Sveriges utvisningar till Afghanistan från 2016

Sveriges utvisningar till Afghanistan från 2016 utfördes som en del av Sveriges asylpolitik sedan flyktingkrisen 2015. Av de mer än 163 000 människor som sökte asyl i Sverige är 2015 hade 41 564 afghanskt medborgarskap. Av dem registrerades 23 480 som ensamkommande barn.^[1] Under åren 2016–2019 sökte ytterligare totalt 6 281 afghanska medborgare asyl i Sverige, varav 1 107 registrerades som ensamkommande barn.^[2][3]

Av de afghanska medborgare som sökte asyl 2015 fick 50 procent bifall på sin ansökan.^[1][4] Denna siffra innefattar både permanenta och tillfälliga uppehållstillstånd samt ensamkommande som ska utvisas, men där utvisningen inte får verkställas före 18-årsdagen.^[5][6] Av dem som kommit som ensamkommande barn men fyllt eller skrivits upp till 18 när deras ansökan bedömdes fick 86 procent avslag och av dem som skrivits upp i ålder fick 92 procent avslag av Migrationsverket.^[7]

Sverige och Afghanistan tecknade hösten 2016 ett samförståndsavtal som reglerade villkoren för återvändande av asylsökande som fått avslag i Sverige.^[8] I den stora mängden ärenden som Migrationsverket hade att hantera fick de afghanska asylsökande, och speciellt de ensamkommande barnen, vänta länge på sina beslut^[9][10] och huvuddelen av de afghanska ungdomarna fick avslag.^[11] Frågan om ifall de skulle få stanna i Sverige debatterades i pressen^[12] och blev föremål för manifestationer.

Regeringen presenterade 2017 och 2018 två lagar^[13][14] som innebar att vissa ungdomar som fått avslag på asylansökan kunde få tillfälliga uppehållstillstånd för gymnasiestudier. Dessa lagar anger ingenting om nationalitet men de allra flesta som kunde komma i fråga var afghaner.^[15] Gymnasielagen från 2018 gav tillfälliga uppehållstillstånd åt cirka 7 800 personer, med omprövning efter 13 månader.^[16]

Antalet personer med utvisningsbeslut som faktiskt rest till Afghanistan under 2017–april 2019 var enligt Migrationsverket 1 063.^[11] I november 2019 angav gränspolisen att det fanns över 7 000 människor i Sverige, däribland 1 000 barn, som hade gällande utvisningsbeslut till Afghanistan, och att polisen hade svårt att hinna verkställa alla utvisningsbeslut.^[17]

I samband med talibanernas offensiv och maktövertagande sommaren 2021 beslutade Afghanistan att tillfälligt stoppa mottagning av återvändande medborgare som tvångsavvisats från annat land.^[18]

På grund av den osäkra situationen i landet beslutade Migrationsverket i juli 2021 om tillfälligt verkställighetsstopp för utvisningar till Afghanistan, pausade tillfälligt alla avslagsbeslut i afghanska asylärenden och gjorde en ny bedömning av afghanska medborgares möjlighet att skaffa pass.^[19] Då fanns 7 000 personer i Sverige med avvisnings- eller utvisningsbeslut till Afghanistan.^[20] Både verkställighetsstoppet och pausen för negativa asylbeslut hävdes senare men Migrationsverket meddelade (juni 2022) att det fortfarande rådde stor säkerhet om vilka praktiska förutsättningar som fanns för att verkställa utvisningarna.^[19] Under första kvartalet 2022 fattades 120 beslut om utvisning till Afghanistan^[21]

De afghanska medborgare som befann sig i Sverige med utvisningsbeslut erbjöds efter talibanernas maktövertagande att begära ny prövning hos Migrationsverket om deras asylskäl hade ändrats.^[19] I juli 2022 hade Migrationsverket fått in 2214 sådana ansökningar, varav ungefär hälften hade hunnit prövas. Av de som prövats hade 363 personer fått uppehållstillstånd och 868 avslag. Bland dem som fått avslag fanns 142 kvinnor och 40 flickor.^[22] I december 2022 fattade Migrationsverket beslutet att inga kvinnor eller flickor ska utvisas till Afghanistan och att de som redan fått utvisningsbeslut ska få dessa omprövade, betraktas som flyktingar och få uppehållstillstånd.^[23] Även journalister, människorättskämpar och företrädare för den förra regeringen ska få uppehållstillstånd i Sverige.^[24]

• 2017: 507 personer varav 62 med tvång.^[11]
• 2018: 419 personer varav 155 med tvång.^[11]
• 2019 (januari–november): Sverige arrangerade nio tvångsutvisningsinsatser med chartrade plan.^[25] Åtminstone fyra av dem genomfördes i samarbete med den europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån Frontex.^{[26][27][28][29]} Ombord fanns sammanlagt 338 personer, varav 3 barn.^[30] Under samma tid har totalt 190 personer återvänt till Afghanistan frivilligt.^[31]
• 2020: I mars meddelade Afghanistan att man med anledning av coronakrisen tills vidare inte tar emot personer som avvisats eller utvisats från Sverige.^[32] Efter att Afghanistan meddelat att man tar emot dem som återvänder frivilligt utvisades 9 personer med ett chartrat plan den 23 juni. Flyktingrättsorganisationer uppger att personer i förvar tvingats skriva på papper om frivilligt återvändande utan att förstå språket. Polisen tillbakavisar detta och anger att de reste frivilligt.^[33]

Efter talibanernas maktövertagande i augusti 2021 beslöt Migrationsverket om verkställighetsstopp för tvångsutvisningar till Afghanistan och de personer som satt i förvar i väntan på verkställande släpptes fria.^[34] I mars 2024 fattas fortfarande avslagsbeslut för asylsökande från Afghanistan, men inga tvångsutvisningar genomförs.

13 december 2016. Under stora protester från flyktingorganisationer och frivilliga tvångsutvisades tretton personer med ett chartrat plan. Två av dem hade dömts till utvisning för brott och de övriga hade fått nej på sina asylansökningar. Både de utvisade och personalen vittnade om våldsamheter och kränkningar, och tre av de utvisade fängslades med så kallade body cuffs som låser fast händerna vid höfterna.^[35] En av de som skulle ha utvisats var journalisten Wares Khan, som plockades av planet i sista sekund efter ingripande från FN:s människorättskommitté.^[36][37][38]

30 maj 2017. Ett plan med utvisade från Sverige landade i Kabul bara några timmar efter att en bilbomb detonerat i centrala Kabul och dödat minst 90 personer. Tyskland valde att efter attentatet tillfälligt stoppa utvisningarna.^[39][40] En av de utvisade från Sverige släpptes inte in i Afghanistan. Han var en småbarnspappa som har fått avslag på sin asylansökan medan resten av hans familj har fått uppehållstillstånd. I verkställighetsrapporten från utvisningen skriver den medföljande bevakningspersonen från kriminalvården så här: ”Dessvärre godkände inte afghanska myndigheter klienten och hänvisade till att man splittrar familjer. Klienten har fru och barn kvar i Sverige.”^[41]

23 juli 2018. 21-åriga Elin Ersson förhindrade att en man deporterades med ett vanligt passagerarplan genom att vägra sätta sig ned när planet skulle lyfta. Hennes egen mobilfilmning av aktionen spreds i sociala medier och aktionen blev mycket omdiskuterad. Ersson åtalades och dömdes för brott mot luftfartslagen, men rättegången ogiltigförklarades eftersom en nämndeman ansågs jävig. Efter ny rättegång dömdes hon i november 2019 till 60 dagsböter^[42][43][44] och efter överklagande till hovrätten fastställdes domen i maj 2020.^[45]

26 september 2018. Sveriges Radio Ekot rapporterade att ett tiotal utvisningar till Afghanistan under de senaste tre månaderna fått stoppas i sista stund. De som skulle utvisas anklagade Kriminalvårdens personal för att ha misshandlat dem så svårt att de behövt söka vård. Personalen från Kriminalvården hävdade att männen hade skadat sig själva.^[46]

10 september 2019. Den ditintills största grupputvisningen till Kabul genomfördes. Det chartrade planet förde 50 personer till Kabul, en insats som delvis var finansierad av EU:s gemensamma gräns- och kustbevakningsbyrå Frontex. Enligt polisen var alla som utvisades män och samtliga över 18 år. Tre personer var utvisade på grund av brott och resten utvisades efter avslag på ansökan om uppehållstillstånd hos Migrationsverket. Polisen meddelade i ett pressmeddelande att "allt polisens arbete utgår från ett humant, medmänskligt och rättssäkert bemötande. Personens grundläggande rättigheter ska tillgodoses och särskild hänsyn ska tas till exempelvis ålder eller fysiska och psykiska hälsotillstånd”.^[47] Ett personligt vittnesmål från en av de utvisade berättar om tvångsinjektioner, handfängsel och självskadeförsök.^[48]

16 december 2019. Den planerade utvisningen av den funktionshindrade Ali Safdari stoppades genom ett ingripande av den FN-kommitté som bevakar efterlevnaden av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. FN-kommittén krävde också att Migrationsverket skulle låta Safdari genomgå nödvändiga medicinska undersökningar för att klargöra arten av hans funktionsnedsättning. Safdari släpptes samma dag ur Migrationsverkets förvar, där han hållits i fyra månader. Vid minst tre tidigare tillfällen hade försök att utvisa honom avbrutits med hänvisning till hans hälsotillstånd.^{[49][50][51][52]}

Januari 2020. Sverige fick kritik av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, som konstaterade att utvisningen av en ateist till Afghanistan skulle innebära konventionsbrott. Kommittén skrev att det är obestritt att individer som avsagt sig sin muslimska tro eller konverterat under asylprocessen löper en verklig risk för förföljelse och dödsstraff i Afghanistan.^[53] Migrationsverkets rättsliga expert Anna Carlsson meddelade att om Migrationsverket finner att utlåtandet innehåller delar av mer generellt slag så kommer styrningen på Migrationsverket och den praxis som utarbetats av Migrationsöverdomstolen att ses över.^[54]

16 december 2020. Den första grupputvisningen till Afghanistan sedan coronapandemins utbrott planerades. Afghanistan hade under pandemin vägrat att ta emot tvångsutvisningar men nu åter öppnat för detta, och planen var att 18 personer skulle utvisas med ett chartrat plan i samarbete med andra europeiska länder. Insatsen avbröts någon timme innan planerad avfärd eftersom coronasmitta hade upptäckts hos personal som skulle ha eskorterat de utvisade.^[55][56][57]

År 2015 sökte mer än 163 000 människor asyl i Sverige, som en del av den stora strömmen av flyktingar och migranter till Europa från bland annat krigets Syrien.^[1] Detta innebar en fördubbling av mängden asylsökare jämfört med 2014.^[58] Av dem som sökte asyl hade 41 564 afghanskt medborgarskap, varav 23 480 registrerades som ensamkommande barn.^[1] Av dessa var cirka tre procent flickor.^[59] Att så många ensamkommande afghanska barn valde just Sverige som asylland berodde sannolikt till stor del på Sveriges internationella rykte som ett land med generös flyktingpolitik och rättssäker asylprövning.^[60][61]

Den 23 oktober 2015 träffade regeringen, Centerpartiet, Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna den s.k. oktoberöverenskommelsen för insatser med anledning av migrationskrisen.^[62] Därefter föreslog regeringen (på initiativ av socialdemokraterna) ytterligare skärpningar.

