Talcott Parsons

Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2015-08) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Talcott Parsons
Född	13 december 1902[1][2][3] Colorado Springs[4], USA
Död	8 maj 1979[1][2][5] (76 år) München
Begravd	Old Burying Ground[6]
Medborgare i	USA[7]
Utbildad vid	London School of Economics and Political Science, 1925[8] Amherst College, filosofie kandidat, 1924[9] Ruprecht-Karls-Universität Heidelberg, doktorsexamen, 1927[9]
Sysselsättning	Sociolog, universitetslärare, biolog
Befattning
Ordförande för American Sociological Association (1949–1949)[10]
Arbetsgivare	Harvard University
Politiskt parti
Demokratiska partiet
Barn	Charles Parsons (f. 1933)
Föräldrar	Edward Smith Parsons Mary Augusta Parsons[11]
Utmärkelser
Guggenheimstipendiet[12] Fellow of the American Academy of Arts and Sciences
Redigera Wikidata

Talcott Parsons, född 13 december 1902 i Colorado Springs, död 8 maj 1979 i München, var en amerikansk sociolog som räknas som en av de mest inflytelserika engelskspråkiga sociologerna under mitten av 1900-talet.

Parsons introducerade Max Webers tankar i USA och hans tolkning präglade länge den amerikanska förståelsen av Webers idéer. Han utvecklade – i en strävan efter en övergripande modell – en generell teori om samhällets struktur, utveckling och funktion. Den kallades AGIL-systemet efter dess huvudtankar om att varje grupp eller samhälle försöker klara fyra viktiga funktioner: adaptation, goal attainment, integration och latency. Parsons teoretiska perspektiv kom att kallas strukturfunktionalism. Det funktionalistiska perspektivet utgår från att fenomen och institutioner existerar för att de fyller en funktion för samhället som helhet. Det allomfattande AGIL-systemet är sedan länge kraftigt kritiserat. Inte minst C. Wright Mills levererade en numera klassisk, svidande kritik. Men även en stor del av senare sociologisk teori tar sin utgångspunkt i en kritik av Talcott Parsons, till exempel Jürgen Habermas och Niklas Luhmann. Samtida försvarare av Parsons perspektiv, framför allt Jeffrey Alexander, brukar kallas för neofunktionalister.

• The Structure of Social Action (1937)
• The Social System (1951)
• Structure and Process in Modern Societies (1960)
• Sociological Theory and Modern Society (1968),
• Politics and Social Structure (1969).