Tidevarvet

Tidevarvet var en svensk veckotidning utgiven av Frisinnade kvinnors riksförbund mellan 1924 och 1936. Flera kända kvinnliga personligheter i kulturlivet bidrog regelbundet med artiklar och kåserier, däribland Elin Wägner, Kerstin Hesselgren, Hagar Olsson och Carin (Casan) Hermelin. Advokaten Eva Andén skrev om lagstiftning. Tidningen har beskrivits som en politisk-kulturell veckotidning.^[1] Återkommande ämnen rörde litteratur, kultur och olika samhällsfrågor, som exempelvis abort, prostitution och äktenskapslagstiftning.

Frisinnade kvinnor skapade tidningen som ett led i arbetet för kvinnors medborgarskap, och flera av grundarna var desamma som i den så kallade Fogelstadgruppen. Men de ville inte att Tidevarvet skulle ses som en "kvinnotidning", utan skrev i det första numret:

"Vilka områden ämnar Tidevarvet söka draga inom sin intressesfär? Vi räkna icke upp dem, ty vi eftersträva icke uppdelningen i områden. Strängt taget finnes det icke en från mannens skild kvinnans värld, lika litet som en från politikens och samhällets skild litteraturens, konstens, dramatikens, religionens eller spekulationens värld." ^[2]

Från slutet av 1933 lades devisen "Radikal, politisk veckotidning" intill tidningshuvudet.

Historik

Det första numret utkom i november 1923.^[3] Där fanns också dikten "Tidevarvets krav" av Teresia Eurén:

Tro på ljuset är kvinnoplikt!

Mörknande marker och mulen sikt

tvinga oss speja mot himlens bryn:

River det ej i skyn?

Tro på sanning och tro på rätt

trampas de än av trälars ätt,

tro på den stolta, fria stam

vars lösen är: uppåt och fram!

Verka för allt som är sunt och gott,

älska fram det i stort och smått!

Gärning till fylles får den som vill –

och tiden står aldrig still.

Tiden – vårt tidevarv – lyss till dess krav!

Bister och kärv är den lära det gav.

Den vrakar oäkta känsloprål:

Spänn kraften med nerver av stål!

För alla, med alla – som aldrig förr –

så bana vi väg till framtidens dörr

Och "alla för en" blir ett levande ord,

som föder – frid på jord!

Den första chefredaktören var Ellen Hagen. Under perioden 1924 till 1927 var Elin Wägner chefredaktör och flera av hennes egna noveller trycktes som följetonger i tidningen. Under Wägners tid gjorde författaren Moa Martinson sin debut i tidningen. Ansvarig utgivare var läkaren Ada Nilsson och tidningens lokaler låg vägg i vägg med hennes bostad i Gamla stan i Stockholm. Wägner efterträddes som chefredaktör av Hermelins halvsyster Carin (Casan) Hermelin år 1927. Hon stannade fram till tidningens nedläggning 1936.

Tidningen lades ned 1936 då de inte längre hade ekonomiska förutsättningar för att driva den vidare.

Politik

Tidevarvet tog ofta ställning i både nationella och internationella politiska frågor utifrån ett feministiskt perspektiv. Tidningen hade ett starkt engagemang för fred. De skrev om internationella politiska debatter och både nazismen och stalinismen fördömdes av flera skribenter. I flera artiklar uppmärksammades den politiska utvecklingen i Nazityskland, särskilt ur ett kvinnoperspektiv. De reagerade mot nazismens uppfattning av den "ariska" kvinnan och gav i flera artiklar konkreta exempel på hur tyska kvinnors situation på arbetsmarknaden försvagades av nazismens ideologi.^[4]

Arvid Brenners krönikor från Berlin under 1930-talet har stort värde för förståelsen av tystandet av kultur och akademi i det nazistiska Tyskland.

Tidningen rapporterade återkommande om rösträttsrörelsen i andra länder och debatten kring kvinnors villkor och medborgarskap.

Referenser

• Ulrika Knutson, Kvinnor på gränsen till genombrott (2004).

Externa länkar

• Om Tidevarvet
• Tidevarvet. Tidningarna finns att läsa i digitaliserad form (pdf) hos KvinnSam – Nationellt bibliotek för genusforskning vid Göteborgs universitet.