Den 24 november 2015 meddelade regeringen (socialdemokraterna och miljöpartiet) att det behövdes ett ”andrum” och att den svenska lagstiftningen om rätten till asyl tillfälligt behövde anpassas till minimikrav enligt internationell rätt för att kraftigt minska antalet asylsökande. På en presskonferens meddelade de en migrationsöverenskommelse som innebar stängda gränser för personer utan identitetshandlingar, temporära uppehållstillstånd för alla utom kvotflyktingar, stramare regler för familjeåterförening och en kommande lag som ändrade asylreglerna i Sverige till EU:s lägstanivåer.^[63][64][65] Ministrarna Anders Ygeman och Morgan Johansson deklarerade i januari 2016 att upp till hälften av de asylsökande beräknades få nej på sina ansökningar.^[66][67]

Migrationsverket fick instruktionen att arbeta snabbt och effektivt. Säkerhetsläget i Syrien bedömdes vara sådant att "alla och envar" löpte risk, varför de flesta därifrån skulle få uppehållstillstånd.^[68] Flyktingar från Syrien prioriterades då de kunde utredas snabbt. Afghaner och speciellt afghanska barn var svårare att utreda, fick vänta längre och fick i högre grad fick avslag.^{[69][70][71][72]} Motsvarande nedprioritering av afghaner har skett även i t.ex. USA.^[9] Av dem som sökte asyl under hösten 2015 hade 50 595 personer ännu inte fått beslut i asylfrågan i januari 2017. Av dem var 16 627 ensamkommande barn. Av dem som väntade på beslut hade 40 492 personer ännu inte fått påbörja sin asylutredning i januari 2017. Av dem var 14 933 ensamkommande barn.^[63]

År 2017 var det enligt EU:s databas Eurostat 46,3 procent av alla afghanska asylsökande till hela EU som fick positivt beslut i första instans. Mer än hälften av besluten gällde Tyskland, där 46,6 procent fick positivt beslut. Störst andel positiva beslut fattades i Luxemburg (97,3 procent), Italien (91,6 procent) och Frankrike (84,0 procent), och lägst andel i Bulgarien (1,4 procent), Kroatien (6,3 procent) och Danmark (17,8 procent). Siffran för Sverige var 37,1 procent bifall.^[73]

I maj 2018 förlängde regeringen gränskontrollerna med hänvisning till den allmänna ordningen och säkerhetsläget.^[74]

Lagen om begränsningar i asylrätten presenterades av regeringen den 6 april 2016.^[75] Förslaget kritiserades kraftigt av Lagrådet^[76] och en stor mängd andra remissinstanser men klubbades i Riksdagen sommaren 2016 och fick då retroaktiv verkan.^[77][78] Med vissa lättnader vad gäller framför allt familjeåterförening förlängdes lagen den 18 juni 2019 med giltighet till 19 juli 2021.^[79]

De viktiga förändringarna i 2016 års lag gentemot tidigare lagstiftning var:

• Begränsningar av vilka skäl som ska ge rätt att stanna i Sverige. Tidigare fanns ”övriga skyddsbehövande” och ”ömmande omständigheter”, som kunde tillämpas för till exempel svårt sjuka människor, barn och den som tillhör en utsatt grupp utan att vara personligen hotad. Nu krävs starka individuella asylskäl.
• Tillfälliga uppehållstillstånd blev det normala, i stället för permanenta. Här gjorde lagen ett undantag för barn, men genom att många av de ensamkommande hann fylla eller skrivas upp till 18 år innan beslutet fick detta bara begränsad betydelse.^[80]
• Möjligheterna för familjeåterförening begränsades kraftigt.

I och med denna lag ligger Sverige på EU:s miniminivå när det gäller asylrätt, något som också var regeringens uttryckliga avsikt med lagen.

Dublinförordningen är en överenskommelse mellan 36 europeiska länder och innebär att man normalt inte kan söka asyl i mer än ett av dessa länder. Den är inte ny, utan skrevs i sin tidigaste form redan år 1990. Genom den tillfälliga begränsningslagens retroaktiva verkan fick Dublinöverenskommelsen ny aktualitet, i och med att de flyktingar som hade valt Sverige framför andra länder på grund av den relativt generösa lagstiftningen inte kunde försöka någon annanstans när lagen i efterhand blev strängare.^[81][82]

Våren 2017 presenterade regeringen ett lagförslag som gjorde att de som fått avslag men ännu inte fyllt 18 kunde få chansen att stanna och studera på gymnasiet, om vissa andra krav var uppfyllda. Förslaget fick skarp kritik, både för att lagen inte dög för det uttalade syftet och för att den var svårtolkad.^[83][84] Lagen antogs av Riksdagen 3 maj 2017, men endast en mycket liten del av de ungdomar som fått avslag omfattades av lagen.^[85] I april 2018 hade den givit uppehållstillstånd åt endast 130 personer.^[86] Den främsta anledningen var åldersuppskrivningarna.

Ett år senare kom ett nytt lagförslag från regeringen, även den med syftet att ungdomar som fått avslag skulle få stanna om de studerade. Den skulle inte gälla alla, utan bara dem som uppfyllde följande kriterier:

• Personen skulle ha ansökt om asyl senast den 24 november 2015 och då blivit registrerad som ensamkommande barn
• Personen skulle ha väntat i minst 15 månader på sitt första avslag
• Personen skulle vara minst 18 gammal när hen fick sitt första avslag

Det nya uppehållstillståndet skulle vara tillfälligt i 13 månader med möjlighet till förlängning om personen sköter sina studier och med möjlighet att förvandlas till permanent uppehållstillstånd om personen skaffar sig varaktig försörjning inom sex månader efter fullgjorda studier.^[14]

Under remisstiden blev lagförslaget mycket kritiserat och ledde till mycket debatt. "Gränsen har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas" skrev Lagrådet i sitt remissvar.^[87] Andra tunga remissinstanser kritiserade förslaget för att det var otydligt och eventuellt stod i strid med redan existerande lagar.^[88][89] Lärarnas riksförbund kritiserade lagen för att den ställde orimliga krav på de lärare som skulle bedöma om studierna var tillräckligt seriösa.^[90] Den ideella föreningen Flyktinggruppernas riksråd kritiserade lagen bland annat för att dess tidsbegränsningar var godtyckliga.^[91]

Lagen antogs av Riksdagen den 7 juni 2018.^[14] Efter några dagar förklarade migrationsdomstolen i Malmö att den var så otydlig att den inte gick att tillämpa.^[92] Migrationsverkets och domstolarnas ärenden låg på is under sommaren, tills Migrationsöverdomstolen godkände lagen i september.^[93]

Migrationsverkets jurister tolkade försörjningskravet som att personen inom sex månader från examen ska ha påbörjat ett arbete med tillsvidareanställning eller minst två års visstidsanställning. Dessa två år räknas från den dag då Migrationsverket fattar beslut om förlängt uppehållstillstånd, inte från den dag då anställningen påbörjades.^[94][95]

Den 18 maj 2019 beslutade en i stort sett enig riksdag att förlänga den tillfälliga begränsningslagen i ytterligare två år. Reglerna om familjeåterförening för alternativt skyddsbehövande gjordes dock mer generösa.^[96] Vid remissbehandlingen av lagförslaget påpekade Migrationsverket att en förlängning av den tillfälliga lagen kan medföra att den operativa verksamheten blir mer resurskrävande och att ekonomiska antaganden i kommande prognoser kan behöva revideras. Socialstyrelsen välkomnade den vidgade möjligheten till familjeåterförening men påpekade att tillfälliga uppehållstillstånd har negativ påverkan på människors hälsa och på motiveringen och möjligheten till integration. Förlängningen gjordes trots att många tunga remissinstanser hade avrått.^[97]

När personer söker asyl i Sverige utan giltiga identitetshandlingar och uppger att de är minderåriga görs en bedömning huruvida den uppgivna åldern är rimlig, med avsikt att den som är uppenbart vuxen ska bedömas som sådan. Bedömningen görs under ett möte med Migrationsverkets tjänstemän. Under oktober 2015 var det enligt Migrationsverket 652 personer som sökt asyl som ensamkommande barn men som efter okulär besiktning blivit uppskrivna till vuxen ålder. Migrationsverket har inte lämnat ut siffror på hur många det rörde sig om totalt.^[98][99]

De som ansågs vara barn (under 18 år) blev placerade i kommuner som mot ersättning från staten skulle förse dem med bostad, skolgång, socialsekreterare och god man.^{[100][101][102][103]} De som blev klassade som vuxna skickades till Migrationsverkets boenden för vuxna och fick inget av detta. Hur korrekta dessa bedömningar var och många personer de berörde vet ingen, men det finns dokumenterade vittnesmål om godtycke.^[98][99]

Samtliga svenska kommuner har avtal med staten om att ta emot ensamkommande barn, men hur många som anvisades till olika kommuner varierade kraftigt. Det största mottagandet per tusen invånare skedde i glesbygdskommuner med liten befolkning som samtidigt hade mottagningscenter. Sorsele, Åsele och Bjurholm tog emot mer än 10 ensamkommande per tusen invånare. Motsvarande siffra för storstäderna är Stockholm 2,4, Göteborg 3,1 och Malmö 1,7.^[104]

Det stora antalet barn som anlände och skulle omhändertas under 2015 innebar en stor press på mottagningssystemet. Human Rights Watch konstaterade i juni 2016 att inte alla barn i tillräckligt god tid fick den vård och omsorg som de behövde och enligt svensk lag hade rätt till. Detta gällde bland annat fysiska och mentala hälsokontroller och den vård som dessa kunde ha visat behov av.^[105]

Kommunens socialtjänst ansvarar för att ordna boende för den ensamkommande. Boendeformerna kan vara familjehem, jourhem, hem för vård eller boende (HVB) och stödboende för åldersgruppen 16–20 år.^[103] I och med att många barn behövde placeras på kort tid blev en del av dem placerade hos oseriösa aktörer som inte höll måttet, och de blev så småningom omplacerade.^[106][107] I den granskning som gjordes av Human Rights Watch framkom att personalen på gruppboenden ibland saknade erforderlig kompetens och att barn for illa genom olämpliga placeringar och upprepade flyttar.^[105] Hösten 2015 fick Inspektionen för vård och omsorg (IVO) in 31 olika Lex Sarah-anmälningar från kommuner som signalerade att de på grund av den kraftiga ökningen av antalet ensamkommande barn inte hade förutsättningar att klara sitt uppdrag och att de hade svårigheter att uppfylla lagens krav på kvalitet, säkerhet och rättssäkerhet för de barn som placeras på HVB eller i familjehem.^[63]

Fram till 2017 fick kommunerna statligt stöd för placerade ungdomar tills dessa var 21 år. År 2017 ändrades detta, med följd att de hänvisades till Migrationsverkets boenden när de blev 18 år.^[108] Många av dessa boenden låg otillgängligt till med dåliga kollektiva förbindelser och avsaknad av skolbuss.

