Themisto

Themisto
TheIrregulars JUPITER GROUPS.svg
Diagram som visar Themistos bana(vänster upptill) tillsammans med övriga månar med ovanlig bana
Upptäckt
UpptäckareCharles T. Kowal (1975)
Elizabeth Roemer (1975)[1]
Scott S. Sheppard (2000)
David C. Jewitt (2000)
Yanga R. Fernández (2000)
Eugene A. Magnier (2000)
Upptäcktsdatum30 september 1975[1]
21 november 2000 återupptäckt
Uppkallad efterThemisto
Omloppsbana
Halv storaxel7,391,650
Excentricitet0.2006
Siderisk omloppstid129.82761
Inklination45.81
Måne tillJupiter
Fysikaliska data
Massa6.89 × 1014
Medeldensitet2.6 g/cm3
Ytgravitation (ekvatorn)~0.0029
Flykthastighet~0.0048
Albedo0.04
Temperatur~124 K
Hitta fler artiklar om astronomi med

Themisto är en av Jupiters månar. Den har fått sitt namn efter Themisto, en av Zeus älskarinnor i den grekiska mytologin.

Den är tämligen liten; omkring 8 kilometer bred i diameter, och eftersom den aldrig blivit undersökt av rymdsonder vet man inte mycket mer om denna lilla måne.

Upptäckt två gånger

Themisto blev för första gången upptäckt 30 september 1975 av Charles T. Kowal och Elizabeth Roemer.[1] Den gången fick man inte tillräckligt exakta beskrivningar av dess omloppsbana av Jupiter och snart därefter tappade man spåret av den nya månen. Den förblev en fotnot i facklitteraturen om Jupiters månar, men den 21 november 2000 upptäckte en astronomgrupp (bestående av Scott S. Sheppard, David C. Jewitt, Yanga R. Fernández och Eugene A. Magnier) en "ny" måne omkring Jupiter. Den fick namnet S/2000 J 1 men det dröjde inte länge innan man insåg att den var identisk med den "försvunna" månen från 1975. En annan grupp, bestående av Brett J. Gladman, John J. Kavelaars, Jean-Marc Petit, Hans Scholl, Matthew J. Holman, Brian G. Marden, Philip D. Nicholson och Joseph A. Burns hade också sett S/2000 J 1; de hade dock berättat om sin upptäckt för Minor Planet Center istället för den Internationella astronomiska unionen.

Namnet Themisto blev officiellt fastställt 2002.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från danskspråkiga Wikipedia.

Noter

  1. ^ [a b c] ”Themisto” (på engelska). In depth; by the numbers. NASA Science. 5 december 2017. Arkiverad från originalet den 14 augusti 2019. https://web.archive.org/web/20190814045920/https://solarsystem.nasa.gov/moons/jupiter-moons/themisto/in-depth/. Läst 14 augusti 2019. 
Jupiters månar
Adrastea · Aitne · Amalthea · Ananke · Aoede · Arche · Autonoe · Callisto · Callirrhoe · Carme · Carpo · Chaldene · Cyllene · Dia · Eirene · Elara · Erinome · Ersa  · Euanthe · Eukelade · Eupheme · Euporie · Europa · Eurydome · Ganymedes · Harpalyke · Hegemone · Helike · Hermippe · Herse · Himalia · Io · Iocaste · Isonoe · Kale · Kallichore · Kalyke  · Kore · Leda · Lysithea · Megaclite · Metis · Mneme · Orthosie  · Pandia · Pasiphae · Pasithee · Philophrosyne · Praxidike · Sinope · Sponde · Taygete · Thebe · Thelxinoe · Themisto · Thyone · Valetudo
The Galilean satellites (the four largest moons of Jupiter).tif
S/2003 J 2 · S/2003 J 4 · S/2003 J 9 · S/2003 J 10 · S/2003 J 12 · S/2003 J 16 · S/2003 J 18 · S/2003 J 19 · S/2003 J 23 · S/2010 J 1 · S/2010 J 2 · S/2011 J 1 · S/2011 J 2 · S/2016 J 1 · S/2017 J 1 · S/2017 J 2 · S/2017 J 3 · S/2017 J 5 · S/2017 J 6 · S/2017 J 7 · S/2017 J 8 · S/2017 J 9
Jupiter · Jupiters ringar

Media som används på denna webbplats

TheIrregulars JUPITER GROUPS.svg
Författare/Upphovsman: User:Eurocommuter, Licens: CC-BY-SA-3.0
Groups of irregular satellites of Jupiter
The Galilean satellites (the four largest moons of Jupiter).tif

This composite includes the four largest moons of Jupiter which are known as the Galilean satellites. The Galilean satellites were first seen by the Italian astronomer Galileo Galilei in 1610. Shown from left to right in order of increasing distance from Jupiter, Io is closest, followed by Europa, Ganymede, and Callisto.

The order of these satellites from the planet Jupiter helps to explain some of the visible differences among the moons. Io is subject to the strongest tidal stresses from the massive planet. These stresses generate internal heating which is released at the surface and makes Io the most volcanically active body in our solar system. Europa appears to be strongly differentiated with a rock/iron core, an ice layer at its surface, and the potential for local or global zones of water between these layers. Tectonic resurfacing brightens terrain on the less active and partially differentiated moon Ganymede. Callisto, furthest from Jupiter, appears heavily cratered at low resolutions and shows no evidence of internal activity.

North is to the top of this composite picture in which these satellites have all been scaled to a common factor of 10 kilometers (6 miles) per picture element.

The Solid State Imaging (CCD) system aboard NASA's Galileo spacecraft acquired the Io and Ganymede images in June 1996, the Europa images in September 1996, and the Callisto images in November 1997.

Launched in October 1989, the spacecraft's mission is to conduct detailed studies of the giant planet, its largest moons and the Jovian magnetic environment.