Sverker den yngre

Sverker den yngre
Regeringstid1195/1196–31 januari 1208
KröningMöjligen 1200 i Linköping
FöreträdareKnut Eriksson
EfterträdareErik Knutsson
GemålBenedicta Ebbesdotter
Ingegärd Birgersdotter
BarnHelena
Margareta
Karl
Kristina
Johan
ÄttSverkerska ätten
FarKarl Sverkersson
MorKristina Stigsdotter Hvide
FöddOmkring 1164
ReligionRomersk-katolska kyrkan
Död17 eller 18 juli 1210
Gestilren (i Västergötland eller Uppland)
BegravdAlvastra kloster

Sverker den yngre (i fornisländsk och modern litteratur kallad Sverker Karlsson, i den senare även S II), född 1164, död 17 juli 1210[1] i slaget vid Gestilren (stupad), var kung av Sverige 1196–1208, son till kung Karl Sverkersson och drottning Kristina.

Biografi

Då Sverkers far, kung Karl dödats 1167 på Visingsö av Knut Eriksson i kampen om kungakronan, fördes Sverker till sin mor Kristina "hvítaleð"s släkt i Danmark för en säkrare uppväxt. När kung Knut dog omkring 1196 var hans söner för unga för att någon av dem kunde väljas till kung, Sverker återkom till Sverige och valdes till kung med jarlen Birger Brosas stöd.

Sverker gifte sig med den danska stormansdottern Bengta Hvide senast 1190 och de fick minst tre barn. Hon dog före 1200 då Sverker gifte om sig med Birger Brosas dotter Ingegärd och de fick sonen Johan.

Under Sverkers tid kulminerade maktkampen mellan Sverkerska ätten och Erikska ätten. Sverker hade nära kopplingar till påvestolen och främjade kyrkans politik i Sverige och en stark kungamakt medan den Erikska ätten främjade en nationell kyrka, kungens rätt att utse biskopar samt stormännens traditionella regionala makt och självbestämmande.[källa behövs] Danska intressen stödde också Sverker som ville utöka det danska riket, bland annat sökte Valdemar Sejr att införliva Västergötland med Danmark genom att stödja Sverker med danska trupper[källa behövs] men misslyckades i slaget vid Lena.

Kyrkoprivilegier

Sverker utfärdade det äldsta kända generella kyrkoprivilegiet i Sverige genom donations- och privilegiebrev för Uppsala domkyrka och ärkebiskopen Olof Lambatunga år 1200. Privilegierna innebar bland annat att man skilde på civilrätt (världslig) och kanonisk rätt (kyrklig) som betyder att präster inte kunde dömas av en civildomstol i brottsmål utan bara av ett domkapitel. Kyrkan i Sverige blev också befriad från viss kunglig beskattning och blev därmed ett eget frälse. I gengäld erbjöd kyrkan den skriftliga administration som var nödvändig i systemskiftet från flera regionala maktcentra ledda av stormän mot en mer central kungamakt och rättsapparat som Sverker sökte bygga upp.

Stridigheter och död

Kung Sverkers välde var omstritt, och när Birger Brosa dog 1202 ökade motsättningarna mellan de olika stormannagrupperna. Knut Erikssons fyra söner som dittills vistats vid hovet sökte sig till Norge. När Sverker utsåg sin minderårige son Johan till jarl reagerade de Erikssonska bröderna med ett uppror. Understödda av den norska gruppen birkebeinarna drabbade de samman med Sverkers här i slaget vid Älgarås 1205 i Tiveden. Tre av bröderna dödades vid slaget och den överlevande Erik Knutsson, flydde därefter till Norge.

Erik Knutsson återkom med en norsk här och mötte kung Sverker vid slaget vid Lena 31 januari 1208. Sverker hade dansk hjälp och hans svärfar, Ebbe Sunesson Hvide ledde den danska hjälphären som enligt medeltida källor uppgick till 18 000 man (troligen starkt överdrivet). Men Erik besegrade Sverkers här och valdes till kung av Sverige medan Sverker flydde med sin familj och ärkebiskop Valerius till Danmark.

Påven Innocentius III stödde Sverker mot Erik och stormannafraktionen med ett påvligt brev 1209 vilket hindrade Erik att officiellt bli krönt till kung i Sverige. I ett sista försök att återerövra riket samlade Sverker en här och mötte Erik och folkungarna vid den länge oidentifierade orten Gestilren i juli 1210, där Sverker stupade. Västgötalagens kungalängd nämner att det var folkungar som dödade kung Sverker, och att deras ledare Folke jarl också stupade där.[2] Sverker begravdes i ättens begravningskyrka i Alvastra.

Giftermål och barn

Med Bengta (gift c. 1180):.

  1. Helena, gift med jarl Sune Folkesson (Bjälboätten) lagman i Västergötland. En av deras ättlingar var Gustav Vasa.
  2. Karl (död 1198).
  3. Kristina (död 1252), gifte med Henrik Burwin II av Mecklenburg (har även ansetts vara dotter till kung Karl I).
  4. Margareta (född 1192), gift med Wizlaw I av Rügen.

Med Ingegärd (gift 1200):

  1. Johan (1201–1222), svensk kung 1216 (ej att förxäxla med Jon Jarl).
  2. Ingrid, abbedissa i Vreta[3]

Fiktivt porträtt

I de två Arnfilmerna spelas han av Joel Kinnaman.

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ Paulsson, G. Annales Suecici medii aevi (1974) s 267
  2. ^ Paulsson, G. Annales Suecici medii aevi (1974) ”multi de fulcungis”, s 267
  3. ^ Carl Georg Starbäck Berättelser ur Swenska Historien, Andra delen Norrköping 1860 s. 91

Källor

  • Sverker Karlsson i Nationalencyklopedin 2007-07-17.
  • Sverker den yngre, Svenskt biografiskt lexikon (art av Roger Axelsson), hämtad 2021-05-24. urn:sbl:34967

Media som används på denna webbplats

Helen of Sweden (1190s) heraldry 1725 drawing (crop).svg
Heraldisk symbol för Sverkerska ätten, prinsessan Helenas (Sverker den yngres dotter, f. c. 1191, gift m. Sune Folkesson)
Great coat of arms of Sweden.svg
Stora riksvapnet

Lag (1982:268) om Sveriges riksvapen (riksdagen.se)

“ 1 § Sverige har två riksvapen, stora riksvapnet, som också är statschefens personliga vapen, och lilla riksvapnet. Riksvapnen används som symboler för den svenska staten.
Stora riksvapnet bör endast när det finns särskilda skäl användas av andra än statschefen, riksdagen, regeringen, departementen, utrikesrepresentationen och försvarsmakten.
Statschefen kan ge andra medlemmar av det kungliga huset tillåtelse att som personligt vapen bruka stora riksvapnet med de ändringar och tillägg som statschefen bestämmer.

2 § Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen.

Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor.
Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimer ordens insignier.
Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld.
Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.
Stora riksvapnet får brukas även utan ordensinsignier, sköldhållare, postament eller vapenmantel.

3 § Lilla riksvapnet består av en med kunglig krona krönt blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en.

Skölden får omges av Serafimerordens insignier.
Såsom lilla riksvapnet skall också anses tre öppna kronor av guld, ordnade två över en, utan sköld och kunglig krona.
Myndigheter som använder lilla riksvapnet får till vapnet foga emblem som symboliserar deras verksamhet. Innan ett vapen med sådant tillägg tas i bruk, bör yttrande inhämtas från statens heraldiska nämnd.
 ”