Gode mäns uppgift är att fungera som länk mellan de barn de ska företräda och det svenska systemet. Flera utredningar påpekar att fördröjningar i att utse gode män påverkade barnens tillgång till utbildning, information och stöd och att de gode männen inte alltid var tillräckligt förberedda för sin uppgift.^[63][105]

Enligt regelverket ska asylsökande barn erbjudas plats inom en månad efter ankomsten till Sverige.^[109][103] Många barn fick vänta betydlig längre än så^[105], ibland över ett år.^[110] När ungdomar skulle flyttas i samband med 18-årsdagen innebar det ofta att de måste avbryta sin skolgång eller, för att få gå kvar i skolan, stanna kvar i kommunen som hemlösa. Vissa kommuner erbjöd dem fortsatt boende så att de kunde gå kvar i skolan,^[111][112] ibland i samarbete med Stadsmissionen.^[113] I andra kommuner engagerade sig civilsamhället för att erbjuda frivilliga familjehem.^[114]

För att ha rätt att gå i skola måste man börja innan man är 18 år. Har man börjat gymnasieutbildning har man rätt att fullgöra utbildningen, oavsett ålder. Språkintroduktion räknas som gymnasieutbildning. Trots detta har skolor nekat elever att fortsätta språkintroduktionen då de fyllt 20 år.^[115]

Handläggningen av de ensamkommande barnens asylärenden tog lång tid. I juni 2017 rapporterade Dagens Nyheter att Migrationsverket handläggningstider aldrig förr varit så långa och att afghanska barn hörde till dem som fick vänta allra längst, i genomsnitt 579 dagar på sitt första samtal. Även andra sökande från Afghanistan hade längre väntetider än övriga sökande, något som förklaras med att verket under 2016 hade prioriterat ärenden som rörde syrier.^[116]

Anledningen till att så många barn fick vänta länge på sina asylbesked formuleras på detta sätt av den ideella organisationen Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar:

"Avseende Migrationsverkets långa handläggningstider anser Rådgivningsbyrån att det är av relevans att påpeka att vi erfarit att dessa, för aktuell grupp, till stor del är beroende av att myndigheten prioriterat handläggning av enkla ärenden (som avseende medborgare från Syrien och Eritrea) för att uppnå ett önskat antal avgjorda ärenden. Detta har skett till priset av att de mer svårbedömda ärendena som rör barn blivit liggande utan åtgärd, vilket i många fall kan ha lett till att det sökande barnet uppnått 18-årsdagen innan ett första beslut fattats."^[117]

I den aktuella politiska debatten präglas de flesta politiska partiers ställningstaganden av bedömningen att Sveriges asylprövningssystem är rättssäkert.^[118][119] År 2011 utvärderade UNHCR det nya svenska asylsystemet och konstaterade att det kanske var ett av de mest rättssäkra systemen som fanns, men man hittade ändå en hel del brister.^[120] Sedan 2015 har rättssäkerheten i asylprocessen ifrågasatts av forskare,^[121][122] jurister^{[123][124][125]} och organisationer ur civilsamhället^{[126][127][128]}. Regeringen har under 2019 avkrävt Migrationsverket särskild redovisning av den rättsliga kvaliteten i ärenden som gäller religiös tro^[129] och initierat en oberoende granskningskommission om de medicinska åldersbestämningarna.^[130] En juridisk doktorsavhandling från Stockholms universitet (Louise Dane) visar att lagstiftningen ger dålig vägledning om hur avvägningen mellan principen om barnets bästa och statens rätt att reglera invandring bör göras.^[131]

Kritiken mot Migrationsverkets asylutredningar av ensamkommande barn gäller ett stort antal moment i olika skeden av processen. Det handlar om de gode män som har att företräda minderåriga, de offentliga biträden och tolkar som utses av Migrationsverket och om Migrationsverkets sätt att genomföra intervjuer, värdera beslutsunderlag och formulera beslut. F.d. hovrättsrådet Nanna Töcksberg Zelano skriver i en debattartikel att Migrationsverkets utredningsskyldighet av individens skyddsskäl inte fullgörs och att unga afghanska asylsökande inte får tillräckligt med tid för att förklara sig. "Utredarna har för dålig kunskap om kulturella, religiösa, och etniska strukturer i Afghanistan för att kunna ställa relevanta följdfrågor och fånga upp ungdomarnas historia. Ju svårare upplevelser, desto längre tid tar det att berätta."^[124]

Migrationsverket erkände i november 2017 att de inte alltid var så bra på att följa sina egna riktlinjer vad gäller att prata med barn.^[132] Migrations- och justitieminister Morgan Johansson svarade i april 2019 på en skriftlig fråga i riksdagen om asylprocessens rättssäkerhet när det gäller barn och konstaterade: "Det finns således både regelverk och särskilda regeringsuppdrag på plats för att säkerställa att Migrationsverket kan fatta rättssäkra beslut om avvisning eller uppehållstillstånd, där principen om barnets bästa särskilt ska beaktas."^[133]

Även migrationsdomstolarnas sätt att ta hand om överklaganden har kritiserats. Detta gäller både den lagstadgade proceduren^[122][134] och domstolarnas funktion i de konkreta fallen.^{[124][135][136]}

Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer sade i mars 2019 att asylprövningsprocessen är rättssäker och att detta garanteras av möjligheten att få Migrationsverkets beslut överprövade i domstol.^[137] I juli 2020 medger han att de ensamkommande från Afghanistan har farit illa men menar att detta inte representerar asylhandläggningen av sökande från andra länder.^[6]

I oktober 2020 anmäldes Sverige till FN av bland andra människorättsjuristen Parul Sharma. Anmälan gällde ”grova och systematiska kräkningar” av en lång rad mänskliga rättigheter i samband med asylprövningen av ensamkommande barn och ungdomar. Det handlar bland annat om brott mot asylrätten, rättssäkerhetsfrågor, brott mot garantin för en rättvis process, brott mot barnkonventionen och extrema väntetider.^[138]

Enligt svensk lagstiftning och praxis är det den asylsökande som har bevisbördan för sin identitet och i identiteten ingår åldern. Registreringen av födelser är bristfällig i Afghanistan, och den gängse ID-handlingen tazkira innehåller inte alltid födelsedatum.^[139] 40 procent av Afghanistans befolkning uppskattas sakna tazkira och det finns inget centralt register över tazkirainnehavare. Tazkiror utfärdade före 2018 innehåller inte efternamn, eftersom efternamn inte ingår i afghansk namntradition. Födelsedatum kan anges på flera olika sätt eller inte alls, och många afghaner vet inte vilket datum de är födda.^[140] Avsaknaden av entydigt klarlagt födelsedatum kan av Migrationsverket tolkas som att personen inte kunnat styrka sin identitet och därmed nekas uppehållstillstånd i Sverige.^[141]

Personer födda i Iran av afghanska föräldrar får inte ID-handlingar. När handlingar finns blir de som regel inte godkända eftersom de bedöms vara lätta att förfalska.

Att en ung person har hunnit fylla 18 år kan vara helt avgörande i ett asylärende. Fram till 2014 gjordes medicinska åldersbedömningar. Det året avgjorde en domstol att det är den asylsökande själv som ska bevisa sin ålder, och att medicinsk åldersbedömning kan erbjudas. I avsaknad av medicinska bedömningar, och om personen saknade identitetshandlingar eller de handlingar som fanns bedömdes vara otillförlitliga, var det personens berättelse som skulle ligga till grund för bedömningen. Såhär beskrivs detta i Migrationsverkets svar på en fråga i december 2016:

"Frågan om ålder utreds under asylutredningen. En asylutredning syftar till att klarlägga den sökandes identitet och eventuella skyddsskäl. I identiteten ingår att kunna göra sin ålder sannolik och det är den sökande som har bevisbördan för att göra sannolikt att han/hon är under 18 år. I samband med asylbeslutet gör Migrationsverket en samlad bedömning av all bevisning som lämnats in, id-handlingar, muntliga uppgifter och annan typ av skriftlig bevisning för att avgöra om åldersuppgiften är sannolik. Om den samlade bedömningen inte är att personen sannolikt är under 18 år, kommer åldern att skrivas upp. Observera att det inte är så att myndigheterna bestämmer en ålder, utan det är en bedömning som görs huruvida någon är under eller över 18 år."^[142]

Vittnesmål från asylsökande unga och deras gode män visar att åldern ofta skrivits upp från den som den unge angivit, utan att detta har motiverats på annat sätt än genom frånvaron av, eller underkännandet av dokument.^[143][144] Samtidigt ifrågasätts den asylsökandes trovärdighet.

Från våren 2017 har unga asylsökandes ålder bedömts genom medicinska åldersbedömningar med röntgen av knäleder och tänder. När metoden började användas visade det sig att merparten av de undersökta bedömdes som över 18 år.^[145] Aftonbladet rapporterade exempelvis i maj 2017 att tre av fyra av de ensamkommande som genomgick en medicinsk åldersbedömning fick sin ålder uppskriven av Rättsmedicinalverket. Av 581 personer bedömdes 76 procent (442 personer) vara över 18 år och 134 personer, det vill säga 23 procent, bedömdes vara under 18 år.^[146] Detta väckte uppmärksamhet, då även vissa som uppenbart var under 18 år bedömdes som vuxna efter röntgenundersökningen. Metoden och teorin bakom åldersbedömningarna har mött hård kritik från rättsläkare, statistiker och jurister. (Se vidare Medicinska åldersbedömningar i Sverige.)

Hösten 2018 rekommenderade Svenska Läkaresällskapet en oberoende granskning av de medicinska åldersbedömningarna.^[147] I det s.k. januariavtalet 2019 mellan regeringen (Socialdemokraterna och Miljöpartiet) och Centerpartiet och Liberalerna kom man överens om att tillsätta en oberoende utredning. I oktober 2019 KU-anmäldes justitieminister Morgan Johansson för att utredningen ännu ej tillsatts.^[148][149] I juni 2020 tillsattes chefsrådman Maria Eika som särskild utredare. Utredningen ska lämna en delredovisning inom ett år och slutredovisas senast 31 maj 2024.^[150] Medicinska åldersbedömningar med den ifrågasatta metoden tillämpades fortfarande i augusti 2020.^[151][152]

Av dem som vid asylansökan (1 januari 2015–19 juli 2016) registrerats som ensamkommande afghanska barn och sedan skrivits upp i ålder fick 92 procent avslag på asylansökan hos Migrationsverket. Av dem som innan beslut hunnit fylla 18 av egen kraft var motsvarande siffra 86%.^[7]

Svenska läkarintyg om troliga tortyrskador bör enligt Migrationsverkets rättsliga ställningstagande ge rätt till ytterligare utredning på statens bekostnad, men undantag görs om den sökandes berättelse inte bedöms som trovärdig.^[153] Afghanistan är ett av världens mest korrupta länder^[154] och det är vanligt att hotbrev och andra dokument därifrån avfärdas av svenska myndigheter.

Enligt 2016 års tillfälliga lag skulle barn undantas från de strängare reglerna om de registrerats som asylsökande före den 24 november 2015.^[155] Detta har dock inte tillämpats. Migrationsverkets rättsliga ställningstagande från april 2016 anger i stället att barn inte ska få de permanenta uppehållstillstånd som anges i den äldre lagstiftningen, utan i stället ska få tillfälliga uppehållstillstånd eller avslag med uppskjuten verkställighet till 18-årsdagen.^{[156][121][72]}

Osäkerheten i åldersbestämningarna påverkar vilka som omfattas av lagarna. När den första gymnasielagen trädde i kraft sommaren 2017, med intentionen att de flesta skulle få möjlighet att stanna, hade Migrationsverket systematiskt skrivit upp åldern på ungdomarna så att endast ett fåtal kom att omfattas av lagen.^[121]

Gymnasielagen 2018 gäller dem som var 18 eller äldre vid första avslag. Lagen kräver att personen ska ha sökt asyl senast 24 november 2015. Migrationsverket hade vid den tiden mycket stor arbetsbörda och hann inte ta hand om alla sökande direkt,^[1] vilket kan ha lett till att ansökningar registrerades efter det som senare angavs som brytdatum och personen därmed inte omfattades av lagen.

