Tapakuler

Tapakuler
Pärltapakul (Acropternis orthonyx)
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Fåglar Aves
Ordning	Tättingar Passeriformes
Underordning	Tyranni
Familj	Tapakuler (men se text) Rhinocryptidae Wetmore, 1930
Utbredning
Släkten
Acropternis Eleoscytalopus Eugralla Liosceles Melanopareia Merulaxis Myornis Psilorhamphus Pteroptochos Rhinocrypta Scelorchilus Scytalopus Teledromas
Synonymer
Sångsmygar Ralltrastar

Tapakuler (Rhinocryptidae) är en familj med små suboscina tättingar som främst förekommer i Sydamerika där den största mångfalden finns i Anderna. Tre arter – chocótapakul (Scytalopus chocoensis), tacarcunatapakul (S. panamensis) och gråvattrad tapakul (S. argentifrons) – förekommer i södra Centralamerika.

Utseende och levnadssätt

Tapakulerna är små till medelstora fåglar, med en längd mellan 10 och 24 cm. De är markbundna fåglar och dåliga flygare som har korta vingar. Istället har de kraftfulla ben som är väl anpassade till deras biotop som består av gräsmark eller skogens undervegetation. Stjärten är uppåtriktad och pekar mot huvudet. Merparten av arterna är små svarta eller bruna fåglar men det finns även några större och mer färggranna arter. De uppmärksammas främst genom sina läten och arterna inom släktet Scytalopus identifieras utifrån läten.

De har en spetsig näbb och lever av insekter, frön och andra mjuka växtdelar, och skrapar upp föda från marken likt vissa hönsfåglar som fasaner. De flesta arter lägger två ägg på en skyddad plats som en jordhåla, en trädhåla eller ett sfäriskt rede.

Status och hot

Vissa arter av tapakulerna har mycket lokala utbredningsområden och eftersom de är dåliga flygare så kan de lätt isoleras i mindre populationer vilket leder till fragmentarisering. Idag (2022) kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN bahiaborstpanna (Merulaxis stresemanni) som akut hotad (CR) samt de sju arterna bahiatapakul (Eleoscytalopus psychopompus), kärrtapakul (Scytalopus iraiensis), brasiliatapakul (S. novacapitalis), diamantinatapakul (S. diamantinensis), magdalenatapakul (S. rodriguezi), ecuadortapakulo (S. robbinsi) och paramillotapakul (S. canus) som starkt hotade (EN).

Taxonomi

Tapakulerna placeras traditionellt i den distinkta familjen Rhinocryptidae.^[1] Tidigare inkluderades även månbrösten, numera i den egna familjen Conopophagidae. Molekylära studier i början av 2000-talet indikerade att en stor del av tapakulerna kanske bäst borde beskrivas som en tribus eller en underfamilj inom familjen myrtrastar (Formicariidae), däribland typarten tofstapakul (Rhinocrypta lanceolata) och släktena Pteroptochos, Scytalopus och Liosceles.^[2][3] Det fanns också förslag att andra släkten kanske borde flyttas till Conopophagidae, och då främst Teledromas.^[2] Senare studier bekräftar dock att alla släkten traditionellt klassificerade som tapakuler, utom månbrösten, faktiskt ingår i familjen.^[4][5][6]

Artgränserna inom släktet Scytalopus är bland de mest komplexa problemen inom neotropisk ornitologi. De har mycket kryptiska fjäderdräkter och identifiering utifrån visuella karaktärer är ofta omöjligt. Studier av läten och DNA behövs oftast för att utröna en specifik populations taxonomiska status. Flera nya arter för vetenskapen har beskrivit under 2000-talet, däribland antioquiatapakul (Scytalopus stilesi) och magdalenatapakul (S. rodriguezi) från Colombia. Utöver detta finns det ett antal kända arter som fortfarande inte beskrivits taxonomiskt, som exempelvis de två peruanska taxonen som än så länge kallas "Apurimac Tapaculo" och "Millpo Tapaculo", medan andra redan beskrivna taxon kanske omfattar flera arter. Den bästa illustrationen av osäkerheten kring detta släkte är att det bara fanns tio beskrivna arter 1970 och att den siffran idag är nästan fem gånger så hög.^[7]

Släkten och arter

Enligt International Ornithological Congress (IOC).^[8]

