Sveriges ambassad i Wellington

Sveriges ambassad i Wellington
BeskickningstypAmbassad
FrånSverige
TillNya Zeeland
AdressAdress:
33 Salamanca Road; kansli: 105 Customhouse Quay, Wellington[1] (år 1964)
Postadress:
P.O. Box 1800 och 1898, Wellington C 1. Telex 3660[2] (år 1984)
Öppnad1964
Nedlagd1995

Sveriges ambassad i Wellington var Sveriges diplomatiska beskickning i Nya Zeeland som var belägen i landets huvudstad Wellington. Beskickningen bestod av en ambassad och ett antal svenskar utsända av Utrikesdepartementet (UD). Ambassaden lades ned 1995.

Historia

Beskickningen i Wellington inrättades 1949 och upphöjdes till ambassad 1964. Den omfattade konsulaten i Auckland, Christchurch och Dunedin (sedan konsulatet i Wellington nedlagts 1965). Ambassaden las ned 1995 och Wellington sidoackrediterades från Canberra.[3] Motivet till nedläggningen var besparingsskäl.[4] Ansvaret för Nya Zeeland togs över av den svenska ambassaden i Canberra. Den svenska ambassadören var även under senare år sidoackrediterad i Fiji, Tonga och Västra Samoa[2]. Idag har Sverige honorärkonsulater i Wellington och Auckland.[5]

Beskickningschefer

NamnPeriodFunktionAckreditering
Rolf Arfwedson1949–1951Chargé d’affaires
Martin Kastengren1951–1957Envoyé
Hugo Ärnfast1957–1960Envoyé
Olof Ripa1960–1962Envoyé
Olof Kaijser1963–1967Ambassadör
Karl Henrik Andersson1967–1969Ambassadör
Carl-Gustaf Béve1969–1971Ambassadör
Olof G. Bjurström1971–1974Ambassadör
Sten Aminoff1974–1979Ambassadör
Gunnar Gerring1979–1982AmbassadörSidoackrediterad till Suva, Nuku'alofa och Apia.
Christer Sylvén1982–1987AmbassadörSidoackrediterad till Suva (från 1982), Nuku'alofa och Apia (från 1983).
Kjell Anneling1987–1990AmbassadörSidoackrediterad till Suva, Nuku'alofa och Apia.
Hans Andén1991–1993Ambassadör
Karin Ahrland1993–1995Ambassadör
Göran Hasselmark1995–2000AmbassadörSidoackrediterad från ambassaden i Canberra.[6]
Lars-Erik Wingren2000–2003AmbassadörSidoackrediterad från ambassaden i Canberra.[7]

Se även

Referenser

  1. ^ Sveriges statskalender. 1964. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer. 1964. sid. 313. https://runeberg.org/statskal/1964/0313.html 
  2. ^ [a b] Sveriges statskalender. 1984. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer. 1984. sid. 358. Libris 3682782. ISBN 91-38-90400-4. https://runeberg.org/statskal/1984/0360.html 
  3. ^ ”Beskickningen Wellington (1949–)”. Riksarkivet. http://sok.riksarkivet.se/?postid=Arkisref%20SE/RA/101010804&type=2&s=Balder. Läst 6 februari 2014. 
  4. ^ Hedlund, Carl Erik; Svenson, Karl-Gösta (4 oktober 1996). ”Motion 1996/97:U301 - Ambassaden i Nya Zeeland”. Sveriges riksdag. http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Ovriga-dokument/Ovrigt-dokument/Ambassaden-i-Nya-Zeeland_GK02U301/?text=true. Läst 13 oktober 2012. 
  5. ^ ”Svenska konsulat i Nya Zeeland”. Sveriges ambassad i Canberra. Arkiverad från originalet den 27 oktober 2012. https://web.archive.org/web/20121027133557/http://www.swedenabroad.com/sv-SE/Ambassader/Canberra/Kontakt/Svenska-konsulat-i-Nya-Zeeland-sys/. Läst 13 oktober 2012. 
  6. ^ Salander Mortensen, Jill, red (1996). Vem är det: svensk biografisk handbok. 1997. Stockholm: Norstedt. sid. 452. Libris 3681533. ISBN 91-1-960852-7. https://runeberg.org/vemardet/1997/0452.html 
  7. ^ TT (1 april 2000). ”PERSONNYTT: Utnämning”. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/arkiv/familj/personnytt-utnamning-2000-04-01/. Läst 16 januari 2018. 