Under 2017–2019 fick totalt 7963 personer uppehållstillstånd med hänvisning till gymnasielagarna 2017 och 2018.^[157][158] Efter 13 månader omprövas uppehållstillstånden och kan förnyas om sökande kan uppvisa godkänd studieplan. Oklarheten i lagen och dess tillämpning gör det svårt för både ungdomarna, skolorna och Migrationsverkets handläggare att utbildningar som omfattas av lagen och hur de skall dokumenteras.^{[159][160][161][162]} Det förekommer att de utbildningar som ungdomar blivit antagna till och påbörjat visar sig inte vara godkända för uppehållstillstånd.^[163] Ungdomar kan också nekas förlängning eftersom den kommun där de bor inte har erbjudit några godkända utbildningar.^[163] Många ungdomar saknar stabil bostadssituation, och många kommuner anger att de inte kan erbjuda erforderligt psykosocialt stöd för att möta den utbredda psykiska ohälsa som bland andra Socialstyrelsen påvisat hos denna grupp.^{[164][165][160][162]}

Afghanistan är (2017) Asiens fattigaste land. Enligt Världsbanken kom 96 procent av de offentliga utgifterna från utländska givare.^[166] Afghanistan är (2018) ett av världens mest korrupta länder.^[154] Statistiken om landet är mycket bristfällig och man vet inte ens hur många invånare det finns.^[166] Folkmängden uppskattades 2019 till mellan 26 och 33 miljoner.^[167] Cirka 70 procent av befolkningen är under 25 år.^[166] Internationella Röda korset anger att Afghanistan år 2020 var världens farligaste land vad gäller dödligt våld mot civila, och att hälften av de dödade var kvinnor och barn.^[168]

Afghanistan har befunnit sig i krig sedan oktober 1978, då ett uppror mot den kommunistledda regimen utvecklades till ett inbördeskrig. I december 1979 invaderades landet av Sovjetunionen. Kriget varade till 1989. Antalet dödsoffer är oklart – olika källor anger mellan 562 000 och två miljoner människor. Ungefär sex miljoner flydde till grannländerna Iran och Pakistan. Efter det att Sovjetunionen lämnat landet fortsatte inbördeskriget mellan regeringen och olika rebellstyrkor, och efter regeringens fall mellan rebellstyrkorna. En av dessa var talibanerna som grep makten 1996 och utropade Afghanistan till islamiskt emirat. Talibanerna störtades av USA efter 11 september-attackerna 2001. Det inrättades en afghansk interimsregering stödd av USA och så småningom övergick allt mer av administrationen i civila afghanska händer. Talibanerna fortsatte att utföra krigshandlingar och kontrollera delar av landet, och regeringen var beroende av NATO-styrkor för att behålla makten.^[169] Sommaren 2019 förhandlade USA med talibanerna om ett tillbakadragande av amerikanska trupper, men utan att komma till någon överenskommelse. Inbördeskriget fortsatte, och hösten 2019 präglades av kraftigt ökat våld, som ofta riktade sig mot civila.^[170] I september 2000 inleddes fredssamtal i Doha mellan den afghanska regeringen och talibanerna, samtidigt som våldet i landet identifierades till den högsta nivån på fem år.^[171]

Uppsala konfliktdatabas rapporterar att Afghanistan år 2018 var det land i världen som hade störst antal döda i organiserat våld och väpnad konflikt. Nästan 26 000 människor dog av sådant våld, det största antalet sedan 1989. Under första halvåret 2019 var antalet konfliktrelaterade dödsfall nästan 14 000, varav 96 procent berodde på konflikten mellan regeringen och talibanerna.^[172] FN rapporterar att de civila förlusterna mellan juli och september 2018 var 1 174 döda och 3 139 skadade, en nivå som betecknas som "utan motstycke" med "totalt oacceptabelt" våld. Förlusterna var 42 procent högre än under samma period 2017 och FN lägger det största ansvaret på grupper som talibanerna och terrorrörelsen IS.^[173]

På grund av säkerhetsläget har svenska utrikesdepartementet sedan 2006 avrått från alla resor till Afghanistan.^[174]

Migrationsverkets Center för landinformation och landanalys inom migrationsområdet (Lifos) publicerar regelbundet rapporter om säkerhetsläget i ett antal länder. Nedan sammanfattas den rapport om Afghanistan som publicerades i december 2018.^[175]

Den afghanska regeringen har länge varit i försvarssituation mot talibanerna. I juli 2018 kontrollerar regeringen cirka 65 procent av landet. I september fanns i landet uppskattningsvis 20 000 internationella soldater inom den Nato-ledda styrkan Resolute Support. Under 2018 gjorde talibanerna ingen stor våroffensiv som tidigare år, utan genomförde en mängd mindre attacker.mot polis- och arméposteringar runt om i landet. De attackerade även provinshuvudstäderna i Farah och Ghazni, enligt Lifos tolkning som en demonstration inför befolkningen av sin egen styrka och svagheten hos den valda regeringen, som talibanerna ser som USA-kontrollerade marionetter. Antalet totala dödsoffer under januari-augusti var klart högre än motsvarande period 2017, medan antalet civila offer var något lägre. Lifos ser dock en ökande risk för civilbefolkningen att drabbas av självmordsattacker och andra sprängdåd och av regeringens flygbombningar. Speciellt pekar man på sekteriska attacker mot landets shiamuslimska minoritet i västra Kabul och i Herat.^[175]

Huvudstaden Kabul är under regeringskontroll men har trots detta utsatts för ett ökande antal självmordsbombningar som var och en har skördat många offer. Invånarna i Kabul upplever en stor otrygghet som begränsar deras rörlighet i staden. Det största antalet civila dödsfall inträffade i Kabul samt i provinserna Nangarhar, Ghazni, Faryab och Helmand. Lifos ser en stor krigströtthet hos befolkningen och uttrycker försiktiga förhoppningar om förhandlingslösningar på konflikten, men betonar att detta i så fall är på lång sikt, bland annat för att IS har etablerat sig i Afghanistan och inte är intresserade av förhandlingar. Som ett tänkbart värre scenario ser Lifos riskerna för ökat sekteristiskt våld mot den shiamuslimska hazariska minoriteten, som befaras försvara sig med vapen.^[175]

Vid halvårsskiftet 2018 fanns enligt uppskattningar nästen 1,5 miljoner internflyktingar i Afghanistan. Vissa av dem har lämnat sina hem eftersom torka gjort det omöjligt att försörja sig, men de flesta har flytt på grund av det pågående våldet. De flesta internflyktingarna har tagit sin tillflykt till större städer inom sitt närområde.^[175]

I början av 2018 fanns cirka 5 miljoner afghanska medborgare i grannländerna Iran och Pakistan. Under första halvåret 2018 återvände drygt en halv miljon av dem till Afghanistan. Huvuddelen av dem återvänder från Iran, där det på grund av den politiska och ekonomiska utvecklingen blivit allt svårare för afghanska flyktingar att försörja sig. Återvändare från övriga världen är mycket färre. Enligt uppgifter från Eurostat återvände 4 265 afghanska medborgare från EU år 2017, och 2016 uppgick antalet till 8 340. De studier och uppföljningar som har gjorts visar att många av de som återvänt från Europa har en vilja att återigen lämna Afghanistan. Det finns också uppgifter om att personer som har sin familj i Iran tenderar att relativt omgående lämna Afghanistan och ta sig till Iran.^[175]

Möjligheten till försörjning och sysselsättning är generellt sett sämre för internflyktingar och återvändare jämfört med befolkningen i stort. 84 procent av återvändarna är i en akut situation med brist på mat. En del av återvändarnas svårigheter beror på att det är svårt att etablera sig och hitta jobb och bostad på en ny plats i Afghanistan utan ett nätverk bestående av familj, släkt eller nära vänner. Bristen på rent vatten är generellt ett stort problem, som förefaller drabba internflyktingar och återvändare hårdare än befolkningen i stort.^[175]

40 procent av barnen är kroniskt undernärda.^[166]

FN rapporterade i oktober 2019 att en tredjedel av alla civila offer för krigsvåld under 2015–2018 var barn, och att det under denna period gjorts 832 attacker mot skolor.^[176] Det rapporteras att både talibanerna och IS använder barn som soldater och självmordsbombare.^[177][178] Det finns också rapporter om att afghanska flyktingpojkar i Iran tvångsrekryterats till att strida i iranska förband på Assad-regimens sida i Syrien, ofta med dödlig utgång.^[179][180]

FN uppskattade 2008 att cirka 70–80 procent av alla äktenskap var tvångsäktenskap, vilket inte ska förväxlas med arrangerade äktenskap.^[181] Flickor men även pojkar tvingas till äktenskap och gifts bort medan de fortfarande är barn.^[182] Afghanistan Independent Human Rights Commission rapporterar att det är vanligt med självmord och självmordsförsök bland flickor och unga kvinnor som vill slippa giftas bort.^[183] Unga pojkar riskerar att utnyttjas som sexslavar genom seden bacha bazi, som formellt är förbjuden men som tillämpas av rika och inflytelserika män.^{[184][185][186]}

En undersökning publicerad 2010 pekar på att en stor andel av allvarliga brott i Afghanistan, såsom mord eller våldsbrott, har att göra med marktvister. Det kan handla om tvister mellan olika släkter eller mellan grenar av samma släkt men även om långvariga konflikter mellan olika etniska grupper som gör anspråk på samma landområden. En del av marktvisterna går att relatera till personer med olika kopplingar till väpnade grupper och/eller med stort inflytande.^[187]

Det formella rättsväsendet är underdimensionerat och korrumperat och det är vanligt att markkonflikter i stället hanteras av lokala informella institutioner.^[187] Dessa har försvagats genom decennier av krig och maktkamp, vilket har lett till att konflikter oftare förblir olösta.^[188] Det förekommer att marktvister eskalerar, blir våldsamma och leder till blodsfejder. I sådana konflikter kan frågan om att utkräva hämnd komma att skymma den ursprungliga tvisten över mark. Enligt sedvanerätten behöver inte hämnd utkrävas omgående. Konflikterna kan bli långvariga och pågå under flera generationer.^[187] Den som är eftersökt av fiender i Afghanistan har enligt afghanistankännaren Anders Fänge mycket små möjligheter att gömma sig i landet.^[188]

Islam är statsreligion i Afghanistan och allmänt erkänns sharia som lagstiftning. Olydnad mot islamiska påbud har dödsstraff i straffskalan. År 2004 infördes en lag som förbjöd texter som kan uppfattas som anti-islamiska. Individer har blivit bestraffade för hädelse för sådan handlingar som att fördöma kvinnors behandling i islamiska samhällen, att fördöma brott som enligt förövaren begåtts i islams namn eller att publicera en inofficiell översättning av Koranen.^[189] Att lämna islam för en annan religion eller helt avsäga sig religion (apostasi) ses som en kränkning av islam, ett allvarligt brott som kan bestraffas med döden.^[190]

Asylsökande ska enligt folkrättens principer prövas mot det land där de är medborgare, och varje land ansvarar för sina egna medborgare. Det innebär att de afghanska medborgare som levt som flyktingar i grannländerna Iran eller Pakistan ska få sina asylskäl prövade gentemot Afghanistan, även om de aldrig har varit där.^[191]

Rättsliga ställningstaganden är Migrationsverkets generella rekommendationer om tillämpningen av lagar och förordningar inom Migrationsverket. Rättsliga ställningstaganden för ett specifikt land publiceras när Migrationsverket har följt utvecklingen i ett land under en tid och bedömer att ett nytt juridiskt styrdokument behövs. I det rättsliga ställningstagandet om Afghanistan från januari 2019 anges bland annat följande:^[192]

• I provinserna Helmand och Nangarhar föreligger inre väpnad konflikt och den rådande situationen av urskillningslöst våld är så allvarlig att var och en riskerar att utsättas för skyddsgrundande behandling.^[192]

• Säkerhetsläget i övriga delar av Afghanistan, utom i provinserna Panjshir och Bamiyan, är sådant att inre väpnad konflikt /.../ föreligger. Säkerhetsläget varierar dock mycket, både inom och mellan dessa provinser.^[192]

• Rättsskyddet i Afghanistan innehåller sådana brister att det inte går att hänvisa någon till den afghanska staten för myndighetsskydd. Det finns inte heller någon annan part eller organisation som kontrollerar hela eller en betydande del av Afghanistans territorium som kan ge skydd.^[192]
• Internflykt för personer som saknar nätverk kan vara relevant och rimligt framförallt till städerna Kabul, Herat eller Mazar-e-Sharif för arbetsföra och friska vuxna män och vuxna par utan barn. Om ett fungerande nätverk finns på internflyktsorten kan internflykt även komma ifråga för andra grupper.^[192]

I juni 2020 presenterades ett nytt rättsligt ställningstagande där man bedömer att säkerhetsläget i stort sett är oförändrat sedan 2019. Det betyder att den rättsliga styrningen gentemot verksamheten som handlägger afghanska asylärenden också lämnas oförändrad. Bland annat innebär det att Migrationsverket fortsatt anser att internflykt, för vissa grupper och efter en individuell bedömning, kan vara relevant och rimligt till städerna Kabul, Herat och Mazar e-Sharif.^[193]

