Thebe (måne)
| Thebe | |
 Bild på Thebe tagen av Galileo | |
| Upptäckt | |
|---|---|
| Upptäckare | Stephen P. Synnott Voyager 1[1] |
| Upptäcktsdatum | 5 mars, 1979 |
| Uppkallad efter | Thebe |
| Omloppsbana | |
| Halv storaxel | 221 889,0 ± 0,6 km |
| Excentricitet | 0,0175 ± 0,0004 km |
| Siderisk omloppstid | 0,674536 ± 0,000001 |
| Inklination | 1,076 ± 0,003 |
| Måne till | Jupiter |
| Fysikaliska data | |
| Dimensioner | 116×98×84 km |
| Ekvatorradie | 49,3 ± 2,0 km |
| Massa | 4,3 × 1017 |
| Medeldensitet | 0,86 |
| Ytgravitation (ekvatorn) | ~0,020 |
| Flykthastighet | ~0,040 |
| Rotationsperiod | Synkron |
| Albedo | 0,047 ± 0,003 |
| Temperatur | ~124 K |
| Hitta fler artiklar om astronomi med | |
Thebe är den fjärde, räknat i avstånd, av Jupiters månar. Den upptäcktes den 5 mars 1979 med hjälp av rymdsonden Voyager 1[1] och var också kände under beteckningen Jupiter XIV. Snart efter upptäckten fick den det nya namnet S/1979 J 2, men 1983 beslutade Internationella astronomiska unionen att uppkalla den efter nymfen Thebe ur den grekiska mytologin. Man har sedan upptäckt att den redan blev fotograferad den 27 februari 1979, men inte upptäckt den på de bilderna.
Överflatan präglas av minst tre eller fyra kratrar av en ansenlig storlek i förhållande till månens egen storlek. Den största av dem har fått namnet Zethus och är den enda företeelsen på Thebe som har fått ett officiellt namn.
Thebe hör till den så kallade Amaltheagruppen som omfattar de fyra månar som ligger närmast planeten. Gruppen har fått sitt namn efter den största medlemmen; månen Amalthea.
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från danskspråkiga Wikipedia.
Noter
- ^ [a b] ”Thebe” (på engelska). In depth; by the numbers. NASA Science. 5 december 2017. https://solarsystem.nasa.gov/moons/jupiter-moons/thebe/in-depth/. Läst 14 augusti 2019.
| ||||||||||||||
Media som används på denna webbplats
This image of Thebe was taken by NASA's Galileo spacecraft on January 4, 2000, at a range of 193,000 kilometers.
This composite includes the four largest moons of Jupiter which are known as the Galilean satellites. The Galilean satellites were first seen by the Italian astronomer Galileo Galilei in 1610. Shown from left to right in order of increasing distance from Jupiter, Io is closest, followed by Europa, Ganymede, and Callisto.
The order of these satellites from the planet Jupiter helps to explain some of the visible differences among the moons. Io is subject to the strongest tidal stresses from the massive planet. These stresses generate internal heating which is released at the surface and makes Io the most volcanically active body in our solar system. Europa appears to be strongly differentiated with a rock/iron core, an ice layer at its surface, and the potential for local or global zones of water between these layers. Tectonic resurfacing brightens terrain on the less active and partially differentiated moon Ganymede. Callisto, furthest from Jupiter, appears heavily cratered at low resolutions and shows no evidence of internal activity.
North is to the top of this composite picture in which these satellites have all been scaled to a common factor of 10 kilometers (6 miles) per picture element.
The Solid State Imaging (CCD) system aboard NASA's Galileo spacecraft acquired the Io and Ganymede images in June 1996, the Europa images in September 1996, and the Callisto images in November 1997.
Launched in October 1989, the spacecraft's mission is to conduct detailed studies of the giant planet, its largest moons and the Jovian magnetic environment.