Externa länkar

Sveriges ambassader
Nuvarande ambassader
Afghanistan · Albanien · Algeriet · Angola · Argentina · Armenien · Australien · Azerbajdzjan · Bangladesh · Belarus · Bolivia · Bosnien-Hercegovina · Brasilien · Burkina Faso · Chile · Colombia · Cypern · Danmark · Egypten · Estland · Etiopien · Filippinerna · Finland · Frankrike · Förenade arabemiraten · Georgien · Grekland · Guatemala · Indien · Indonesien · Irak · Iran · Island · Israel · Italien · Japan · Jordanien · Kambodja · Kanada · Kazakstan · Kenya · Kina · Demokratiska republiken Kongo · Kosovo · Kroatien · Kuba · Lettland · Libanon  · Liberia · Litauen · Nordmakedonien · Malaysia · Mali · Marocko · Mexiko · Moçambique · Moldavien · Nederländerna · Nigeria · Nordkorea · Norge · Pakistan · Polen · Portugal · Qatar · Rumänien · Ryssland · Rwanda · Saudiarabien · Schweiz · Serbien · Singapore · Spanien · Storbritannien · Sudan · Sydafrika · Sydkorea · Syrien · Tanzania · Thailand · Tjeckien · Tunisien · Turkiet · Tyskland · Uganda · Ukraina · Ungern · USA · Vietnam · Zambia · Zimbabwe · Österrike
Tidigare ambassader
Belgien (?-2011) · Botswana (1972-2008) · Bulgarien (1935-2010) · Elfenbenskusten (1978-2007) · Ecuador (1964-1992) · Guinea-Bissau (?-2000) · Irland (1946-2010) · Kuwait (?-2001) · Laos (1965-2010) · Lesotho (1985-1993) · Libyen (1974-1995) · Luxemburg (1996-2010) · Malta (?-?) · Namibia (1990-2008) · Nicaragua (1984-2008) · Nya Zeeland (1949-1995) · Oman (1986-1993) · Peru (1940-2001, 2016-2022)  · Senegal (2000-2010) · Slovakien (2003-2010) · Slovenien (1999-2010) · Sri Lanka (1949-2009) · Uruguay (1949-1993) · Venezuela (1930-2000) · Heliga stolen (Vatikanstaten) (1986-2001)
Se även: Sveriges konsulat, Utrikesrepresentationen, Sveriges utrikespolitik, Nordens diplomatiska beskickningar

Media som används på denna webbplats

Coat of arms of Sweden.svg
Författare/Upphovsman: Sodacan, Licens: CC BY-SA 4.0
Lilla riksvapnet

Lag (1982:268) om Sveriges riksvapen (riksdagen.se)

“ 1 § Sverige har två riksvapen, stora riksvapnet, som också är statschefens personliga vapen, och lilla riksvapnet. Riksvapnen används som symboler för den svenska staten.
Stora riksvapnet bör endast när det finns särskilda skäl användas av andra än statschefen, riksdagen, regeringen, departementen, utrikesrepresentationen och försvarsmakten.
Statschefen kan ge andra medlemmar av det kungliga huset tillåtelse att som personligt vapen bruka stora riksvapnet med de ändringar och tillägg som statschefen bestämmer.

2 § Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen.

Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor.
Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimer ordens insignier.
Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld.
Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.
Stora riksvapnet får brukas även utan ordensinsignier, sköldhållare, postament eller vapenmantel.

3 § Lilla riksvapnet består av en med kunglig krona krönt blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en.

Skölden får omges av Serafimerordens insignier.
Såsom lilla riksvapnet skall också anses tre öppna kronor av guld, ordnade två över en, utan sköld och kunglig krona.
Myndigheter som använder lilla riksvapnet får till vapnet foga emblem som symboliserar deras verksamhet. Innan ett vapen med sådant tillägg tas i bruk, bör yttrande inhämtas från statens heraldiska nämnd.
 ”