Migrationsverkets bedömning är att den som inte kan utvisas till sin hemprovins kan hänvisas till internflykt och att Kabul är ett relevant och rimligt alternativ för internflykt.^[194] UNHCR har med hänvisning till den nuvarande säkerhetssituationen, den humanitära situationen och kränkningar mot mänskliga rättigheter, bedömt att Kabul i allmänhet inte är ett relevant eller rimligt internt flyktalternativ.^[195] Andra europeiska länder gör liknande bedömningar. Exempelvis bedömer Frankrike ofta att Afghanistan är så osäkert att internflykt inte är möjlig.^[196]

I en rapport om situationen per 31 december 2018 konstaterar Utrikesdepartementet att situationen i Afghanistan är svår vad gäller mänskliga rättigheter. Rättssystemet har stora brister på grund av både begränsad kapacitet och utbredd korruption. Många afghaner saknar grundläggande rättssäkerhet. Kvinnor och barn är extra utsatta. Enligt konstitutionen har kvinnor samma rättigheter som män, men diskriminering, grova kränkningar och våld är vanligt förekommande i synnerhet utanför större städer. Hederskultur, inklusive hedersbaserat våld och stark kontroll av släktingar förekommer och påverkar kvinnors möjligheter att åtnjuta de mänskliga rättigheterna negativt.^[197]

I oktober 2016 ingicks ett samförståndsavtal mellan Sverige och Afghanistan.^[198] Avtalet reglerade villkoren för hur och under vilka omständigheter Sverige skulle kunna verkställa utvisningar av afghanska medborgare. Tidigare hade Afghanistan inte tagit emot medborgare som sökt men inte beviljats asyl. Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson kallade avtalet "en stor framgång för Sverige" och det antogs innebära att tusentals afghaner skulle skickas tillbaka till sitt hemland.^[199] I avtalet åtar sig Afghanistan att ta emot sina medborgare från Sverige och att ge dem ett ”värdigt, säkert och ordnat” mottagande.^[200] Samtidigt som detta avtal skrevs andra avtal som reglerar återsändandet av Afghanska medborgare från EU^[201] och som garanterar Afghanistan bistånd från Sverige och EU^[202]. Inför dessa förhandlingar arbetade EU:s ministerråd med kravet att Afghanistan skulle återta 80 000 utvisade asylsökande som kompensation för fortsatt bistånd på dittillsvarande höga nivå.^[203]

Avtalet ledde till stora protester, bland annat från Flyktinggruppernas riksråd och Rädda Barnen.^[202] Svenska Afghanistankommittén befarade att det skulle bli svårt för dem som skickats tillbaka att klara sin försörjning och sin säkerhet och att ett återsändande av tiotusentals människor skulle förvärra den redan instabila situationen i landet.^[204]

Avtalet mellan Sverige och Afghanstan träffades på regeringsnivå och Afghanistans parlament röstade nej till det i november 2016.^[205] Afghanistans flyktingministrar har upprepade gånger vädjat till EU och enskilda länder att stoppa utvisningarna till Afghanistan.^{[206][207][208]} Vice flyktingministern Dr. Alema menade att landet saknade kapacitet att ta hand om de återsända människorna på ett bra sätt, bland annat på grund av att stora flyktingströmmar återvände till Afghanistan från grannländerna Iran och Pakistan. Hon pekade också på den svåra säkerhetssituationen med stor risk för civila att dödas. Det handlade dock inte om att avtalet sades upp.^[207][209]

Återvändaravtalet med Afghanistan säger att "särskilt sårbara grupper" inte ska utvisas och det råder enligt polisen (nov 2019) oklarhet om hur detta ska tolkas.^[17] Dagens Nyheter och representanterna för Afghanska barnfamiljer i Sverige tolkar situationen som att Afghanistan inte vill ta emot barnfamiljer som utvisas med tvång.^[210][211]

I mars 2020 meddelade Afghanistan att man med hänvisning till coronavirusets utbredning inte längre tar emot personer som utvisats eller avvisats från Sverige. Sveriges polismyndighet meddelade att de förde en dialog med afghanska myndigheter vad gäller framtida verkställighet av utvisningar.^[212]

Justitiekanslern JK riktar i februari 2020 kritik mot Migrationsverket för handläggningen av två afghanska bröders asylärenden sommaren 2017. Ingen av bröderna ansågs av Migrationsverket ha asylskäl och den äldre brodern, som var 18 år och svårt synskadad, bedömdes kunna fungera som "manligt nätverk" i Afghanistan för den yngre, som fortfarande var minderårig. Efter att den äldre brodern tagit sitt liv beviljades den yngre uppehållstillstånd i Sverige.^[213][214]

Av de barn och ungdomar som kom 2015 och registrerades som afghanska medborgare var nästan alla i tonåren. 22 806 var pojkar och 674 var flickor.^[1]

En stor andel var hazarer, och nästan hälften var uppvuxna i Iran. Att så många sökte sig till just Sverige beror sannolikt på att det redan fanns relativt många svensk-afghaner här och på att Sverige hade gott rykte vad gäller gott mottagande och möjligheter till utbildning.^[215][216]

Tidningen Expressen analyserade i maj 2018 ett systematiskt urval av de 8 357 avslagsbeslut som antogs omfattas av gymnasielagen 2018. 97 procent var afghanska medborgare, oftast tillhörande folkgruppen hazarer. Av dessa var 99 procent unga män och alla saknade giltiga id-handlingar. 49 procent hade bott i Iran i minst ett år innan de kom till Sverige och i genomsnitt hade de bott i Iran i tio år. 13,5 procent uppgav att de hade fötts i och bott hela livet i Iran eller Pakistan. 2 procent uppgav att de hade rekryterats av Irans krigsmakt för att kriga i Syrien. 78 procent hade fått sin ålder uppskriven av Migrationsverket.^[217]

Forskning visar att många ensamkommande ungdomar bär med sig upplevelser av våld, krig, hot och tortyr, hedersförtryck, rasism och sexuella övergrepp, och att detta är en del av orsakerna till deras flykt. Afghanska ungdomar som levt i Iran vittnar om diskriminering och misshandel från myndigheter och om barnarbete med slavliknande arbetsvillkor. Ungdomarna berättar också om de stora risker som själva flykten har medfört, om polisbrutalitet och om smugglare som förgripit sig på dem, misshandlat eller svikit dem. Flykten pågick ofta under flera månader, och en studie visade att hälften av ungdomarna inte visste till vilket land de skulle resa när de påbörjade sin flykt. Själva beslutet om att de skulle fly fattades sällan av ungdomarna själva, utan av föräldrarna eller andra vårdnadshavare.^[218]

En forskningsrapport från Stockholms universitet presenterar hur det har gått för dem som kom till Sverige som ensamkommande barn under 2003–2012. Rapportförfattaren professor Eskil Wadensjö konstaterar att arbetslösheten inte är hög inom gruppen, och att de som kommer från Afghanistan utmärker sig genom att oftare ha arbete. De flesta börjar arbeta i 20-årsåldern. Pojkarna får arbete på byggen, i transportsektorn eller okvalificerade industriarbeten. Flickorna arbete som undersköterskor, sjukvårdsbiträden och i äldreomsorgen. Lönenivån motsvarar den för svenskfödda inom motsvarande yrken^[219] Andra rapporter om ensamkommande barn utan angiven nationalitet visar liknande resultat.^[220]

Forskning visar att ensamkommande ungdomar lägger stor vikt vid skolan, både som en möjlighet till utbildning och utveckling och som en kontakt med stödjande vuxna och jämnåriga ungdomar.^[218][221] Samtidigt har många störts i sin skolgång av sen start och många flyttar och genom att de förlorat sitt boende när de blivit 18.^[105][112] Många var inledningsvis motiverade till att lära sig språket men tappade motivationen med tiden, när de fick vänta länge på sina utredningar och inte visste om de skulle få uppehållstillstånd eller ej.^[222] De ensamkommande som var analfabeter när de kom hade svårare att klara sig i skolan och att lära sig svenska, jämfört med de unga som hade utbildning i hemlandet.^[222] Generellt klarar sig utrikes födda barn sämre i skolan än barn som är födda i Sverige, men både i skolan och på arbetsmarknaden går det bättre för ensamkommande ungdomar än för dem som kommit till Sverige tillsammans med sina föräldrar eller släktingar.^[222]

Ensamkommande ungdomar medverkar i organiserade fritidsaktiviteter i högre grad än nyanlända ungdomar som kommit tillsammans med sina familjer.^[221]

Endast få av de ensamkommande från Afghanistan arbetar under den tid som asylansökan behandlas. En viktig anledning är att de inte anses kunna bevisa sin identitet, vilket gör att de inte tillåts arbeta förrän de har fått uppehållstillstånd.^[223] En verksamhetschef på ett vårdföretag berättar 2018 för Upsala Nya Tidning att de har anställt många ensamkommande från Afghanistan: "Det är en grupp som visat sig mycket duktig inom äldreomsorgen. Flera av dem har sagt att de gärna arbetar med äldre, just för att de på så sätt lär sig så mycket."^[224]

Vissa ungdomar blev placerade i familjehem och andra i HVB (Hem för vård eller boende) eller stödboende. Det finns stor variation i hur de olika boendeformerna upplevs, och bemötandet förefaller vara viktigare än boendeformen för hur ungdomar trivs med sitt boende.^[222] Många som bor på HVB uttrycker känslan av ensamhet.^[225] Tidningsartiklar, insändare och böcker vittnar återkommande om hur ensamkommande har kommit att bli fullvärdiga familjemedlemmar i de familjer där de har bott i några år.^{[226][227][228][229]}

En forskningsantologi från 2019 visar, tvärt emot den bild som ofta presenteras i media, att ensamkommande ungdomar generellt sett kan ha stor motståndskraft (resiliens) mot de svårigheter de utsätts för, och att detta har stor betydelse för integrationen. Speciellt betonar forskarna betydelsen av ett positivt och inkluderande bemötande från myndigheterna och omgivningen. I många fall präglas ensamkommande ungdomars kulturella bagage av patriarkaliska synsätt som kolliderar med frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män. Ensamkommande ungdomar är dock generellt mer positiva till jämställdhetsperspektiv än vad media brukar förmedla.^[230][222]

Forskning visar att ensamkommande ungdomar uttrycker en stark motivation att utbilda sig, att anpassa sig till det nya landet och att ta vara på de möjligheter som finns. De försöker samtidigt att bevara modersmål, kulturellt arv och relationer till personer i ursprungslandet.^[222] De ensamkommande ungdomarna har ofta svårt att få jämnåriga svenska vänner, något som åtminstone delvis kan förklaras med att de inledningsvis går tillsammans med varandra i speciella språkintroduktionsklasser. De upplever ofta att svenskar är misstänksamma mot dem, något som kan begränsa deras känsla av hemmastaddhet.^[221] Att leva i osäker väntan på asylbeslut eller som papperslös efter negativt beslut innebär svåra psykiska påfrestningar och upplevelser av att vara övergivna och maktlösa.^[218]

Samstämmiga rapporter vittnar om stor psykisk ohälsa bland ensamkommande ungdomar som en följd både av tidigare trauman och av den långa och otrygga väntan på uppehållstillstånd. Speciellt gäller detta dem som fått avslag på sina ansökningar, men även dem som fått uppehållstillstånd enligt gymnasielagen och inte vet om de får förlängning.^[218][162]

Rapporter om självskadebeteende och självmordsförsök visar att förekomsten är tydligt högre bland ensamkommande än bland asylsökande barn som kommer till Sverige med en vårdnadshavare. Ingen myndighet ansvarar för att registrera eller dokumentera självmord bland asylsökande, men ett privat dokumentationsarbete i samarbete med Karolinska Institutet visar att under 2017 tog minst 12 ensamkommande unga sina liv, vilket innebar att suicidrisken var nio gånger större än för jämnåriga i Sveriges befolkning.^{[231][232][233][234]} Ytterligare 258 självmordsförsök inom gruppen dokumenterades under 2017. Forskning från Karolinska Institutet visar att självmorden inte hade direkt samband med avslagsbesked utan snarare att de ensamkommande generellt är en utsatt grupp, att de fått vänta länge på besked och att de inte fått tillgång till kvalificerad vård. Självmorden och självmordsförsöken skedde ofta i samband med att ungdomen fyllde eller skrevs upp till 18 år och därmed flyttades till vuxenboende och förlorade sitt nätverk och sin trygghet i boende och skola. Under 2015–2020 var det nästan 30 ensamkommande asylsökande av olika nationaliteter som tog sina liv.^{[235][236][237]}

