, Chris Boardman och Graeme Obree. Union Cycliste Internationale ogillade specialiseringarna och delade 1996 upp rekorden i två olika klasser, även retroaktivt.

Den ena klassen behöll namnet "UCI timrekordet" och den andra döptes om till "UCI Best Human Effort". I den förstnämnda klassen var cykeln bland annat tvungen att väga 6,8 kilogram, vara försedd med bockstyre och ha en ram med cirkulärt tvärsnitt. Cyklisten fick inte bära kläder som förbättrade aerodynamiken, till exempel så fick hjälmen bara var konstruerad för att skydda, inte minska luftmotståndet. Eftersom klasserna ändrades även retroaktivt innebar det att Eddy Merckx rekord blev det senast bästa. Detta trots att hans cykel bara hade vägt 5,5 kilogram. rekordet kallades därför även "Merckx-timmen". Den andra klassen, UCI Best Human Effort, var öppnare men krävde en av UCI godkänd cykel i upprätt sittställning.

I maj 2014 bestämde sig UCI för att bara ha ett timrekord igen. Sträckan för det senaste Merckx-timrekordet sattes som gällande och utrustningen skall följa reglementet för uthållighetscykling i velodrom. Rekordet, 49,000 km, innehades av Ondřej Sosenka och var det bästa med utrustning och sittställning som följde reglementet för bancykling vid sammanslagningen av rekorden. Klassen "UCI Best human Effort" finns inte längre.^[3]

Rekordet med en cykel helt anpassad efter de nya reglerna slogs av Jens Voigt hösten 2014,^[4] men bara en dryg månad senare blev han av med rekordet då Matthias Brändle cyklade 51,852 km.^[5] Rohan Dennis och Alex Dowsett var därefter rekordinnehavare, men den 7 juni 2015 cyklade Bradley Wiggins 54,526 km och slog därmed rekordet, som sedan stod sig till 2019 då det slogs av Victor Campenaerts. Men tre år senare, 2022, slogs det först av Daniel Bigham och mindre än två månader därefter av Filippo Ganna.

Det noterades rekord i olika klasser; dels för amatörer respektive professionella och dels om det var på inomhusbana eller utomhusbana (och om banan låg över eller under 600 m.ö.h.). Tabellen listar det bästa av rekorden.

Sträcka (km)	Cyklist	Datum	Ort (banlängd m)	Klass
45,848	Fausto Coppi	7 november 1942	Milano (397)	Pro, utomhus -600 m
46,159	Jacques Anquetil	29 juni 1956	Milano (397)	Pro, utomhus -600 m
46,394	Ercole Baldini	19 september 1956	Milano (397)	Pro, utomhus -600 m
46,923	Roger Rivière	18 september 1957	Milano (397)	Pro, utomhus -600 m
47,347	Roger Rivière	23 september 1959	Milano (397)	Pro, utomhus -600 m
48,093	Ferdinand Bracke	30 oktober 1967	Rom (400)	Pro, utomhus -600 m
48,653	Ole Ritter	10 oktober 1968	Mexico City (333)	Pro, utomhus +600 m
49,432	Eddy Merckx	25 oktober 1972	Mexico City (333)	Pro, utomhus +600 m

Att rekorden sattes på utomhusbanor beror till stor del på att dessa var större än inomhusvelodromerna var vid den tiden – en utomhusvelodrom hade vanligen en banlängd på 333–500 m, medan en inomhusvelodrom, i bästa fall, hade en banlängd på 167 m. Den längre banlängden gav längre raksträckor och större kurvradier (ju större kurvradie, desto mindre normalkraft, och ju mindre normalkraft, desto mindre friktionskraft) och gjorde det lättare att upprätthålla en hög hastighet. Efter de Olympiska spelen 1968, till vilka en velodrom byggts på hög höjd i Mexico City, blev sedan denna en favoritbana för rekordförsök på grund av det lägre lufttrycket på högre höjd och det därav följande minskade luftmotståndet.

Enligt "Lugano-fördraget" (The Lugano Charter[7]) 1996 och senare (den senaste 2014) revisioner (till och med 2024) är timrekordets utveckling sedan 1972: Sträcka (km) Cyklist Datum Ort 49,432 Eddy Merckx 25 oktober 1972 Mexico City 49,441 Chris Boardman 27 oktober 2000 Manchester 49,700 Ondřej Sosenka 19 juli 2005 Moskva 51,110 Jens Voigt 18 september 2014 Grenchen 51,862 Matthias Brändle 30 oktober 2014 Aigle 52,491 Rohan Dennis 8 februari 2015 Grenchen 52,937 Alex Dowsett 2 maj 2015 Manchester 54,526 Bradley Wiggins 7 juni 2015 London 55,089 Victor Campenaerts 16 april 2019 Aguascalientes 55,548 Daniel Bigham 19 augusti 2022 Grenchen 56,792 Filippo Ganna 8 oktober 2022 Grenchen

Tabellen listar "Best human effort". (Klassindelningen mellan professionella och amatörer inom cykling upplöstes gradvis under 1992/1993[8]) Detta rekord har upphört att räknas, men Gannas "ordinarie" rekord 2022 var det första som överträffade Boardmans notering från 1996[9] och är därför medtaget. Sträcka (km) Cyklist Datum Ort Klass 49,432 Eddy Merckx 26 oktober 1972 Mexico City Pro, utomhus +600 m 50,808 Francesco Moser 19 januari 1984 Mexico City Pro, utomhus +600 m 51,151 Francesco Moser 23 januari 1984 Mexico City Pro, utomhus +600 m 51,596 Graeme Obree 17 juli 1993 Hamar Öppen klass (inomhus) 52,270 Chris Boardman 23 juli 1993 Bordeaux Öppen klass (inomhus) 52,719 Graeme Obree 27 april 1994 Bordeaux Öppen klass (inomhus) 53,040 Miguel Indurain 2 september 1994 Bordeaux Öppen klass (inomhus) 53,832 Tony Rominger 22 oktober 1994 Bordeaux Öppen klass (inomhus) 55,291 Tony Rominger 5 november 1994 Bordeaux Öppen klass (inomhus) 56,375 Chris Boardman 6 september 1996 Manchester Öppen klass (inomhus) 56,792 Filippo Ganna 8 oktober 2022 Grenchen Öppen klass (inomhus)

• UCI, World record/Record du monde, Men/Hommes

• Video om Eddy Mercks rekord på YouTube.
• Video om Filippo Gannas rekord på YouTube.