Talstörning
| Talstörning | |
| Latin: lalopathia, perturbationes progressionis linguae | |
| Klassifikation och externa resurser | |
|---|---|
| ICD-10 | F98.5-F98.6, R47 |
| ICD-9 | 307.0, 784.5 |
| MeSH | svensk engelsk |
Talstörning är en störning i produktionen av språkljud (se tal). Det kan till exempel röra sig om sluddrigt tal, nasalt tal, problem med att säga vissa språkljud som "s" och "r" eller att språkljud produceras på fel sätt/på fel ställe i talapparaten.
För att bedöma och behandla talproblem krävs kontakt med och utredning av logoped.
Kategorier av språkstörningar
Logopederna klassificerar tal- och språkstörningar i fyra kategorier:
- A: Olika stamningsformer (dysrytmier).
- B: Artikulationsfel
- C: Försenad talutveckling
- D: Ärftligt betingad sen talutveckling utan annan orsak
En artikulationsstörning kan orsakas av till exempel anatomiska, fysiologiska eller neurologiska avvikelsker, som till exempel dysartri, talapraxi, LKG-problematik eller munhålecancer/canceroperation.
Försenad talutveckling kan bero på utvecklingsstörning, hörselnedsättning, afasi (impressiv eller expressiv), barnpsykiatriska sjukdomar, psykosociala tillstånd, understimulerande miljö och kombinationer av dessa grunder.
Talstörningar på 1800- och 1900-talet
Det var först på tidigt 1800-tal som talstörningar på allvar började systematiseras och beskrivas. Det var främst talstörningar hos vuxna som beskrevs av vetenskapen. Det var under samma tid som foniatrin och logopedin växte fram. 1835 var tysken Franz Gall den förste som började beskriva talstörningar hos barn:
| ” | There are children who do not know how to speak, although they are not idiots, and understand nearly as well as other children, who speak. | „ |
| Lena Hartelius: Logopedi[1] | ||
"Det finns barn som inte vet hur man talar, trots att de inte är idioter, och förstår nästan lika bra som andra barn som kan tala." (egen översättning)
Det var tydligt att Gall skiljde mellan språkstörningar och mer omfattande utvecklingsstörningar. Under 1800-talets industrialisering kom både kvinnor och män att gå ut i arbetslivet. Det uppstod då ett ökat behov av institutioner för barn som kunde överta uppfostringen. Skolväsendet växte avsevärt och det bidrog troligtvis till att talstörningarna fick större uppmärksamhet. Barns språkutveckling kunde nu jämföras mer noggrant och foniatrikerna och logopederna fick större möjligheter att utveckla behandlingar.
Forskningen kring talstörningar genomgick flera förändringar under det senare 1800-talet. Från att ha kretsat kring afasi och dess behandling började mer tekniskt avancerade behandlingar utvecklas. Bland annat Bernhard von Langenbecks rekonstruerade gom. De berlinska läkarna Hermann Gutzmann och Albert Liebmann anses vara pionjärer. Antalet dödsfall efter laryngektomioperationer minskade från 95 % i mitten av 1800-talet till 9 % kring år 1900.[2]
Talstörningar i Sverige
Den som var först i Sverige med att diagnostisera talstörningar var Alfhild Tamm vilket hon gjorde omkring 1910.[3] Röst- och talstörningar antogs som medicinsk specialitet av Sveriges läkarförbund 1913. Ett år senare grundade Tamm en poliklinik för behandling av talstörningar detta efter ha företagit flera forskningsresor till Berlin och Wien där hon stötte på nya forskningsrön, bland annat av Albert Liebmann. Tamms sista verk publicerades 1947 men trots hennes insatser stannade ämnet av i Sverige fram till 1960-talet.[4] Även om forskningen kom igång under 1960-talet bedrevs den ändå mestadels utomlands. Förvisso bildades den svenska föreningen för foniatri och logopedi 1959 och 1964 bildade Gunnar Bjuggren den första svenska logopediutbildningen vid Karolinska Institutet.[5]
På 1970-talet fick språkets sociala faktorer mer fokus. Forskare lade stor vikt på etiologi, nämligen orsakssammanhang mellan barns situation [null i] hemmet eller status bland syskon och tal- och språkstörningar. Under 1980-talet var det istället semantik och kognitionen som stod i fokus i frågan om språkutveckling. Ett problem för svensk forskning var dock bristen på standardiserade testmaterial. Insamlingen av data blev allt viktigare vid utredningar av språkstörningar.
Under 1990-talet blev det viktigt med pragmatik i behandlingen. I större utsträckning än tidigare började barnens individuella förmågor bestämma utformningen av interventionen. De breda kartläggningarna av det normala kontra det avvikande fanns kvar, om än enbart som jämförelse mellan olika grupper av barn.[6]
Se även
Källor
- ^ Lena Hartelius, Logopedi, Studentlitteratur 2008, sid. 517
- ^ Lena Hartelius, Logopedi, Studentlitteratur 2008, sid. 515
- ^ Lena Falk, Anna Åhsberg: Logopedisk intervention för barn med språkstörning ur ett historiskt perspektiv – en uppföljningsstudie, Linköpings universitet Hälsouniversitetet, Examensarbete/magisteruppsats i logopedi, 2011, sid. 1
- ^ Lena Falk, Anna Åhsberg: Logopedisk intervention för barn med språkstörning ur ett historiskt perspektiv – en uppföljningsstudie, Linköpings universitet Hälsouniversitetet, Examensarbete/magisteruppsats i logopedi, 2011, sid. 1
- ^ Lena Hartelius, Logopedi, Studentlitteratur 2008, sid. 517
- ^ Lena Falk, Anna Åhsberg: Logopedisk intervention för barn med språkstörning ur ett historiskt perspektiv – en uppföljningsstudie, Linköpings universitet Hälsouniversitetet, Examensarbete/magisteruppsats i logopedi, 2011, sid. 5