En liten del av de ensamkommande ungdomarna har börjat använda narkotika för att döva sin ångest.^{[238][239][240]} Detta, i kombination med hemlöshet, brist på socialt nätverk och ekonomisk utsatthet har lett till att de också riskerar att fastna i kriminalitet.^[241][242] I december 2018 uppskattade Stockholmspolisen att det fanns uppemot 120 ensamkommande afghanska ungdomar som var involverade i drogförsäljning kring Sergels torg. Det förekom också att ungdomar prostituerade sig i utbyte mot en sovplats eller ett mål mat.^[243] I november 2019 rapporterade gränspolisen, Migrationsverket och frivilligorganisationer om ett växande skuggsamhälle av flera tusen unga, framför allt afghaner, som fått nej på sin ansökan enligt gymnasielagen eller inte sökt eftersom de visste att de inte omfattades. Många av dem jobbar svart och riskerar att sugas upp i kriminella nätverk. Både polisen och frivilligorganisationer understryker att den absoluta merparten av dessa människor hade klarat sig bra i Sverige om de hade fått positiva asylbesked utan långa väntetider.^[244]

I Malmö fanns åren 2015–2017 mer än 2 700 ensamkommande unga afghaner som antingen hade fått avslag på sina asylansökningar eller fortfarande väntade på besked. Det var fler än i någon annan svensk stad. Siffror från 2017 visar att 10 % av de unga som anlänt till landet som minderåriga asylsökande, och fanns i Skåne, hade en missbruksproblematik. Nationellt var andelen åtta procent. En undersökning från 2022 tyder på att de inte hade erfarenhet av droger innan de kom till Sverige. Droganvändningen och i förlängningen drogförsäljningen var för många en följd av ångest och sysslolöshet och en möjlighet till försörjning när de inte fick gå i skolan eller arbeta för sin försörjning. De saknade tilltro till det svenska samhället och upplevde att Migrationsverkets beslut var inkonsekventa. Vissa levde i misär, och samtidigt vågade de inte söka vård av rädsla för att bli utvisade.^[242]

Afghanska flyktingungdomar har dömts för våldtäkt^[245] och det har förekommit sexuella övergrepp där afghanska pojkar har varit både förövare och offer^[184]. Flyktingpojkar har också utsatts för sexuella övergrepp av personal på deras boenden eller andra som de varit beroende av.^[246]

Raoul Wallenberg Academys utmärkelse Ungt Kurage tilldelas varje år fem ungdomar som visat prov på civilkurage och engagemang. År 2017, 2018, 2019 och 2020 fanns ensamkommande afghanska ungdomar bland pristagarna:^[247][248]

• 2017 belönades Ahmad Rahimi från Växjö för att han kämpar för ensamkommande barns och ungas rättigheter i Sverige.
• 2018 belönades Ali Zardadi från Stockholm som kämpar hårt för att göra folk uppmärksamma på hur det är att vara en ensamkommande ung flykting från Afghanistan i dagens Sverige. Med sin bok ”Ängeln och sparven” reser Ali runt i Sverige och berättar om längtan, om saknad, om drömmar, och om den långa resan till Sverige.
• 2018 belönades också Zahra Samadi från Stenungsund som har varit med och startat Sittstrejken i Göteborg. Zahra leder ett demonstrationståg varje fredag till Migrationsverket. Förutom sitt engagemang för att stoppa utvisningarna är hon ordförande i Ensamkommandes förbund i Stenungsund där hon arbetar för möten över kulturgränser.
• 2019 belönades Muhammad J. Muhammadi från Vansbro, som har delat med sig av sina egna smärtsamma upplevelser från sin uppväxt i böckerna ”Ska vi dansa” och ”Jag står inte ut men jag slutar aldrig att kämpa”.
• 2020 fanns Abdolah ”Abbe” Hoseini och Samaiullah ”Sami” Amiri bland pristagarna. De har rest runt och föreläst på skolor och Pridefestivaler om hur det är att vara ung och homosexuell i Afghanistan.^[248]

Av de afghanska asylsökande som kom till Sverige 2015 var det 17 724 som inte registrerades som ensamkommande barn.^[1] Motsvarande numerär för åren 2016–2018 var 4470.^[2] I dessa siffror ingår vuxna män och kvinnor samt barn. Ytterligare barn har sedan 2015 fötts i Sverige inom asylsökande familjer.

Asylsökande vuxna och barnfamiljer erbjuds plats på något av Migrationsverkets boenden. Barnen har samma rättigheter som svenska barn vad gäller exempelvis skola och sjukvård men omfattas inte av skolplikt.^[249][250] Vuxna har inte rätt till svenskundervisning (SFI).^[251] Vuxna och barn över 16 kan få rätt att arbeta under asylprövningstiden, men det förutsätter att de kan uppvisa godkända ID-handlingar eller att Migrationsverket bedömer att de på annat sätt medverkar till att klarlägga sin identitet.^[223] Afghanska identitetshandlingar betraktas ofta som otillförlitliga^[139] vilket gör det svårt att få tillstånd att arbeta.

Ungdomar som sökt asyl tillsammans med sina föräldrar omfattas inte av någon av gymnasielagarna.

Återvändaravtalet med Afghanistan säger att "särskilt sårbara grupper" inte ska utvisas och det råder enligt polisen oklarhet om hur detta ska tolkas.^[17] Dagens Nyheter och representanterna för barnfamiljerna tolkar situationen som att Afghanistan inte vill ta emot barnfamiljer som utvisas med tvång.^[210][211] Så länge de är kvar i Sverige får de bo kvar på Migrationsverkets boenden, men dagersättningen sänks från 61 till 42 kronor per vuxen om man lever i par, och föräldrarna tillåts inte arbeta. Migrationsverket håller också samtal för att motivera återvändande.^[211]

Migrationsverkets siffror visar att det under 2017–april 2019 var totalt 1016 vuxna och 18 "familjebarn" som rest tillbaka till Afghanistan. Siffran för vuxna innefattar dem som kommit som ensamkommande men hunnit fylla eller skrivas upp till 18 år.^[11] Gränspolisen meddelade i november 2019 att det fanns ungefär 1 000 barn som väntade på utvisning men att man har svårt att hinna med alla utvisningar och inte prioriterar att utvisa barnfamiljer.^[17] Ytterligare ungefär 1 000 barn väntade i augusti 2019 på besked från Migrationsverket eller Migrationsdomstolen.^[252]

Ett stort antal akademiker ifrågasatte i augusti 2018 om utvisningar av barnfamiljer till Afghanistan är förenliga med FN:s barnkonvention som Sverige ratificerade 1990 och som skulle bli lag 2020.^[253]

Sommaren 2019 demonstrerade afghanska barnfamiljer på Norra bantorget i Stockholm under parollen "Liv utan Gränser".^[211] I november 2019 träffade en grupp barn och föräldrar en grupp riksdagsledamöter för att berätta om sin situation.^[254][255]

Migrationsverkets statistik visar att det är lättare för flickor och kvinnor från Afghanistan att få asyl i Sverige, än vad det är för män och pojkar. Av de avgjorda asylärendena under 2018 fick 28 procent av männen bifall, och 47 procent av kvinnorna. 1499 av dem som fick bifall var män och 849 var kvinnor. Att över hälften av kvinnorna och flickorna fått avslag beror på att Migrationsverket har bedömt att deras berättelser om tvångsgiften och hotande hedersvåld inte är trovärdiga.^[256]

Migrationsverkets biträdande rättschef Anna Lindblad sade i juli 2022 att det generella våldet hade minskat sedan talibanernas maktövertagande men att situationen försämrats vad gäller mänskliga rättigheter och att kvinnor och flickor hörde till de grupper som fått en sämre situation^[22] Trots detta hade Migrationsverket i juli 2022 givit förnyade avslag till 142 kvinnor och 40 flickor som tidigare fått avslag och sökt ny prövning efter att detta möjliggjorts hösten 2021.^[19][22]

I december 2022 fattade Migrationsverket beslutet att inga kvinnor eller flickor ska utvisas till Afghanistan och att de som redan fått utvisningsbeslut ska få dessa omprövade och få uppehållstillstånd. Även journalister, människorättskämpar och företrädare för den förra regeringen ska få uppehållstillstånd i Sverige.^[24]

Ända sedan 2015 har migrations- och integrationsfrågor hört till de politiska frågor som har engagerat medborgarna mest. Det finns mycket stor spännvidd i de åsikter som finns i frågan.^{[257][258][259]} En opinionsundersökning från sommaren 2020 visar att en ökande majoritet vill att Sverige ska ta emot färre asylsökande, medan en krympande minoritet vill att Sverige tar emot fler.^[260] De ensamkommande barnen har varit en av de aspekter som har debatterats mycket. Inför riksdagsbeslutet om den nya gymnasielagen 2018 presenterar Expressen/Demoskop en undersökning som visar att 59 procent av väljarna anser att frågan är "mycket viktig" och att 54 procent anser att det aktuella förslaget är dåligt.^[261] Mycket av debatten och engagemanget har rört de ensamkommande afghanska ungdomarna,

När den tillfälliga lagen trätt i kraft sommaren 2016 blev det uppenbart att många av de flyktingar som sökt sig hit året innan skulle bli utvisade från Sverige, och att det dessutom skulle ta mycket lång tid innan de fick sina besked. Engagerade människor slöt sig samman för att hjälpa de utsatta och för att påverka politiken. Förutom lokala grupper för flyktingstöd skapades de Facebook-baserade nätverken Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa^[262][263] och Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar!^[264] Senare skapades flera nätverk med liknande syfte, bland andra Nu är det nog (2018) och kampanjen Håll ihop Sverige (2020).^[265]

Nätverken bedriver kampanjer i förhållande till politiker och allmänhet och publicerar rapporter om olika aspekter av de ensamkommandes situation, rättssäkerheten i svensk asylprövning och situationen i Afghanistan.^[266][267] De fungerar också som forum för erfarenhetsutbyte mellan medlemmarna.

Hösten 2015 bildades föreningen Refugees Welcome för att ta fram alternativa bostadslösningar för nyanlända i Sverige.^[268] I Göteborg bildades 2017 föreningen Agape som med volontärinsatser och stöd av Göteborgs stad erbjuder boende och annat stöd åt ensamkommande ungdomar.^[269] I takt med att allt fler ungdomar förlorade sina familjehem eller platser på HVB-hem när de blev 18 år bildades många lokala stödgrupper för att hjälpa dem att bo kvar i sin kommun och fortsätta skolan. Hösten 2017 bildades föreningen Stöttepelaren för att samla in och förmedla ekonomiskt bistånd till ungdomar som saknar andra möjligheter till försörjning.^[270][265]

Redan existerande grupper som FARR (Flyktinggruppernas Riksråd) och Ingen Människa är Illegal tog på sig både opinionsbildande och konkret stödjande uppgifter i förhållande till flyktingarna, och detsamma gällde de stora organisationerna Röda Korset, Rädda Barnen, Amnesty International, Stadsmissionen, Svenska kyrkan och ett stort antal andra kyrkliga sammanslutningar.^[271] Många individer och organisationer har uppmärksammats med lokalt eller nationellt utdelade priser och utmärkelser för sitt stöd till flyktingar.^[272]

Svenska Afghanistankommittén (SAK) är en medlemsbaserad bistånds- och solidaritetsorganisation som grundades 1980 och som finansieras av bland andra Sida, EU och Världsbanken. Man arbetar i Afghanistan med sjuk- och hälsovård, utbildning, rehabilitering av personer med funktionsnedsättningar samt försörjning och inflytande. I Sverige publicerar man information om och nyheter från Afghanistan.^[273]

Ensamkommandes förbund bildades 2013.^[274] Enligt förbundets hemsida finns verksamheten framför allt i Malmö, där man driver Mötesplats Otto med olika typer av stöd för ensamkommande ungdomar. Mötesplatsens verksamhet finansieras huvudsakligen av H.M. Drottning Silvias stiftelse CATCH, Malmös stads fritidsförvaltning, MUCF samt Skolverket.^[275] Förbundets grundare Omid Mahmoudi belönades 2018 med utmärkelsen Kompassrosen från Konungens Stiftelse Ungt Ledarskap.^[276]

Sveriges ensamkommandes förening (SEF) är en annan organisation som även den bildades 2013. Riksförbundet består av 10 lokala SEF föreningar. Enligt riksförbundets Facebook-sida^[277] är syftet att främja medlemmarnas kulturella och sociala intressen, att sprida information om det svenska samhället och föreningslivet, att bedriva idrottsliga, konstnärliga, vetenskapliga, pedagogiska, kulturella och samhälleliga aktiviteter och att knyta kontakter med andra organisationer som har likartad agenda.

