Tavast

Tavast
Heraldiskt vapen
Ursprung	Tavastland
Stamfar	Olof Tavast (1373–1402)
Sätesgård	Porkkala i Lampis
Adlad	Uradel
† Utslocknad i Sverige
Utslocknad	senast 1485

Namnet Tavast har burits av flera släkter, se Tawast

Tavast var under senmedeltiden en av de främsta frälsesläkterna i Finland. På grund av deras stora förmögenhet och höga sociala ställning har flera andra släkter åberopat släktskap med dem men inget sådant har kunnat beläggas. Ättens medlemmar använde tillnamnet Tavast och det förefaller vara klarlagt att de hade fått namnet av sin hemtrakt Tavastland.

Som ättens vapen fördes en vänstervänd väpnad arm.

Ättens äldste medlem väpnaren Olof Tavast (1373–1402) bodde på Alasjoki (senare Tavastila) i Virmo i Egentliga Finland men hade gods i Tavastland. Olof Tavast hade fyra söner och fem döttrar.

Den äldste sonen var Nils Tavast (1402–1433) som fick frälsebrev 1407 och var häradshövding i Hauho i Tavastland. Han ägde vid sin död köpegodset Porkkala i Lampis som skulle bli släktens sätesgård. Genom sitt giftermål fick han också många gods i Sagu i Egentliga Finland. Av hans söner var Olof Tavast (1433–1460) liksom sin far häradshövding i Hauho, riddare och hövitsman på Tavastehus. Han hade också Porkkala som sin sätesgård men gjorde därutöver stora godsförvärv i Tavastland. Godskomplexet gick genom dottern Metta till hennes andre mans, Jeppe Perssons (Ille) arvingar. En annan son till Nils Tavast var kaniken i Åbo Jöns Tavast (1443–1467).

Olof Tavasts andre son Magnus (1357–1452) var biskop i Åbo 1412–1450. Ättens sista manliga medlem torde ha dött senast 1485.

Referenser

Källor

• Holmen, F: Den medeltida frälsesläkten Tavast i Finland, Historisk tidskrift för Finland 1945 s. 47-97 och 1946, s. 8-30
• Carpelan, T: Ättartavlor för de på Finlands riddarhus inskrivna ätterna III, Helsingfors 1965, s. 1169
• Äldre svenska frälsesläkter I s. 266–270, Riddarhusdirektionen 1989, Stockholm
• Anthoni, E: Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel, Svenska Litteratursällskapet i Finland 1970, Helsingfors, s. 174–179