• Släkte Acropternis
  • Pärltapakul (A. orthonyx)
• Släkte Pteroptochos
  • Kastanjestrupig tapakul (P. castaneus)
  • Svartstrupig tapakul (P. tarnii)
  • Mustaschtapakul (P. megapodius)
• Släkte Scelorchilus
  • Vitstrupig tapakul (S. albicollis)
  • Chucaotapakul (S. rubecula)
• Släkte Rhinocrypta
  • Tofstapakul (R. lanceolata)
• Släkte Teledromas
  • Sandtapakul (T. fuscus)
• Släkte Liosceles
  • Amazontapakul (L. thoracicus)
• Släkte Psilorhamphus
  • Bambusmyg (P. guttatus)
• Släkte Merulaxis
  • Svart borstpanna (M. ater)
  • Bahiaborstpanna (M. stresemanni)
• Släkte Eugralla
  • Ockrasidig tapakul (E. paradoxa)
• Släkte Myornis
  • Grå tapakul (M. senilis)
• Släkte Eleoscytalopus
  • Vitbröstad tapakul (E. indigoticus)
  • Bahiatapakul (E. psychopompus)
• Släkte Scytalopus – 49 arter

Taxa som tidigare fördes till familjen

Familj Melanopareiidae (månbröst)

• Släkte Melanopareia
  • Halsbandsmånbröst (M. torquata)
  • Chacomånbröst (M. maximiliani)
  • Praktmånbröst (M. elegans)
  • Marañónmånbröst (M. maranonica)

Referenser

Noter

Källor

• Correa A., Mpodozis, J. & M. Sallaberry (2014): Chilean Rhinocryptidae (Avian):speciation. Impressum/Imprint OmniScriptum GmbH & CoKG. Verlag/publisher: LAP Lambert Academic Publishing. Printed in Germany. All right reserved. Saarbrücken. ISBN 978-3-659-55015-7.
• Correa Rueda, Alejandro and Mpodozis, Jorge.(2008).Speciation of Chilean Rhinocryptidae (Avian) based on their behaviour. Nature Precedings.<http://dx.doi.org/10.1038/npre.2008.1597.2>
• Correa Rueda, Alejandro; Mpodozis, Jorge and Sallaberry, Michel.(2008). Differences of morphological and ecological characters among lineages of Chilean Rhinocryptidae in relation an sister lineage of Furnariidae. Available from Nature Precedings <http://dx.doi.org/10.1038/npre.2008.1606.2>.
• Irestedt, Martin; Fjeldså, Jon; Johansson, Ulf S. & Ericson, Per G.P. (2002): Systematic relationships and biogeography of the tracheophone suboscines (Aves: Passeriformes). Molecular Phylogenetics and Evolution 23(3): 499–512. doi:10.1016/S1055-7903(02)00034-9 (HTML sammanfattning)
• Krabbe, N, and Schulenberg, T. (2003). Family Rhinocryptidae (Tapaculos). pp. 748–787 in: del Hoyo, J., Elliott, A., and Christie, D. eds. (2003). Handbook of Birds of the World. Vol. 8. Broadbills to Tapaculos. Lynx Edicions, Barcelona. ISBN 84-87334-50-4
• Maurício, G, (2005). Taxonomy of the southern population in the Scytalopus speluncae group, with the description of a new species and remarks on the systematics and biogeography of the complex (Passeriformes: Rhinocryptidae). Ararajuba. 13(1): 7-28.
• Raposo, M., Stopiglia, R., Loskit, V., and Kirwin, G. (2006). The correct use of the name Scytalopus speluncae (Ménétriés, 1835), and the description of a new species of Brazilian tapaculo (Aves: Passeriformers: Rhinocryptidae). Zootaxa 1271: 37-56.
• Rice, Nathan H. (2005a): Phylogenetic relationships of antpitta genera (Passeriformes: Formicariidae). Auk 122(2): 673-683. [Engelsk text med spansk sammanfattning] DOI:10.1642/0004-8038(2005)122[0673:PROAGP]2.0.CO;2 PDF fulltext
• Rice, Nathan H. (2005b): Further Evidence for Paraphyly of the Formicariidae (Passeriformes). Condor 107(4): 910-915. [Engelsk text med spansk sammanfattning] doi:10.1650/7696.1 PDF fulltext
• Status of the members of Rhinocryptidae BirdLife International (2007).

Externa länkar

• Videor av tapakuler - the Internet Bird Collection