Ung i Sverige är ett nätverk som bildades i samband med sittstrejken på Mynttorget i Stockholm 6 augusti 2017 (se nedan under Manifestationer). Det finns ingen formell organisation och nätverkets egen information inskränker sig till en Facebook-sida. År 2019 presenterades nätverket på följande sätt: "Vi är unga i Sverige som flytt hit från våld och förföljelse. Många av oss kom 2015 och har försökt hitta hem här. Vissa går i skolan och andra spelar boll i något lag, vissa drömmer om att få plugga visare och få en trygg framtid."^[278] Rörelsens förgrundsgestalt var Fatemeh Khavari, som vid tidpunkten för sittstrejken var 17 år gammal.^[279] Hon belönades 2018 med Martin Luther King-priset.^[280]

De organisationer som på olika sätt arbetar för en mera generös migrationspolitik har genomfört en rad demonstrationer och andra manifestationer, skrivit rapporter och upprop, uppvaktat politiker och skrivit en mängd debattartiklar och insändare. Många av dem finns listade på hemsidan för nätverket Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar!^[281] Nedan presenteras ett urval:

• Mars 2017. Nätverket Vi står inte ut genomför en rikstäckande kampanj för solidaritet med ensamkommande barn och ungdomar av alla nationaliteter. I Stockholm samlades drygt 3 000 personer till Röda tråden-marschen den 11 mars.^[282]
• Augusti–oktober 2017. Ung i Sverige bildas och genomför en åtta veckor lång sittstrejk i centrala Stockholm, med krav på att utvisningarna till Afghanistan ska stoppas. I samband med den hålls också flera demonstrationer med stort deltagande av både svenskar och afghaner i alla åldrar. Dessa aktioner fick stor genomslag i massmedia.^[283][284] Liknande aktioner genomfördes i andra delar av landet, och Sittstrejken i Göteborg övergick senare till att organisera vandringar till Migrationsverket varje fredag.^[285]
• 17 november 2017. 11 organisationer, däribland UNICEF Sverige, Rädda Barnen och Erikshjälpen startar "novemberuppropet" med krav på att *Samtliga utvisningar till Afghanistan av barn och unga som kom 2015 stoppas till dess att uppföljning av genomförda utvisningar har skett. *Uppehållstillstånd på grund av särskilt och synnerligen ömmande omständigheter återinförs.*Gymnasielagen utvidgas till att gälla fler unga^[286]
• 8 oktober 2018. Ljusmanifestationer hålls på cirka 25 orter i Sverige och ett antal städer i Europa.^[287] Manifestationerna riktar sig mot de avtal som 2016 slöts mellan Afghanistan och Sverige respektive EU. I EU-avtalet, som kallas "The Joint Way Forward", accepterade Afghanistan att ta emot cirka 80 000 tvångsdeporterade personer, under hot om uteblivet bistånd. Aktionerna är en del av European Week of Action against deportations to Afghanistan.^[288] Medarrangörer är bland annat ECADA (European Citizens Against Deportations to Afghanistan) och Amnesty International.
• 29 mars 2019. I samband med Riksdagens interpellationsdebatt om återvändaravtalet med Afghanistan får Morgan Johansson ta emot 9 upprop, 61 skrivelser till politiker, riksdag och regering, 12 debattartiklar och 1 rapport, skrivna och sammanställda av olika delar inom rörelsen mot utvisningar.^[289]
• 12 juni 2019. Sveriges kristna råd skriver ett öppet brev till samtliga ledamöter i Sveriges riksdag inför omröstningen den 18 juni angående en eventuell förlängning av giltigheten för lagen (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Kyrkoledarna uppmanar riksdagsledamöterna till ytterligare reflektion över frågan och att överväga att rösta nej till förlängning av lagen.^[290]
• Maj–juni 2019. I en mängd kyrkor ringer klockorna varje tisdag till bön för att samla människor som vill protestera mot utvisningar av flyktingar.^[291][292] Den icke-kyrkliga aktionen "Fem över tolv" sprider klockringningsinitiativet till möten på gator och torg.^[293]
• Svenska Röda Korset har sedan 2017 haft positionen att ingen ska utvisas med tvång till Afghanistan. I oktober 2019 uppdaterades rekommendationerna till att innefatta: 1) Inhibition (tillfälligt stopp) för alla utvisningar till Afghanistan. 2) Revidering av det rättsliga ställningstagandet om säkerheten i Afghanistan. 3) Därefter ny prövning för alla personer från Afghanistan.^[294]
• I samband med Liljevalchs Vårsalong 2019 genomfördes uppmärksammad blommanifestation "17000 liv – 17000 blommor" – ett växande blomhav utanför konsthallens entré.^[295] Blommorna utgjorde där en pendang till ett av de mest uppmärksammade utställda verken, "17000" av skaparkollektivet Forma,^[296] en illustration av alla de flyktingar som riskerar att skickas tillbaka till kriget i Afghanistan.
• Hösten 2019 genomförde nätverket NU är det nog den nationella aktionen Har du sett Ali?,^[297] i form av kvarlämnade skor på en mängd platser i Sverige för att påminna om pågående tvångsutvisningar.
• I februari 2020 skriver Amnesty International Sverige och Svenska Röda Korset att alla tvångsutvisningar till Afghanistan bör stoppas, att Migrationsverket omedelbart bör se över sitt rättsliga ställningstagande om situationen i Afghanistan och att de som fått utvisningsbeslut till Afghanistan bör få sina ärenden omprövade.^[298]
• I april 2020 presenterade Socialdemokrater för tro och solidaritet skriften "28 förslag för en human asylpolitik" där man bland annat föreslog stopp för alla utvisningar till Afghanistan och amnesti för ensamkommande unga som varit i Sverige i mer än ett år.^[299]
• På Världsflyktingdagen 20 juni 2022 visades Marit Törnqvists konstinstallation "Den stora saknaden" på Mynttorget i Stockholm. Installationen på minner med handskriven text på 500 brädor om flyktingar, måna från Afghanistan, som av olika anledningar har tvingats lämna Sverige eller tagit sina liv. Installationen invigdes med tal av bland andra Jan Eliasson.^[300]

Ett stort antal offentliga personer har uttalat sig mot utvisningar till Afghanistan och för de ensamkommande ungdomarnas rätt att stanna i Sverige. Bland dem finns Jan Eliasson,^[301][302], Pierre Schori^[303], Thomas Hammarberg^[304], Anders Wijkman^[305]. Hans Blix^[302], Alf Svensson^[302] och Agneta Pleijel^[306].

Från hösten 2015 till hösten 2016 skedde en markant förändring i svenska folkets attityd till flyktingar. SOM-institutets undersökning visar att andelen svenskar som tycker att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar hade ökat från 40 procent ända upp till 52 procent. SOM-institutets föreståndare professor Henrik Ekengren Oscarsson kopplar ihop det med att det under detta år skett stora förändringar i migrationspolitiken och att svenska folket följer de signaler som regeringen och andra politiska ledare ger.^[307] Sommaren 2020 hade andelen som ville ta emot färre flyktingar är året tidigare ökat till 63%, enligt en undersökning från Novus.^[260]

De som ville ha en restriktiv asylpolitik hänvisade ofta till de afghanska ungdomarna. De kallades "skäggbarn" och ansågs ha ljugit om sin ålder.^[308] Sommaren 2015 anmäldes ett stort antal sexuella övergrepp i samband med ungdomsfestivalen We are Sthlm. Det spreds uppgifter om att dessa skulle ha begåtts av afghanska ungdomar. Uppgifterna visade sig senare vara kraftigt överdrivna men föranledde diskussioner om afghaners dåliga.kvinnosyn.^[309][310] SVT:s Uppdrag granskning tog sommaren 2018 upp att 45 unga afghaner dömts till våldtäkt eller våldtäktsförsök under åren 2012–2017, och i programmet för den afghanskfödde polisen Mustafa Panshiri fram teorin att afghanernas överrepresentation beror på idéer som de ”har med sig” om sexualitet och kvinnors ställning.^[245][311] Man har också pekat på att ungdomarna kan ha skickats till Sverige utan egentliga asylskäl, för att utgöra ett "ankare" som möjliggör att resten av familjen kan komma efter.^[312] Efter att Migrationsverket sommaren 2016 skärpt sin praxis så att även minderåriga kunde få avslagsbeslut försvarade migrationsminister Morgan Johansson detta med att Sverige inte kan ta ansvar för Mellanösterns alla tonårspojkar.^[313]

Mycket av motståndet mot flyktingar i allmänhet och de afghanska ungdomarna i synnerhet uttrycks i sociala medier. Bland de debattörer som har argumenterat mot alla förslag på att mjuka upp asyllagstiftningen och låta de unga afghanerna stanna i Sverige finns Ann Heberlein,^[314] Joakim Lamotte och Katerina Janouch.^[315] Motståndet mot flyktingar anses vara en stor förklaring till att Sverigedemokraterna ökade i riksdagsvalet 2018.^[316]

I samband med Ung i Sveriges sittstrejk i Stockholm 2017 organiserades motdemonstrationer av facebookgruppen "Stå upp för Sverige"^[317] och fysiska angrepp från nazister.^[318]

I Riksdagen har Vänsterpartiet konsekvent röstat för de förslag som varit för en öppnare migrationspolitik och även lagt egna förslag om amnesti för ensamkommande ungdomar. Sverigedemokraterna och Moderaterna har konsekvent drivit en motsatt linje, medan övriga partier ibland har stött mer restriktiv lagstiftning och ibland röstat för lagförslag som öppnar för utökade möjligheter till uppehållstillstånd.^{[319][320][321][322]}

Gymnasielagen 2018 ledde till en spricka inom Alliansen, i och med att Centerpartiet stödde regeringens förslag som därmed antogs. Centerpartiets menade att förslaget visserligen var dåligt genomarbetat, men att det nu var det detta förslag som låg på bordet. "Centerpartiets linje har under många år varit konsekvent, de som var minderåriga när de kom ska få en ny chans. Vår samlade bedömning är att vi släpper igenom den här propositionen", sade partiledaren Annie Lööf.^[323] Moderaternas gruppledare Tobias Billström sade att all erfarenhet visar att alla tillfälliga undantag och amnestier aldrig blir tillfälliga, och att den långsiktiga effekten blir att migrationspolitiken förlorar i trovärdighet. Liberalernas ledare Jan Björklund avvisade lagförslaget och sade att de 9 000 unga vuxna afghanska männen saknar asylskäl och att i ett rättssamhälle bör alla vara lika inför lagen. Kristdemokraternas Ebba Busch Thor menade att beslutet undergrävde trovärdigheten i asylrätten.^[324][325]

Samtliga lagar under 2015–2019 har initierats av socialdemokratiskt ledda regeringar, men inom socialdemokratin finns en opposition mot regeringens linje. Socialdemokrater för tro och solidaritet och dess ordförande Ulf Bjereld krävde 2018 amnesti för de ensamkommande.^[326] Det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU uppmanade i november 2017 regering och riksdag att "att se över alla möjliga lösningar som förbättrar situationen för de ensamkommande unga från Afghanistan som drabbats av bristande rättssäkerhet" men trodde inte principiellt på amnesti som den bästa lösningen.^[327] SSU Stockholm gick i juni 2017 längre och krävde att ensamkommande barn och unga skulle få amnesti och att de tillfälliga asyllagarna skulle upphöra.^[328]

På Miljöpartiets kongress 2017 var amnesti för ensamkommande barn och ungdomar en av de hetaste frågorna. Ungdomsförbundet Grön ungdom drev kravet på permanenta uppehållstillstånd för alla ensamkommande som kommit under 2015, och den linjen vann omröstningen mot partistyrelsens linje, som endast innebar att denna grupp skulle ges ny asylprövning.^[329] Gymnasielagen 2018 lades fram efter att Miljöpartiet hotat att lämna regeringen.^[15][330]

Vänsterpartiet har i riksdagen ställt krav på att den tillfälliga begränsningslagen ska rivas upp och ensamkommande unga som varit i Sverige i mer än ett år ska få amnesti.^[331] Partiets migrationspolitiska talesperson Christina Höj Larsen har i en interpellation krävt att återtagandeavtalet med Afghanistan ska sägas upp.^[332]

Sverigedemokraterna har konsekvent krävt en politik som innebär kraftigt minskad asylinvandring. I en kommentar 2017 till regeringens förslag om ny gymnasielag säger partiledaren Jimmie Åkesson att "beslutet att låta de allra flesta av de så kallade ensamkommande stanna är en praktskandal".^[330] Den migrationspolitiska talespersonen Paula Bieler kommenterar samma uppgörelse med att det är ett "obestridligt faktum" att en övervägande del av unga asylsökande har ljugit om sin ålder.^[333]

Av de afghanska medborgare som sökt asyl i EU har nästan alla sökt sig till Italien, Frankrike, Grekland, Belgien, Tyskland, Storbritannien, Österrike och Sverige. Om man räknar med dem som kom före 2016 har betydligt flera afghaner sökt asyl i Sverige än i de flesta andra länder, och i förhållande till befolkningen är antalet hanterade ärenden mycket stort. Första halvåret 2018 avgjordes i Sverige 5 600 asylansökningar från afghaner, medan Italien, med 60 miljoner invånare, bara hanterade 560 ärenden.^[334]

Andelen bifall varierade mycket mellan länderna. I Italien fick 90% av de ansökande bifall och i Frankrike knappt 80%. Lägst andel bifall, cirka 30 procent, gavs i Österrike och Sverige (första halvåret 2018). I Sverige sjönk andelen bifall från 48 procent första halvåret 2017 till cirka 30 procent första halvåret 2018.^[334] År 2018 förklarade Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik Sveriges låga beviljandegrad med att Sverige tog emot många afghanska asylsökande, därav många ensamkommande, på kort tid.^[334] Eurostats siffror för första kvartalet 2022 visar att Sverige hade den lägsta graden av bifall av alla EU-länder. I Sverige fick 60 procent av asylsökande afghaner bifall och i Frankrike 64 procent medan Tyskland, Italien, Grekland och Österrike gav bifall i 92–95 procent av fallen och Polen, Spanien, Schweiz och Nederländerna i 98–100 procent.^[21]

Afghaner har alltså större chans att få stanna i många andra EU-länder än Sverige. År 2018 förklarade migrationsforskaren Bernd Parusel detta med att länderna kan använda olika källor angående situationen i Afghanistan, och även om de använder samma typ av källor kan den rättsliga bedömningen ändå skilja sig.^[334] En sak som bedöms olika är möjligheten till internflykt. Frankrike hör till de länder som följer UNHCR:s bedömning och inte utvisar människor till en annan del av landet än den de kommer ifrån. Sverige gör en annan bedömning och tillämpar internflykt.^[196]

Varje år tar sig hundratals afghaner till Frankrike efter att ha fått avslag i Sverige.^[196] I november 2019 fanns det i Frankrike cirka 2 000 afghaner som fått avslag i Sverige och som sökt eller väntade på att söka asyl i Frankrike.^[335]

När ett utvisningsbeslut efter eventuell överklagan vunnit laga kraft kallas personen till återvändarsamtal på Migrationsverket för att planera resan till det land man ska utvisas till.^[336] De flesta som får avslag förlorar rätten till fortsatt dagersättning, och barnfamiljer får minskad ersättning. Den som ska utvisas till Afghanistan och saknar pass uppmanas att hämta resehandlingar på afghanska ambassaden. Man ska då intyga att man faktiskt vill åka till Afghanistan, och det har hänt att ambassaden inte ger resehandlingar till den som säger att han inte vill åka.^[337] Om man inte följer Migrationsverkets instruktioner kan Migrationsverket ta beslut om uppsikt, alltså att man ska anmäla sig hos myndigheten vid bestämda tillfällen.

Man kan också tas i förvar, som är ett låst boende som man inte får lämna. En person får hållas i förvar i högst 12 månader. Så småningom överlämnas ärendet till polisen som ansvarar för att personen utvisas.^[336] I december 2019 befann sig 94 afghanska medborgare i förvar i Sverige. År 2018 var dygnskostnaden för en person i förvar 4 679 kronor.^[338] I december 2020 var en tredjedel av alla förvarsintagna mellan 18 och 23 år och medborgare i Afghanistan. Deras tid i förvaret uppgick till många månader eftersom Afghanistan inte tog emot tvångsutvisningar på grund av coronapandemin.^[339]

Den som är förvarstagen kan överföras till häkte, vilket kritiserats av Kriminalvården i en skrivelse till JO. I februari 2019 var totalt 74 förvarstagna personer placerade i häkte. Av dem var tio afghanska medborgare som var 21 år eller yngre.^[340]

De allra flesta som får utvisningsbeslut till Afghanistan följer inte Migrationsverkets instruktioner utan väljer i stället att leva som papperslösa. Det innebär en stor utsatthet och otrygghet, som olika personer hanterar på olika sätt. Några ungdomar fortsätter att gå i skolan och lyckas klara sitt uppehälle genom sociala kontakter. Andra isolerar sig och slutar att lita på någon.^[218] Polisen har dock inte resurser att leta efter alla papperslösa eller sätta dem i förvar, och i november 2019 uppskattar polisen att det finns 7 000 personer som fått utvisningsbeslut till Afghanistan men ändå finns kvar i Sverige.^[17]

Om det inträffar något nytt som inte redan har behandlats i asylansökan går det att anmäla verkställighetshinder och begära ny prövning, som kan leda till uppehållstillstånd.^[341]

Efter avslag på sin asylansökan i Sverige har ett stort antal unga afghaner lämnat Sverige för att söka asyl i andra länder. Med hänvisning till Dublinförordningen skulle det inte vara möjligt, men de hoppas att deras fingeravtryck inte ska dyka upp när det nya landets myndigheter letar i EU:s register. Det finns inga siffror på hur många som har sökt sig till andra länder eller fått asyl där, men på svenska kyrkan i Paris uppskattade man i början av 2019 att det på något år varit 500–600 svenska afghaner som sökt stöd och gemenskap i kyrkan. Många av dem har bott i tältläger på gator eller i parker.^[342] I september 2020 uppskattades samma antal till 3 000.^[343] Många av dem bodde i tillfälliga tältläger som regelbundet revs av polisen.^[335]

Att man valt just Frankrike kan bero på att Frankrike inte delar Sveriges bedömning att internflykt i Kabul är ett rimligt alternativ och att det därmed är lättare att få asyl där. År 2019 beviljades 62,6 procent av alla afghaner asyl i första instans i Frankrike, och 75% av dem som fått nej i första instans får positivt beslut efter överklagande.^[196][343] Det finns också franska domare som vägrar återutvisa ungdomar till Sverige eftersom de då skulle riskera att skickas vidare till Afghanistan.^[342]

Migrationsverket deltar i projektet EURLO (European Union Return Liaison Officers) som leds av Belgiens migrationsmyndighet och finansieras av EU:s Asyl-, migrations- och integrationsfond (AMIF – särskilda åtgärder). Projektet pågår under perioden 2015–2022. Syftet är att stödja det praktiska återvändande- och återintegreringsarbetet för personer som utvisats till bland annat Afghanistan. Migrationsverket har inom ramen för projektet haft en återvändaresambandsman placerad i Kabul. På Migrationsverkets hemsida anges i februari 2020 att man för tillfället inte har någon sådan sambandsman men att man under 2019 återigen kommer att stationera en EURLO i Kabul.^[344]

De som valt att återvända frivilligt till Afghanistan har utlovats stöd från EU:s ERRIN-program (European Return and Reintegration Network), för att exempelvis starta ett eget litet företag. Stödet är på motsvarande 26 000 kronor per person och betalas inte ut kontant utan ska bekosta omkostnader, utbildning och liknande. Under 2019 har utbetalningarna av administrativa skäl och uppdagade brister i kontrollen försenats med 10 månader. I november 2019 beklagade Migrationsverket detta men meddelade att de flesta av de 190 frivilliga återvändarna dock har fått ta del av ett kontantstöd på 30 000 kronor vid ankomsten till landet.^[31]

2019 rapporterade Rädda Barnen om personer som utvisats till Afghanistan. "Flera hade utsatts för rekryteringsförsök till beväpnade grupper, många saknade nätverk och hade det ekonomiskt svårare än innan, många var rädda och begränsade i sitt vardagsliv. Färre gick i skola och många hade svåra boendeförhållanden. Det framkom också att majoriteten av de intervjuade planerade att migrera på nytt. De såg ingen framtid i Afghanistan och var rädda, vilket också lyftes av ungdomar i Sverige. Även om personer enligt bland annat Migrationsverket återvänder så kallat självmant till Afghanistan, upplevde ingen av dem som Rädda Barnen talade med i Sverige att återvändandet var frivilligt.^[345]

Sociologen och Afghanistankännaren Dr Liza Schuster ser tre möjligheter för dem som deporterats till Afghanistan. Det första alternativet, som gäller relativt få, är att integreras i samhället. Det andra, som gäller de flesta, är att lämna Afghanistan igen. Deras ursprungliga skäl att lämna landet finns fortfarande kvar och flykten har dessutom skapat skulder som de inte kan betala tillbaka. Det faktum att de har varit i Europa medför också att de kan ses som "besmittade" och att de vill återknyta de personliga band de knutit i Europa. Det tredje alternativet innebär döden, som utblottade, drogberoende och/eller rekryterade till rebellarméer eller kriminella gäng.^[346][347]

En studie från 2019 visar att de allra flesta som deporterats från Tyskland till Kabul lämnar landet igen efter kort tid och att i stort sett ingen avser att stanna i Afghanistan. UNHCR rapporterar 2019 att de som deporterats lever under mycket svåra förhållanden. De är lätt identifierbara och löper mycket stor risk att utsättas för våld som påstått "otrogna" eller "spioner", eller som rånoffer. De mycket svårt att försörja sig och är ofta beroende av hjälp från vänner eller släktingar utanför Afghanistan. Både vuxna och barn rekryteras till militära grupper. Endast en liten andel får hjälp av släktingar i Afghanistan – för att de inte har fått kontakt med någon släkt, för att de är hotade av sin släkt eller för att släktingarna är rädda för trakasserier från resten av samhället om de har kontakt med återvändare.^[195] Barn har svårt att få gå i skolan eftersom de saknar nödvändiga identitetshandlingar.^[348]

I november 2020 tilldelade organisationen Sveriges Tidskrifter sitt årliga pris "Årets grepp" till Dagbok från Kabul, publicerad av Blank Spot Project. Dagbokens författare har sökt och nekats asyl i Sverige och rapporterar om hur han som utvisad försöker återanpassa sig till ett liv i Afghanistan.^[349]

• Afghanistankriget (2001–)
• Utvisning ur Sverige
• Verkställighetshinder
• Sveriges asylpolitik sedan migrationskrisen 2015